Konsertrecension: Anna von Hausswolff, Växjö Teater, 25/10

Ännu en gång har jag blivit golvad av Anna von Hausswolffs musik. Igår kväll, i Växjös gamla teater, tog det inte många minuter av den suggestiva instrumentala inledningen innan att jag kände hur gåshuden började krypa utmed armarna. Tillsammans med fyra musiker målade Anna von Hausswolff upp ett gigantiskt och mörkt ljudlandskap i vilket två orglar stod för grunden och där trummor och distade elgitarrer tillförde nyanser och förändringar i arrangemangen. Framför allt visade gitarristen Daniel Ögren vilken enastående ljudkonstnär han är när han skapade ljud med sin gitarr som jag inte trodde var möjligt - allt ifrån distat oljud till drömska ljudmattor och mystiska percussion-liknande ljud.

Gårdagens spelning utgick uteslutande från Anna von Hausswolffs senaste skiva Ceremony. Trots att jag är mer förtjust i debutalbumet Singing From A Grave så förstår jag verkligen storheten med Ceremony, och denna storhet växer ytterligare när låtarna spelas live. När orgelns bastoner och trummornas pukor får hela kroppen att skaka, när de distade elgitarrerna tillsammans skapar spännande och mystiska harmonier och när Anna von Hausswolffs säregna sång fyller den gamla teaterlokalen, då undrar jag om musik kan bli mäktigare.

Under hela konserten spelas filmer upp på en duk bakom bandet. Under låten Liturgy Of Light projiceras till exempel en film på vad som ser ut som Anna von Hausswolff hållandes i två brinnande facklor i en mörk skog vilket skapar ett snyggt samspel med låten och dess titel. Detta är något som tillför något extra och skapar känslor som är omöjliga att återskapa när man lyssnar på låtarna hemma.

Hela spelningen fokuserar, på samma sätt som Ceremony, kring musiken och inte så mycket kring von Hausswolffs sång. Istället blir sången en ingrediens som höjer låtarna men som aldrig tar fokus från något annat. Det enda undantaget är egentligen låten Mountains Crave som är mer traditionellt uppbyggt kring von Hauswolffs sång, men även den låten byter mot slutet skepnad och går över i en lång instrumental del.

Det är svårt att plocka ut höjdpunkter från spelningen då det var spelningen som helhet som var den stora upplevelsen. Red Sun, Funeral For My Future Children, Sova, avslutande Goodbye och redan nämnda Liturgy Of Light är ändå låtar som etsat sig kvar i mitt minne lite extra.

Konsertrecension: Vånna inget, Säljerydfestivalen 4/7

Jag hade tidigare hört från Jakob här på sidan att Vånna inget inte lever upp till förväntningarna live. Men ett så nationellt rosat (bland annat av undertecknad) måste man ju se när de spelar på en festival som nästan bara bjuder på lokal musik. Visst, sångerskan är från Växjö och även andra i bandet har småländskt ursprung. Men de är verkligen inte ett smålandsband, de är ett skåneband.

Men Jakob hade fel, och det var en fröjd för både öga och öra. Musiken var punkigare än på skiva och Karolina Engdahl lever sig verkligen in i musiken, visar attityd och skriker på precis rätt ställen, samtidigt som hon ler sig igenom mellansnacken och framstår som hur trevlig som helst. Men hon är också jävligt punk. En fin blandning med andra ord.

Låtarna från debutplattan blandas med låtarna från nya ep:n och konserten har inte en död stund.

Sen är ju publiken jävligt kul också. Några tjejer står längst fram och punkdansar. Bakom dem står hippies och smågungar och en medelålders kvinna dansar mer energiskt än de flesta punkare. Hon spelar luftgitarr, viftar med händerna, sjunger med och lever rövare. Så jävla fint! Kanske inte den publik bandet är vana vid, men de verkar ändå nöjda.

Och det var vi som var där också.

Konsertrecension: Röttermusik, Säljerydfestivalen 4/7

Röttermusik spelar låtar av Victor Jara och Vladimir Vysotski. Fast på svenska. Två människor jag uppskattar men inte förstår mycket av vad de sjunger. Så det ska bli trevligt att höra på svenska tänkte jag. Och uppsättningen akustisk gitarr, dragspel och fiol framfört av tre killar som ser så där härligt trevliga och nördiga ut, det gör sig perfekt på Säljeryd. Nej, musiken var det verkligen inget fel på. Snarare tvärtom. Mer sånt!

Men Röttermusik har ett stort minus: texterna. De kändes kantiga och översatta. Det är svårt att säga huruvida texterna är bättre på originalspråk. Men jag antar det, då både Jara och Vysotski uppskattas mycket i sina respektive språkområden. Jag tror det handlade om översättningen. Det lät ofta som att det var direktöversättningar och texterna förlorade rytm och rim, samtidigt som de ibland kändes något naiva. Synd.

Att spelningen dessutom stördes något av att Vånna inget samtidigt körde punksoundcheck intill störde stämningen något.

Så ja, vad ska man säga. En mysig spelning som hade mått bättre av att låtarna framfördes på originalspråk, kan väl sammanfattningen lyda.

Konsertrecension: The Ark, Liseberg, 25/8

I två månaders tid har jag nu hyllat The Ark här på bloggen. Ända sedan jag för första gången såg en av deras avskedsspelningar. På Liseberg var det den fjärde gången jag såg bandet på fyra månader. Och jag är inte lika lyrisk den här gången.

Ola Salo brukar vara ett knippe av energi och det är han även denna gång. Men han ser lite blek ut. Dansstegen är färre och mindre intensiva. Mellansnacken känns mer som upprepningar än tidigare. Och sången håller inte hela vägen. Rösten känns sliten och ibland försvinner den när han ska sjunga extra lågt eller ljust. Det rör sig inte om stora skillnader, men de märks om man sett dem förr, eller om man bara lyssnat på dem på skiva. Turnén tycks ha slitit på honom.

Den tycks även ha slitit på bandet och deras vilja att inte upprepa sig. Versionerna av låtarna är inte vad de brukade vara, med onödiga effekter, mellanspel och solon. Det hela blir inte bättre av att ljudsystemet gör det hela lite grötigt.

Lisebergs ljudsystem ja. För kanske är det för att de spelar på just Liseberg som bandet känns lite avmätt. Spelningar här brukar bli det, för banden vet att hälften av publiken egentligen inte bryr sig om dem, utan har bara kommit för att bandet är känt och inträdet obefintligt.

Fast spelningen har sina höjdpunkter. För trots de lite trista arrangemangen på låtarna så dyker en låt upp som jag väntat på under hela turnén: "Tell Me This Night Is Over". I en helt okej version.

Och framåt slutet slänger Ola in delar från Håkan Hellströms "En vän med en bil" och "Känn ingen sorg for mig Göteborg", och där och då märker man den riktige Ola Salo, som vet hur man gör varje spelning unik.

Detta sagt. För dem som inte sett bandet tidigare var Lisebergsspelningen definitivt sevärd. Men jag hoppas att bandet repar sig igen under de tre veckor som återstår av deras karriär.

Konsertrecension: Scraps of Tape, Malmöfestivalen, 23/8

Det är glest framför scenen och publiken tunnas ut ju längre spelningen fortgår. Jag förstår inte riktigt varför. För det här är så förbannat jävla bra att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Det bjuds på skränig postrock av högsta kvalité. Inga långa uppbyggnader utan det är energifyllt härj från första stund, precis som det ska vara. Det spelas nytt, bland annat Flera Meter Kort, som i inspelad version har sång av Mattias Alkberg, det spelas gammalt, bland annat Pickpockets Vow, men allt, varenda sekund av spelningen, är fantastiskt. Så fantastisk att jag saknar ord. Allt jag vill tillägga är att om du har chansen att se Scraps of Tape, ta den!

Konsertrecension: Movits!, Malmöfestivalen 23/8

Jag kan erkänna att jag aldrig riktig fastnat för Movits! på skiva. Visst kan jag finna deras blandning av swingjazz och hiphop stundtals tilltalande, men jag tappar snabbt intresset. Live är det dock en helt annan sak. Med en rappare, en dj, en saxofonist, en trombonist och en snubbe på elektrisk kontrabas så svänger det ganska rejält. Speciellt basen bidrar till att det är svårt att stå stilla.

Bild tagen av Anders Axelsson

Äppelknäckarjazz och Swing för hyresgästföreningen tilltalar mig speciellt, kanske för att de är de enda två låtar som jag verkligen fastnat för, men antagligen för att de låtarna är bandets bästa stunder. Större delen av publiken verkar dock uppskatta Na Na Nah! bäst och när Timbuktu äntrar scenen går ett jubel genom folksamlingen. Och visst svänger det även här, men Promoe dyker upp på scen för att dra av Balaclavaboogie så når spelningen sin kulmen och kanske just därför känns det ganska skönt att det är spelningens näst sista låt. Efter det drar de av deras antagligen största hit Sammy Davis Jr. vilket känns som ett vettigt avslut.

Överlag gör mig spelningen positivt överraskad, men ändå kan jag känna att det räcker att ha sett dem en gång, det gav ingen större mersmak. Men en gång är Movits! definitivt värda att se.

Konsertrecension: NOFX, Malmöfestivalen 22/8

Det finns ett ord som sammanfattar hela spelningen, nämligen gött. För det är stundtals ganska otight och deras pubertala humor som mellansnacket består av är inte alltid så himla kul. Men gött är det spelningen igenom.

Trots att det inte alltid är så välspelat så harvar NOFX på duktigt, gammalt varvas med nyare låtar och publiken älskar det. Visst blir det ganska enformigt, de bjuder inte på någon jättevariation rent musikaliskt, det är oftast skatepunk i rasande tempo, då och då utblandat med lite baktakt. Spelningens absoluta höjdpunkt sker när bandets kanske absolut bästa låt, Bob, får stora delar av publiken till allsång. Även Kill All The White Man, Murder The Government och Stickin In My Eye svänger duktigt.

Deras mellansnack består som vanligt av skämt och sex, alkohol, droger och nationalitet. Det sistnämnda får verkligen blomma ut när hela bandet, innan de går av scen, står och dansar till en låt från musikalen Avenue Q, Everybody's a little racist. Visst, det är pubertalt och jag kan förstå att folk lätt växer ifrån det, men själv tycker jag helt enkelt att det är gött, inte nödvändigtvis bra hela tiden, men alltid gött.

Konsertrecension: Emil Jensen, Malmöfestivalen 21/8

Variation är knappast Emil Jensen främsta egenskap. För dem som har sett honom tidigare under turnén som pågått i år så bjuds i princip inte något nytt. Jag skulle i princip kunna hänvisa till min recension av hans Växjöspelning från tidigare i år, för det här var nästan samma spelning, bara i en något nedbantad version.

Gör det något då? Nej, egentligen inte, det är fortfarande bra låtar, tight band och roliga monologer, även om man hört det förut. Han prat om att saker borde jämna ut sig, men det gör dem inte, Lite väl John och Yoko, Växlande molnighet och den agnostiska gospeln är fortfarande riktigt trevliga att lyssna till.

Den enda större skillnaden från vårens spelning är låten Hur lyckliga kan vi bli, som han framför tillsammans med Edda Magnason, en låt som tydligen har önskats av publiken under hela turnén, men väldigt sällan spelats. Och trots att Eddas mikrofon till en början verkar strula så är det ändå en av spelningens absoluta höjdpunkter. Kanske främst för att det var nytt för mig.

Konsertrecension: Amadou & Mariam, Malmöfestivalen, 20/8

Jag har aldrig riktigt fastnat för Amadou & Mariam på skiva, jag vet inte riktigt varför, men jag tröttnar ganska fort på deras ganska tillrättalagda afrikanska rockmusik. Annat är det live. Det svänger, bandet är snortight och Amadou visar verkligen sin fulla potential som gitarrist. Med en (för mig) säregen spelstil glider hans solon mellan rock och afrikanskt och man imponeras lika mycket av hans skicklighet som av hans inlevelse. Det är i dessa stunder det är som bäst, när Amadou får fritt spelrum för musikaliska utflykter.

Därmed inte sagt att det inte svänger annars heller. Det är ärligt talat svårt att stå still en sekund, trots en trött kropp och en hungrig mage. Lika svårt är det att hålla tillbaka leendet. Under de ca. 90 minuter bandet underhåller oss så känns det inte ens för en sekund tråkigt, vilket få band lyckas med.

Trots detta får jag ingen mersmak, jag kommer inte börja snurra deras plattor i min skivspelare, jag kommer inte följa bandet slaviskt. Men om jag någon gång igen får chansen att se dem på en scen så kommer jag ta den, det är ett som är säkert.

Konsertrecension: Hoola Bandoola Band, Malmöfestivalen, 20/8

Hoola Bandoola Band har inte direkt åldrats med värdighet. Visst, låtarna är fortfarande bra, men framförandet doftar gubbrock. Det som en gång gjorde dem till ett av Sveriges intressantaste band har under åren förvandlats till en slätstruken sörja av bredbent rock med smak av Ulf Lundell. För ärligt talat, hade det inte varit Hoola själva som stod på scen så hade jag inte orkat mer än ett par låtar. Men jag står kvar spelningen ut i hopp om att det någon gång ska lyfta.

Men lite eloge ska de ha, den förväntade hitkavalkaden uteblir åtminstone. Visst avverkas deras största hits, Victor Jara, Vem kan man lita på, Keops pyramid m.fl., men de blandas ut med låtar som Hemmet, Herkules, Dansmelodi och andra låtar som inte figurerat lika flitigt på diverse proggsamlingar.

Tyvärr är det bara under en låt det verkligen lyfter och jag känner att de faktiskt har något av sin storhet kvar, vilket är under ett extranummer, Jakten på Dalai Lama. Inte för att låten framförs i någon extraordinär version, men för att de inte spelar den på bredbent vis. Om de bara kunde låta så hela tiden så hade jag varit nöjd, nu kändes det mest som bortkastad tid.

Konsertrecension: Cocorosie, Malmöfestivalen, 19/8

Jag ska vara helt ärlig, jag har svårt för beatboxare. Åtminstone när de inte gör något speciellt utan bara lägger stela beats som likaväl kunde gjorts på elektroniskt vis. Och det är precis vad snubben som beatboxar åt malmöfestivalens kanske mest hypade band, Cocorosie gör. Problemet är främst detta, det blir inget tryck i musiken. Stundtals glimrar det dock till, men det är bara när en elektronisk bas ligger på samma rytm som snubbens bastrumma. Annars faller det mesta platt. Det är dock inte bara beatboxarens fel, ljudvolymen på spelningen är överlag för låg vilket knappast är till bandets fördel.

Ett annat problem är att ljudbilden är något för enformig. För trots att systrarna byter instrument inför nästan varje låt och att nytillskottet, i form av jazzpianisten Raël Rakotondrabe, åtminstone försöker variera det elektroniska ljudet så blir det ungefär samma grej av varje låt. Antagligen hade jag uppskattat spelningen mer om jag hade större koll på Cocorosie och faktiskt visste vilka låtar de spelade, men för mig är spelningen mest en besvikelse.

Därmed inte sagt att det är dåligt, för det är det egentligen inte, men förväntar man sig storverk och möts av en helt okej spelning så är det svårt att hålla modet uppe.

Konsertrecension: Andi Almqvist, Malmöfestivalen 19/8

Det går rysningar genom mig, gång på gång. Dock inte bara på grund av det som händer på scen, utan lika mycket för att vinden kyler ned mig. Mer passande omständigheter att för en spelning med Andi Almqvist finns nog inte. För hans texter är oftast lika kalla som brisen som slår emot oss och hans musik för stundtals tankarna till Tom Waits och Kaizers Orchestras dystrare stunder.

Att hans setlist är smått fantastisk, för jag ska inte säga att jag älskar allt som Andi spelat in på skiva, men när han avverkar Katzenjammer, Krautobahn, Sleeping Pills, Amsterdam, Death, ja, till och med instrumentella mellanspelet Hyena så njuter jag fullt ut. Och det är bara ett axplock av allt trevligt han spelade. Bland annat spelades två nya låtar varav den ena gick i hans stökigt dystra självmordsstuk och den andra var en ballad av det något hoppfullare stuket. Den stökiga låten svängde bäst, en åsikt som större delen av publiken dock inte verkar hålla med mig om. Dock verkar vi vara eniga om en sak, att den timmen som Andi höll låda för oss var fantastisk.

Konsertrecension: Daniel Johnston, Debaser, Malmö 16/8

Varenda musikjournalist med självaktning skulle antagligen såga gårdagens spelning rakt av, men jag har varken självaktning eller vanföreställningar om att jag skulle vara någon musikjournalist. För jag älskade varenda sekund av spelningen. Eller ja, i alla fall när Daniel själv stod på scen.

De två kompgitarristerna inledde nämligen med att spela fyra låtar själva, fyra låtar som i ärlighetens namn inte var några höjdare och gärna kunde skippats. Efter det gick Daniel på själv med en gitarr och kämpade sig igenom två låtar på egen hand. Att spela gitarr verkar inte vara det lättaste för honom nu för tiden, men man såg att han verkligen försökte. Många tyckte säkert att det lät skräp när han krampaktigt försökte hitta rätt ackord, med varierande framgång, men själv så njöt jag fullt ut.

När han efter dessa två låtar går av scenen och kommer tillbaka med sina två kompgitarrister så har han lagt av sig gitarren och spenderar resten av spelningen med att endast sjunga. Gitarristerna som kompar honom är kompetenta men bjuder inte på några överdrivet spännande tolkningar av bland annat Grievances, Casper The Friendly Ghost, Speeding Motorcycle, Rock This Town, för att nämna några låtar ur den hitkavalkad de levererade.

För större delen av publiken verkade kvällens höjdpunkt dock vara avslutande True Love Will Find You In The End. För mig personligen så kom dock höjdpunkten under hans två försök att ta sig igenom Story Of An Artist, först en gång mitt i spelningen, då han lyckades ta sig igenom en vers och sen ursäktade sig och sa att han inte kunde fortsätta, sen kom samma låt som enda extranummer, men då orkade han sig igenom två verser innan det tog stop. Om det var han psyke som satte käppar i hjulet eller helt enkelt att han inte längre kan sjunga den var dock svårt att avgöra, men tyvärr verkade Daniel inte direkt må överdrivet bra den här kvällen. Man får hoppas att nästa gång han kommer till Sverige så mår han bättre, och tar med sig ett bättre kompband.

Konsertrecension: The Ark, Arken i parken, 13/8

När jag såg Håkan Hellström 2003 avslutade han spelningen med "Vi två, 17 år" och när han gick av scenen fortsatte publiken att sjunga den ordlösa texten. Det var ett av de största konsertögonblick jag varit med om. Ungefär samma känsla infinner sig när The Ark avslutar sin spelning på Tyrolen med "Calleth You, Commeth I". Bandet går inte av scenen, men publiken fortsätter att sjunga och bandet står tårögda och ser på. För sista spelningen i hemtrakten är något alldeles extra och ibland har Ola Salo inte långt till tårarna.

Innan jag såg The Ark live för första gången den här sommaren hade jag inte sett dem på tio år. Då spelade de med nyss nämnda Håkan. Nu har jag sett bandet tre gånger i sommar, och aldrig har det varit lika bra som på Tyrolen. Aldrig tidigare har Ola Salo, som annars har en enorm scennärvaro, haft en sån här närvaro och energi. Och det känns bara logiskt att han klättrar upp i en rönn och dansar där. För det är något speciellt för både band och publik, när The Ark spelar på hemmaplan. Stämningen på Tyrolen bidrar ytterligare till att göra The Arks spelning till en av årets bästa, då det blir bättre och närmare när bandet spelar på en liten träscen utan backdrop istället för på en stor arenascen med en pampig och självförhärligande bild på sig själva i bakgrunden.

Något som bandet ska ha extra plus för, är att de, till skillnad från många andra, ändrar både setlist och mellansnack från spelning till spelning. Exempelvis kör de den gamla "Laurel Wreath", som de inte kört under tidigare spelningar jag sett med dem i sommar. Den hör visserligen till spelningens tråkigaste ögonblick (Jakob håller inte med), även om Ola Salo gör sitt bästa för att framstå som en svensk Marilyn Manson. En annan låt som de plockar fram som jag inte sett innan i sommar är "Disease" som enligt mig är deras finaste stund. Även arrangemangen av låtarna skiljer sig något från de två andra gånger jag sett dem i sommar.

Bäst blir de under de mer dansanta och allsångsvänliga låtarna och redan som låt nummer två kör de "Clamour for Glamour" och publiken och bandet dansar och sjunger sig svettiga och hesa och orkar sedan inte ha samma energi igen på ett tag. Men när "Prayer For The Weekend" kommer så är all trötthet som bortblåst och två av konsertens bästa ögonblick är ett faktum.

Sägas bör också att "The Apocalypse Is Over" är en genial låt att skriva så här i slutet av karriären. Den är både melankolisk och pampig, och ett perfekt avslut av karriären.

The Ark kommer att lämna ett hål i den svenska musikscenen och bättre än så här, det var de aldrig.

Konsertrecension: Skilla, Arken i Parken, Tyrolen 13/8

På skiva låter Skilla som ett band som bildats på en folkhögskola med inriktning mot folkmusik och jazz. Deras popmusik är tight, dansant och intressant. På Tyrolen kvarstår min teori om bandets uppkomst. Bara sådana saker som att sångerskan mitt i en låt tar fram en fiol och att gitarristens blick, som Jakob kallade det, ser sådär härligt "folkhögskoleborta" ut.

Skillas låtar byggs oftast kring skickligt pianospel och en något teatral sång som omges av bas, gitarr och trummor. Öppningslåten "Simon Says" tillhör en av spelningens bästa tillsammans med Robyncovern "Dancing On My Own". Malmöbandet bjöd även på en ny låt som troligtvis kommer finnas med på nästa skivsläpp.



Skilla fick till ett härligt gung i publiken och många blev, likt jag och Jakob, positivt överraskade av bandet. Förhoppningsvis kommer vi få höra mer av bandet i framtiden.

Konsertrecension: Jojje Wadenius, Arken i Parken, Tyrolen 13/8

Jojje Wadenius var en av The Arks stora idoler när de var barn. På Arken i parken på Tyrolen bjöd han på låtar från sin skiva Goda' goda' från 1969 - kanske den bästa barnskivan som gjorts. Eller barnskiva kanske är att överdriva. Enligt Jojje själv så är det barn mellan fem och tolv år som gillar hans musik, och sedan personer från tjugo år och uppåt. Om man bortser från den lilla skara tonårstjejer som stod längst fram vid scenen och väntade på The Ark så prickade Jojje in sin målgrupp nästan perfekt.

Att Jojje är en mycket kompetent musiker är det inga tvivel om. Låtarna mynnar ofta ut i improviserade och lekfulla gitarrsolon som han själv nynnar med i, något som han troligtvis är bäst i Sverige på att göra. Texterna, som är skrivna av Barbro Lindgren, är söta och är roliga att lyssna på. Den mestadels sittande publiken njöt av "Jag vill ha en hund, en blå", sjöng med i "Mitt lilla barn" och klappade i takt till Jojjes enda hitlåt (enligt honom själv) "Kalles klätterträd".



Jojje berättade även några anekdoter från hans liv, bland annat om den akustiska gitarr han spelade på som hängt med under nästan hela hans karriär. Den hörs bland annat på Kents låt "Sverige" och på någon Backstreet Boys-skiva. Tillsammans med bland andra The Ark-gitarristen Martin Axén på trummor skapade han en fin eftermiddag som alla verkade uppskatta, till och med de väntande tonårstjejerna.

Konsertrecension: The Hidden Cameras, Emmabodafestivalen, 28/7

Foto: Ola Myrin.

Gay-folk-church music. Så kallade bandet en gång i tiden sin musik. De var den till bredden fylld med eufori. Men för varje platta de släppt har den mattats något. Det är därför synd att de lägger så stort fokus på de två senaste skivorna.

Ett lätt duggregn faller över den lilla, men lyckliga publiken. Så är det tyvärr ofta på den här festivalen: uppslutningen är liten på de mest intressanta spelningarna. Men detta innebär också att de få som är där, engagerar sig verkligen i det de ser, och lyfter konserten ett snäpp. Det gör även duggregnet, som skänker en mysig stämning som passar bandet väl.

Konserten är tyvärr inte lika bra som den i Göteborg för ett år sen, men det är ändå det bästa jag ser på årets Emmabodafestival. Och det blir aldrig dåligt. Dessutom innehåller den ett gäng riktiga guldkorn. Ett av dem är "Fear is On" som är den låt då konserten verkligen tänder till på riktigt för första gången och dansen börjar i publiken. Ett andra är "Bboy" som är spelningens mest dansanta låt, med blinkade lampor och ett fruktansvärt driv som får nästan hela publiken att dansa. Ett tredje är "Death of a Tune", då den har en av bandets finaste texter. Ett fjärde presenteras som "en gammal låt" innan samtliga bandmedlemmar sätter på sig ögonbindlar och framför "Smells Like Happiness". Ett sista är spelningens sista låt "Music Is My Boyfriend", som höjs ytterligare ett snäpp i och med att Popbrus-favoriten José Soracha kommer upp på scenen och spelar tamburin.

Men som sagt är det lite för stort fokus på de senaste skivorna. Var är "Boys of Melody", som flera i publiken efterfrågar? Och framförallt: var är "Ban Marriage"? Låten som en gång definierade en hel genre: Gay-folk-church music.

Festivalen borde boka fler band av den här kalibern.
Foto: Ola Myrin.

Konsertrecension: First Aid Kit, Emmabodafestivalen 27/7

Foto: Ola Myrin

Frågan är om de hade kunnat få en mer passande tidpunkt att spela på? Solen skiner och de befinner sig mitt ute i skogen. Festivalbesökarna är pigga och tusentals av dem har samlats för att se systrarna i First Aid Kit. De börjar fint med "You're Not Coming Home Tonight", en av bandets bästa låtar. Men allra bäst blir det när de spelar nya låtar. Som den om Emmylou Harris. För jag tycker att bandet är som bäst när de inte är alltför väna och sockersöta, utan låter musiken vara mer drivande och dansant. Och det känns som att nästa platta kan bli mer åt det hållet. Bandet väljer också att avsluta med en av deras gamla låtar som är precis på det viset: "Sailor Song". Och där och då är First Aid Kit som bäst, som vanligt. Förhoppningsvis är det något de dragit lärdom av.

Konsertrecension: Les Big Byrd, Emmabodafestivalen, 27/7

Jocke Åhlund från Teddybears STHLM och Caesars levererar med sitt hobbyband Les Big Byrd något helt annat. Vi bjuds på dronig, skränig, psykadelisk pop med (dessvärre) inslag av sång. Det är inget fel på sången i sig, men musiken gör sig bättre när den får bre ut sig för sig själv och bara väsnas över den lilla publiken som slutit upp för att se bandet som gömmer sig bakam färgglada glasögon och anorackar. En klädsel som bidrar till att ge musiken en viss känsla. Jag står med ett litet leende och gungar mig igenom spelningen. Kanske inte bästa spelningen jag varit på i år, men definitivt ett sevärt gäng. Synd bara att publiken var så liten och att de fick spela så pass tidigt.

Konsertrecension: Idiot Wind, Hultsfredsfestivalen, 16/7

Om man spelar lågmäld och emotionell pianopop så är klockan nio på kvällen ingen bra tid att spela på en festival. Samtidigt som Idiot Wind spelar på Hultsfredsfestivens minsta scen så pågår en konsert med Raised Fist en bit bort, från ett öltält dunkar det discomusik och i publiken står några väl överförfriskade personer som har svårt att vara tysta. Trots störningsmomenten så lyckas Amanda Bergman trollbinda publiken (kanske förutom de ovan nämnda), och lyckas skapa festivalens kanske mest intima spelning.

Vid Bergmans sida denna kväll har hon en trummis och en körsångerska, dessa två bidrar till små men ack så stilfulla inslag i musiken som annars endast brukar bestå av piano och sång. Det som kännetecknar Idiot Wind, och det som berör allra mest, är utan tvekan den säregna och lätt hesa rösten som kan få de största av isberg att smälta - nåväl, den kan i alla fall få de inte så starka låtarna att bli bra mycket bättre. Efter ett tag bli nämligen spelningen ganska förutsägbar, låtarna låter väldigt likt varandra (speciellt när man inte hört dem tidigare), och då är det just rösten som man vilar öronen mot när det andra inte längre känns så spännande.

Nästa år kommer Idiot Winds debutalbum (läs mer om det här) och redan nu ser jag fram emot detta. Jag ser även fram emot att se Idiot Wind live igen, gärna på en liten klubb utan hardcore eller disco i bakgrunden.

Då arbetet med Hultsfredsfestivalen tagit mycket tid den senaste tiden så blir veckans låt inbakad i denna recension. Lyssna på "For To Save One" från Idiot Winds EP som släpptes förra året (länk här).