Konsertrecension: The Budos Band, Hultsfredsfestivalen, 15/7

Varje låt är uppbyggd på samma sätt, ett riff som upprepas till fördömelse, efter ett tag får någon ett solo som håller på en stund, tillbaka till riffet, då och då ett break och sen är det slut. Varenda låt är så här, men det gör inget, för det är häftiga riff och duktiga solister, lite monotoni i funkformat är bara trevligt.

När de levererar sitt otrolig tighta sväng så har åtminstone jag svårt att stå still. Låt efter låt avverkas med väldigt lite mellansnack, men när Black Venom ska spelas så berättar trumpetaren att det är hans favoritlåt, vilket är lätt att förstå eftersom det är hans tur att glänsa med ett trumpetsolo.
The Budos Band är ett ganska trevligt band att titta på också, kanske främst på grund av två anledningar. Dels basisten som håller sin elbas likt en kontrabas, det vill säga upprätt, men som ändå levererar riktigt svängiga basgångar, och dels snubben som spelar kalebass som bara har som uppgift att markera varje taktslag, hela tiden, i varenda låt.

Konsertrecension: Morrissey, Hultsfredsfestivalen, 16/7

Morrissey inleder konserten på Hultsfredsfestivalen något stelt och trevande inför den förvånansvärt lilla publiken (som sedan kommer att växa sig stor) trots att det är klassiker som "Panic", "First of the Gang to Die", "I Want The One I Can't Have" och "Everyday Is Like Sunday" han spelar. Den delen av publiken som står längst fram är dock på topp redan från första sekunden, och sjunger med i varenda ord som kommer från scenen. Faktum är att det tänder till först i och med den nya låten "People Are The Same Everywhere". Från den punkten får spelningen sin vändning och det blir en grym konsert med en taggad 52-åring bakom mikrofonen.

Turnén kallas för The Very Best Of Tour, och det märks. Borsett från två nya låtar och en torr cover på Lou Reeds "Satellite of Love" blir det BARA hits. Så till den grad att den enda låt som spelas från 2009 års platta Years of Refusal är "I'm Throwing My Arms Around Paris". Men vad gör väl det när Morrissey bjuder på (bortsett från tidigare nämnda låtar): "You're The One For Me Fatty", "Ouija Board, Ouija Board", "You Have Killed Me", "There Is A Light That Never Goes Out", "I Know It's Over", "Alma Matters", "Shoplifters of The World Unite", "Meat Is Murder", "Irish Blood, English Heart" och "This Charming Man"? Och vad mycket The Smiths-låtar han spelar, som ni kanske märker. 7 av 18 spår härstämmar från denna korta tid på 80-talet. Bäst därifrån (och kanske på hela spelningen) är "Meat is Murder". Ursäkta uttrycket, men versionen av "Meat is Murder" är råare än den någonsin varit tidigare och när Morrissey går av scenen i slutet av låten för att byta skjorta, köttar det kompetenta, men utskällda, bandet på som bara den. Allt detta med en film av djur som slaktas i bakgrunden, bidrar till att det här är något av det mäktigaste jag sett på en scen i år, trots att Morrissey ändrar texten i den redan perfekta refrängen.

Det här var femte gången jag sett Morrissey live, men faktum är att det inte varit bättre än så här sen 2004 års spelning just här på Hultsfred. Det man saknar från den spelningen är bland annat att han då avslutade med "There Is A Light That Never Goes Out". Visst, han spelar den, men den är ett bättre avslut än "This Charming Man".

Men festen slutar inte i och med detta. För ett hundratal meter bort har de Morrissey-fest från sju på kvällen till två på morgonen, med glada fans som dansar till Morrisseys låtskatt. Och kanske den härligaste bartender jag någonsin sett; en småplufsig kille som, när han inte häller upp öl och cider, står och dansar med till låtarna. Bortsett från Moz konsert är detta enligt mig festivalens trevligaste inslag.

//Rasmus

Konsertrecension: Red Sparowes, Hultsfredsfestivalen, 15/7

Den som la Red Sparowes så tidigt på dagen har verkligen inte fattat grejen med postrock. Det är en genre som helst avnjuts sent på natten, när det är mörkt och man inte längre orkar härja utan bara vill ha något att vila öronen på.

Trots detta så levererar bandet en riktigt bra spelning, även om deras musik ibland är lite väl klichéartad. Det är mycket lek med volym, går från lågt till högt och tillbaka igen, ibland med långa uppbyggnader med oftast går det från 0 till 100 utan nånting emellan. Men det gör absolut ingenting, för de röda sparvarna gör det otroligt snyggt. Och när gitarrerna bygger väggar av ljud medan trummisen hamrar på och basen är det enda som verkligen går att urskilja så är det svårt att inte bli berörd.

Rent visuellt så är det inte så spännande, de har projektioner som visas, men tyvärr syns bara halva bilden tillräckligt bra för att man ska kunna se något. Men det är knappast för det visuella man är där, det är för deras atmosfäriska musik, och den är det definitivt inget fel på.

Konsertrecension: OFWGKTA, Hultsfredsfestivalen, 14/7

Det här är den spelning jag hade sett fram emot mest på festivalen. Efter att ha kollat på liveklipp och hört folk berätta om deras spelningar så var förväntningarna skyhöga. Jag hoppades på att de mer eller mindre skulle riva Blue Stage och ställa till med kravaller. Tyvärr blev det inte riktigt så, men ändå så lyckas de leverera festivalens överlägset bästa spelning.

Setlisten är fantastiskt, Yonkers, Transylvania, French, Fuck The Police är helt fantastiska live och när de avslutar med Radicals och ber publiken att spåra ur totalt så har jag inget övrigt att önska. Att Tyler kommer in på kryckor och spenderar en stor del av spelningen sittandes på en stol, tjatandes om hur skitnödig han är knappast något som drar ner spelningen, även om jag gärna hade sett honom i sitt esse.

Tyvärr är ljudet riktigt dåligt och det är stundtals ganska svårt att uppfatta texterna, men det kan man knappast beskylla Odd Future för. Tyvärr är detta ett problem som drabbar en hel del artister och inte bara OFWGKTA. Fast i och för sig är det stundtals ganska häftigt när deras dissonanta beats överröstar allas röster och basen känns som en spark i bröstkorgen.

Konsertrecension: Munnen, Hultsfredsfestivalen, 14/7

Efter att ha sett några låtar med Rainbow Arabia och blivit besviken så förflyttar jag mig till Munnen istället, vilket inte är något jag ångrar så här i efterhand. Med kaotisk postpunk så snärjer de mig totalt. Visst har jag lyssnat på dem lite innan, men aldrig blivit så totalt knockad som på den här spelningen. Stundtals skränar det så ofantligt att jag har svårt att urskilja något annat än trummorna i den brötiga ljudbilden, men jag älskar det ändå. Att bandet ser precis sådär lagom missanpassade ut gör bara saken bättre. Texterna, musiken och sättet alla medlemmar rör sig och ser ut gör bara saken ännu bättre, allt är perfekt. När de plockar in en saxofonist som tillägg till de två gitarrerna, basen och trummorna så blir det nästan extatiskt bra. Att munnen inte fått mer uppmärksamhet än de har är för mig ett stort mysterium, för de förtjänar verkligen att höjas till skyarna.

Konsertrecension: Black Lips, Hultsfredsfestivalen, 14/7

Jag hade sett fram emot den här spelningen länge, jag älskar nämligen Black Lips på skiva. Tyvärr skränar det inte alls så mycket live som jag hoppats och bandet är tämligen trista att glo på. Stundtals låter det ganska bra men de känns ändå som en blek kopia av sig själva som inte riktigt kan lyfta sina låtar. Kanske berodde det på att ljudet inte riktigt höll måttet, kanske på att regnet tog energi både från bandet och publiken, men Black Lips var tyvärr årets stora besvikelse.

Konsertrecension: Tonbruket, Hultsfredsfestivalen, 14/7

Att Tonbruket är ett otroligt kompetent band råder det ingen som helst tvekan om. Alla medlemmar verkar vara nästan sinnessjukt duktiga musiker och tillsammans kastar de sig mellan genrer som om det vore den naturligaste sak i världen. Men trots att de spelar riktiga låtar så känns det nästan alltid improviserat. Knappt några melodier är konstanta, allt är väldigt flytande och små skiftningar gör att allting känns väldigt spännande oavsett om bandet spelar rock eller flummig postjazz.

Tyvärr är publiken väldigt liten framför Red Stage den här torsdagsförmiddagen och under spelningens gång blir den bara mindre och mindre. Kanske för att det här inte riktigt är satt på rätt tid, Tonbruket borde fått spela sent om natten, när folk inte längre orkar eller ens vill dansa, då folk är matta i både kropp och sinne. För de är inget band att titta på, på scenen sker otroligt lite för att roa publiken rent visuellt. Nej, bäst är Tonbruket när jag lägger mig ner, sluter mina ögon och låter Dan Berglund och hans vänner föra mig långt bort från den regniga festivalen. Men då är de också bland det absolut bästa jag någonsin sett på Hultsfred.

Konsertrecension: The Embassy, Hultsfredsfestivalen, 16/7

The Embassy spelar slö melankolisk solskenspop och jag tycker snarare att det hjälper dem än stjälper dem att de är relativt publikfrånvända och tackar publiken för att de sköter mellansnacket åt dem.

Att Fredrik och Torbjörn förstärks av ytterligare bandmedlemmar är ytterligare ett plus och att flera av dem är klädda i shorts och att Fredrik hoppar hopprep när han inte sjunger eller spelar synth förstärker än mer den slöa melankoliska solskenspopen.

Spelningen avslutas med bandets största hit, "Some Indulgence" (fast utan stön) och att den inte sticker ut så mycket från resten av materialet pekar bara på vilken jämn nivå de ligger på. Men trots en trevlig och definitivt sevärd spelning som var precis vad man väntade sig, så är det inget som kommer att gå till historien som en av Hultsfredsfestivalens bästa spelningar. Frågan är hur mycket man kommer att minnas av den om ett år?

//Rasmus

Konsertrecension: Thorsten och Kenny, Hultsfredsfestivalen, 16/7

Thorsten Flinck live spöar Thorsten Flinck på skiva. Alltid. Han är mer punk då. Sångmässigt i alla fall, inte musikaliskt. Kenny Håkansson levererar finstämt gitarrspel till Thorstens tolkningar av svenska visor. Thorsten själv skriker sig igenom låtarna, på exakt rätt ställen. Kombinationen av dessa två element gör att kombinationen sång/gitarr för en gångs skull känns angelägen. Där jag står mitt i en publik som uppskattar det de ser, inser jag att fler skådespelare borde ge sig på sångaryrket.

Thorsten Flinck har sagt att han tycker att nya skivan är mycket bättre än förra skivan Vildvuxna rosor, som han idag inte har mycket till övers för. Trots detta spelar han främst låtar från denna och det är även dessa låtar som gör sig bäst. Framförallt de två Afzelius-låtarna "Elsinore" och "Balladen om K (jag var inte sjuk)". Där och då är Thorsten Flinck bland det bästa vi har i det här landet.

//Rasmus

Konsertrecension: The Tallest Man On Earth, Hultsfredsfestivalen, 16/7

Mitt i den varma eftermiddagssolen kliver Kristian Matsson, även känd som The Tallest Man On Earth, ut på Hultsfredsfestivalens största scen Green Stage. Efter en lätt bockning till publiken trär han på sig en gitarr och börjar spela låten "I Won't Be Found" - öppningsspåret på skivan Shallow Grave från 2008. Publiken sitter eller ligger i gräset och njuter.

Kristian Matsson har under namnet The Tallest Man On Earth släppt två album och både dessa kännetecknas av frenetiskt gitarrspelande, högt tempo och kraftfull sång. Redan när han spelade på Way Out West förra året märkte jag dock att tempot på låtarna hade sjunkit och att det blev en helt ny sinnesstämning kring dem. Från nästan galet och dansant till behärskat och mysigt. På Hultsfredsfestivalen känns låtarna och The Tallest Man On Earth ännu lugnare än för ett år sedan. Men just på Hultsfredsfestivalen, sittande i gräset i gassande solsken, så har jag absolut inga invändningar mot förändringen.

Redan som andra låt spelas "The Gardener" och de mest hängivna fansen, de som står längst fram vid scenen, jublar. Dessa fans var nog de enda som innan The Tallest Man On Earth hade klivit ut på scenen hade uppmärksammat att det stod ett trumset, en basförstärkare och ett elpiano på scenen. The Tallest Man har nämligen, vad jag vet, alltid tidigare spelar helt solo. Efter sju låtar står han ändå fortfarande ensam på scenen, men till den åttonde låten kommer en trio musiker in på scenen och tillsammans spelar de "The Dreamer" från den senaste EP:n. Tyvärr kan jag inte säga att fler instrument gjorde låten till det bättre utan den blev snarare aningen mer anonym.

Tillsammans med kompbandet spelas sedan en helt ny låt på vilken The Tallest Man spelar piano. Det nya alstret låter som en fortsättning på den senaste EP:n - lugnt och behagligt och egentligen inget som sticker ut. Till den sista låten bjuds Amanda Bergman, eller Idiot Wind som är hennes artistnamn, upp på scenen och tillsammans med The Tallest Man sjunger hon låten "Thrown Right At Me" vilket blir en vacker avslutning på en minst sagt mysig konsert.

För er som intresserade av låtlistan kommer den här: I Wont Be Found, The Gardener, Troubles Will Be Gone, Where Do My Bluebirds Fly, You're Going Back, Tangle In This Trampled Wheat, Love Is All, The Dreamer, King Of Spain, Ny låt, Pistol Dreams, Thrown Right At Me.

Veckans tips v. 29

Skivor:

Imorgon släpper Belle & Sebastian en ny singel på vinyl. Det är låten "Come On Sister" från senaste skivan Write About Love, som nu blir singel. Med på skivan kommer också två olika remixer på låten "I Didn't See It Coming", även den från senaste plattan. Men anledningen till varför ni ska köpa skivan kommer som sista spår: en helt ny låt i form av b-sidan "Blue Eyes Of A Millionaire".


Spelningar:

På torsdag börjar Trästockfestivalen i Skellefteå och pågår till på lördag. Spelar gör bland annat Säkert!, Television Personalities, Kapten Röd, Stefan Sundström, Movits!, Kajsa Grytt, This Is Head och Fatboy.

På torsdag spelar Big Fox på Debaser Slussen i Stockholm. Snäll pianopop.

På fredag spelar Eldkvarn i Falkenberg.

På fredag spelar malmöbandet This Is Head på Debaser Slussen i Stockholm.

På lördag blir det reggae på Kafé Deluxe i Växjö: Ylijali från Malmö och Köpenhamn spelar.

På lördag spelar The Ark och Håkan Hellström på Guldfågeln Arena i Kalmar.


Övrigt:

På tisdag sänder P3 en konsert med Jennie Abrahamsson, inspelad på Pusterviksbaren i Göteborg.

Konsertrecension: Old Kerry Mckee, Hultsfredsfestivalen, 16/7

Den sista dagen av årets Hultsfredsfestival inleddes med göteborgaren Joakim Malmborg som under sitt alter ego Old Kerry Mckee spelar knastrig blues, folk och americana. Det speciella med Old Kerry Mckee är att han samtidigt som han spelar gitarr och sjunger även spelar bastrumma med en fot och tamburin med den andra. Ibland blåser han även i ett munspel eller i något slags rör som låter som en ångvissla. I bakgrunden ligger ett dovt knaster från den gamla vinylspelaren som finns med på scenen. Till en början är det en gles skara publik framför scenen men ju längre spelningen pågår desto mer folk strömmar till. Alla de nytillkomna tittar febrilt efter var bandet står ändå tills de inser att det bara är Old Kerry Mckee på scenen.

Mellan låtarna får man, ofta istället för mellansnack, höra diverse LP-skivor som Mckee lägger på medan han förbereder nästa låt. Från den knastriga vinylspelaren får vi höra låtar av Johnny Cash och Martin Luther Kings berömda tal "I Have A Dream". Ungefär i mitten av konserten säger Mckee ett första tack till publiken, och det är först då som jag förstår att han är ifrån Sverige - så autentiskt amerikansk låter killen.

Old Kerry Mckees musik har väldigt stora likheter med tidiga O'Death, med skränigt ljud och lite skrikig sång som ibland hoppar över i falsett. Det är underhållande och stundtals riktigt bra - en perfekt start på dagen