Skivrecension: John Cale - Extra Playful

John Cale grundade tillsammans med Lou Reed ett av världens kanske mest inflytelserika popband någonsin, The Velvet Underground. Det är inte nödvändigtvis en fördelaktig position när man försöker dig på en solokarriär senare i livet, ens musik kommer alltid att jämföras med sitt tidigare band, ofta helt orättvist.

John Cale har dock lyckats bygga upp en karriär trots detta handikapp, med all rätt. För han är bra, vilket han bevisar med sin nya ep Extra Playful. Eller, för att vara helt ärlig, vilket han bevisar med de tre första låtarna på sin nya femspårs-ep.

Inledande Catastrofuk är en lysande liten rocklåt, utan större krusiduller. Melodier som sätter sig, snygg produktion, lagom skräpigt med distad bas och så vidare, inte mycket som överraskar, men inget att klaga på heller för den delen. Nästkommande Whaddya Mean By That drar ner tempot något, lägger på lite svävande gitarrer i bakgrunden. Ännu en fin låt helt enkelt. Tredje låten Hey Ray är den största behållningen på plattan, med gitarrer som för väsen snarare än spelar melodier, ett elektroniskt beat och ett skönt lunk. Här lever Cale ut sina experimentella fantasier utan att göra det på bekostnaden av en bra låt.

Sen går det utför, Pile a L'heure börjar fint, tills sången kommer in, med auto-tune. En effekt som aldrig, jag repeterar ALDRIG, kan användas på ett bra sätt i en seriös kontext, den kan på sin höjd fylla ett komiskt syfte. I övrigt en ganska fin låt, men jag kan inte ta den seriöst. Sistkommande Perfection är långt ifrån vad låtnamnet antyder utan känns mest som en transportsträcka som säkerligen skulle kunna funka på en fullängdare, men på en ep tar den bara upp plats och får mig att tröttna.

Hade bara de två sista låtarna bytts ut mot något bättre så hade detta varit en mycket trevlig ep, men nu blir den mest medioker. Du kan bättre John!