Låt: Mansions On The Moon - Radio

Det är inte bara för att radion har en speciell del i mitt hjärta som jag tipsar om Los Angeles-bandet Mansions On The Moons senaste singel Radio. Nej, det räcker nog med de första 25 sekunderna för att förstå varför jag gillar den här låten så mycket. Ett minnesvärt intro i synthpopens tecken och en strålande inledning krokar mig direkt.

" 'cause you heard it on the radio, doesn't make it beautiful. Where did all the music go?"

Ack, så sant. Men låten är inte bara uppfriskande ärlig utan minst lika uppfriskande till sitt sound sett. Stuket är en väldigt samtida indietronika som samtidigt bringar fram tydliga retro-synth-vibbar utan att få det att låta klyschigt.

Låt: Castledoors - Dumpster Diving

Det är något visst med politiska låtar. Oavsett om de får en att bilda sig en ny uppfattning, tappa tron på artisten eller får en att känna avsky så har de en tendens att åtminstone skapa någon sorts opinion. Castledoors miljöepos om dumpster diving handlar inte om traditionella ideologier eller skattefrågor, utan helt slätt om containerdykning. Kanske inte kontroversiellt nog för att starta krig över direkt, men likväl en miljöfråga som kan vara värd att lyfta. Själv väljer jag att helt enkelt le åt den ganska spejsade videon medan mitt huvud nästan ofrivilligt nickar med i den otroligt välsvarvade melodin. Följ med ner i containern du också. 

Låt: Cold War Kids - Miracle Mile

 

Det var ett tag sen jag tipsade om lite färsk indie. Jag har varit lite väl djupt försjunken i hiphop-träsket, men i dag blir det ändring! Här tipsas om högenergisk indiepop från amerikanska Cold War Kids. Deras singel Miracle Mile som släpptes i januari i år lyckas både fånga en melankolisk känsla om falerande livsmål och samtidigt få en att glömma att man hade några andra livsmål än att leva i stunden och låta kroppen slåss mot hjärnan i en dansa/inte dansa-fight. Energi är verkligen ordet som sammanfattar låten. Sången skriker känsla och energi och tempot och rytmen i versen i kombination med det ettriga pianokompet skapar en orolig men intensiv ljudbild. En tre minuters pick-me-up helt enkelt!

 

 

Låt: Black Handed Kites - Up

Ibland är man alldeles för spårbunden. Det är lätt att förneka det, men sen får man det svart på vitt. Och på tal om svart: Black Handed Kites heter bandet som gjort låten jag tipsar om i veckan. De är ett folkigt och poppigt band från Sydafrika med härliga influenser från Mumford and Sons. Kreativt, dynamiskt och oerhört brett allt i samma spår. Att sedan musiken och videon går hand i hand med upbeat stuk och en video i svaga sepiatoner lämnar en väldigt trevlig eftersmak. Ett utmärkt spår att möta våren med!

Låt: The Roots - Right On

För att bryta veckans punkflöde och lyfta fram lite intressant hiphop så tipsas det idag om The Roots, och mer specifikt låten Right On. The Roots har profilerat sig som ett band som tar tid på sig med sina skivsläpp och sällan släpper något som inte är genomarbetat till perfektion. Kreativa beats, akustiska instrument och en allmän vägran att göra sönderproducerad digital smörja gör The Roots till ett band som är lätt att älska enbart för sina principiella ståndpunkter. Lägg därtill samarbeten med giganter som Lauryn Hill och Erykah Badu så inser man snabbt magnituden av denna hiphopelit.

Låten Right On återfinns på albumet How I Got Over som släpptes 2010 och som enligt mig är ett av bandets absoluta högvattenmärken tillsammans med Things Fall Apart (1999). Om du någonstans inombords kan uppskatta skickliga lyricister och har tröttnat på intetsägande beats bör dessa album och denna låt inte gå dig förbi!

Veckans låt v. 3: R.E.M. - King of the Road

I helgen kom den här låten tillbaka till mig. Namnet Roger Miller nämndes på tv, och även om det inte hade ett dyft med mannen bakom "King of the Road" att göra, får det namnet mig alltid att tänka på den låten (det var en man med det namnet som skrev originalet) och det i sin tur får mig att tänka på denna berusade varsion av R.E.M. Kanske inte en av deras bästa låtar, men underhållande är den och den visar upp en annan sida av bandet än vad man kanske är van vid. Lyssna nu för bövelen och inse att det här faktiskt var ett mycket bättre band än vad många verkar tro och vad deras hits kanske ger sken av. Michael Stipe, du är saknad. Hoppas du har något nytt spännande projekt på g.

Veckans låt v. 2: The Mountain Goats - This Year

Nytt år innebär nya tag, eller? För de allra flesta innebär det att bara harva på precis som vanligt. Kanske är det just då man behöver en peppande låt, när man har ett helt år, till synes utan överraskningar, framför sig. Därför ger jag er This Year av The Mountain Goats.

Visst, låten handlar om kvaddade bilar, dåliga hemförhållanden och framförallt om det där året då man är sjutton, tillräckligt gammal för att ses som ett barn men ett år för ung för att ses som självständig. Men jag vill ändå kalla den peppande, på det där melankoliska viset som John Darnielle så ofta fångar. Det är svårt att inte känna igen sig, åtminstone till viss del, i den simpla men slagkraftiga refrängen:

"I am gonna make it

through this year

if it kills me"

Veckans låt v. 1: Emil Jensen - Nyår

I åets sista inlägg på Popbrus vill jag passa på att tipsa om en riktig Popbrusfavorit - Emil Jensen och hans låt Nyår. Låten finns med på Jensens senaste skiva Rykten som knep en hedervärd sjundeplats över 2011 års bästa album enligt oss på Popbrus. Nyår är en av de stora höjdpunkterna på Rykten och för omväxlingens skull, när det gäller Jensens låtar, så känns musiken och melodin mer central än låttexten.

Veckans låt v. 52: Tracey Thorn - Like A Snowman

Idag är det julafton och jag antar att ni inte orkar läsa något långt inlägg här. Istället bjuder jag på ett kort och koncist om en av årets bästa jullåtar.

Jullåtar är ofta skit, ja, men det finns några pärlor. Och när mysdeppiga Tracey Thorn bestämde sig för att ge ut en julskiva tidigare i år, gjorde hon inte bara en av de bästa julplattorna någonsin. Nej, skivan tillhör även Traceys bästa skivor överhuvudtaget och skivan tog sig in på plats 13 på min lista över årets bästa album.

Skivan innehåller bland annat en cover på Sufjan Stevens bästa jullåt (och han har spelat in 100 jullåtar) "Sister Winter". Men även "Like a Snowman" signerad Stephin Merritt, mest känd från The Magnetic Fields. Mig veterligen finns denna låt inte inspelad i någon annan version än Traceys, vilket inte gör så mycket, för Traceys pipa plus Stephins penna innebär magi.

God jul på er!

Veckans låt v.51

Veckans låt kommer idag i dubbel uppsättning. Julen brukar nämligen dra fram ambivalensen hos våra medmänniskor. Antingen är man glad och i julstämning eller är man cynisk och trött på frodiga köpbeteenden och den generella affluensan som drabbat Sverige. Därför bjuds det denna vecka på två låtar med två helt olika stilar och känslor, för ett liv i svartvitt.

Vitt: Känner du julstämningen ut i fingertopparna? Har du redan julbakat, skaffat gran och köpt alla julklappar? Då är detta din låt.




Svart: Känner du att julen bara kan vara över så du kan gå ut på juldagen? Har du vägrat julklappar i år? Eller känner du kanske bara för något hårdare? Då är detta din låt.

Veckans Låt v. 50: Eskalettes - Tårarna

Eskalator var en gång Sveriges bästa skaband, sen la de ner. Ur spillrorna bildades Eskalettes, Sveriges bästa rocksteadyband, tyvärr la dock även de ner ganska snart. Efter sig lämnade de ett stort tomrum, men även den bästa rocksteadylåt som skrivits i vår kalla nord, nämligen Tårarna.

Det som gör låten så fantastisk, förutom ett sväng sällan skådat i Svea Rike, är bandets förmåga att vara gammaldags utan att kännas åldrade. Det som bjuds är en lagom jazzig låt i moll, med ståbas, blås, orgel, trummor, gitarr och sång, med en text om hjärtesorg. Inga distade gitarrer, punkinfluenser eller dancehallpartier, bara regelrätt rocksteady på svenska, och det är inte fy skam inte.



På Eskalettes hemsida finns fler låtar att lyssna på. Gör det!

Veckans låt v. 49: Idiot Wind - Find The Rhythm In The Noise

För ungefär en månad sedan släppte Idiot Wind äntligen nytt material och då i form av en tvåspårssingel på vilken veckans låt Find The Rhythm In The Noise är a-sida. Som vanligt är det Amanda Bergmans härligt raspiga röst som är i fokus men för en gångs skull ackompanjeras hon av ett helt band och inte bara av sitt älskade piano. Resultatet är otroligt lyckat och jag kan bara längta efter ett helt album.

Veckans låt v. 48: The Divine Comedy - The Complete Banker

På grund av tidsbrist blir det här ett kort inlägg, precis som sist när jag tipsade om Divine Comedy. Så med andra ord förtjänar Neil Hannon att tipsas om igen. Här kommer en dansant låt om en bankman!

Veckans Låt v. 46: Henry Bowers - Weather Forecast

Henry Bowers, eller Kung Henry som han kallar sig när han framför alster på svenska, är egentligen bättre som estradpoet och i rapbattles än han är på skiva. Därmed inte sagt att hans inspelade material skulle vara dåligt, bara ojämt. Men när det är bra så är det ofta förbannat bra, som Weather Forecast, en nästan helakustisk låt med ståbas, banjo, dragspel, orgel, trumpet, klockor och slagverk, allt i ett lunkande tempo, mörk stämning och baktakt. Nästan som ett hiphopens svar på Kultiration eller Glesbygd'n.

Veckans låt v. 45: Marcus Foster - Solid Ground

Marcus Fosters låt Solid Ground är en perfekt start på en höstruskig vecka. Med sin lugna, stilfulla och en smula melankoliska musik lyckas Foster fånga essensen av hösten i sonisk form. Men den största behållningen är ändå Fosters lätt raspiga röst som är svår att slita öronen ifrån.

Låten är hämtad från Fosters senaste EP The Last House. Imorgon spelar han på Debaser Slussen i Stockholm och på onsdag på Pustervik i Göteborg, missa inte det! 

Veckans låt v. 44: EMA - Kind Heart

En av förra årets bästa skivor (femte plats på Popbrus lista) var en mörk historia. Det handlade om uppbrott och ljudbilden var karg och vass som knivar på sina ställen. Det lät som Thåströms senaste skivor, fast yngre och med en kvinna bakom mycken. Har ni inte lyssnat på Past Life Martyted Siants av EMA än? Gör det! När ni gjort det, ta del av denna 16 minuter långa b-sida, som även minner om Sonic Youth.

Veckans Låt v. 42: Vince Guaraldi Trio - Linus & Lucy

Veckans låt är för mig nostalgi i sin renaste form. När jag var liten så älskade jag Snobben, det gör jag visserligen fortfarande, men kanske inte i samma utsträckning nu som då. Även om jag föredrog seriestripparna framför tv-serien och filmerna så fann jag mig alltid sittandes framför tv:n när det råkade vara på.

När jag blev något äldre slutade jag titta på det, jag läste fortfarande serien, men tv-serien hade inte längre samma dragningskraft. I samma veva började jag oftare och oftare bli påmind om en låt som jag verkligen inte kunde minnas var jag hört. Efter något år eller så zappade jag av en slump förbi ett avsnitt av Snobben och fick höra låten igen. Mina eftersökningar ledde mig fram till Vince Guaraldi Trio som gjort soundtracket och låten Linus & Lucy, lyckan var gjord. Sen dess har jag både börjat titta på Snobben igen och blivit hänförd av soundtracket. Nu är det er tur.

Veckans låt: The Raveonettes - Young And Cold

Det danska indierockbandet The Raveonettes har släppt sex studioalbum och kan därmed ses som veteraner i sin genre. Förra månaden släppte de skivan Observator på vilken Young And Cold är öppningsspåret.

På Young And Cold blandas lika delar popmelodi och noisig bakgrund till en fin fusion. Det kan dras en rad referenser till nutida band som The Pains Of Being Pure At Heart och Beach Fossils. Det finns även stora likheter med gamla storheter som the Jesus and Mary Chain, The Velvet Underground och Sonic Youth.

Veckans låt v.40: Andrew Jackson Jihad - Unicorn

För mindre än två månader sedan, närmare bestämt den 7 augusti, tipsade Jakob om skivan denna låt är tagen från. Det kan tyckas allt för nyligen för att det ska vara lönt att tipsa om igen. Jag är av motsatt åsikt: om någon missade detta sist, är det synd och skam. Varenda läsare av denna blogg borde ta till sig den låt, denna skiva och dessa band. Även om Jakobs inlägg var kort, så fick det i alla fall mig på fall. Och i dennes anda tänker jag både hålla mig kort och låta låtens text tala för sig. Bara läs följande utsökta rader folkpunkpoesi:

"And i'd like to build a giant machine
that crushes the mountains and burns all the trees
and pees in the desert and dries up the seas
and melts all the ice caps and makes nature bleed
cause i want nature to suffer
and i want nature to cry
and i want nature to spit in my mouth
and i want nature to die
and i want to be a big ball of meat
that bees can buzz around and eat
and feast on my liver and rot out my teeth
and chew on my eyeballs until i'm deceased
cause i deserve displeasure
and i really want to cry
and i think you should spit in my face
because i am a werewolf"

Veckans Låt v 38: Dorena - I Huset Jag Växte Upp

Dorena är ett postrockband från Göteborg. De bildades 2007 och året efter släppte de ifrån sig en fantastisk platta vid Holofon. I Huset Jag Växte Upp är det absolut starkaste spåret därifrån. Det börjar med lite suggestiva gitarrer som strax får sällskap av en lunkande bas och sen kommer den där uppbyggnaden som i princip all postrock ska envisas med, Dorena är inget undantag. Men vad gör det om de inte är speciellt originella när det låter så bra. Och gitarrmattor är ju trots allt guds gåva till mänskligheten.