Skiva: Juni Järvi - The Gospel

Juni Järvi måste ha lyssnat mycket på The Magnetic Fields 69 Love Songs och Jens Lekmans tidiga hits när han gjorde The Gospel. För de referenserna är så tydliga att de inte går att missa. Det låter som att Magnetic Fields valt att göra en skiva tillsammans med Jens. Men gör man ett album som låter som något som redan är gjort, gäller det att man gör det med charm, och det har sannerligen Juni gjort. Att skivan kom när den gjorde bidrar nog också till dess kvaliteter. Skivan kom 2010, men den låter som att den kom åtminstone fem år tidigare, och den verkar i en musikalisk tradition som när den kom nästan var bortglömd, och endast hade ett nostalgiskt skimmer över sig. Men när Juni gjorde The Gospel fann den här musiken samtiden igen.

 

Men inte nog med att han stjäl från storheter som Merritt och Lekman och gör indiepop som låter som om den var gjord under den period då denna genre var som allra bäst. Han har också plockat in två gästartister, som är bland de finaste vi har i det här landet: Annika Norlin och Markus Krunegård. Trots det är skivan ännu starkare i hans solonummer. Så om ni av någon anledning varken gillar Stephen Merritt, Jens Lekman, Annika Norlin, Markus Krunegård eller tidig 2000-talsindie, då kan ni sluta läsa här. Annars tycker jag verkligen att ni ska trycka på play-knappen här nedan. Och jag lovar, ni kommer att älska det.

 

Veckans låt v. 52: Tracey Thorn - Like A Snowman

Idag är det julafton och jag antar att ni inte orkar läsa något långt inlägg här. Istället bjuder jag på ett kort och koncist om en av årets bästa jullåtar.

Jullåtar är ofta skit, ja, men det finns några pärlor. Och när mysdeppiga Tracey Thorn bestämde sig för att ge ut en julskiva tidigare i år, gjorde hon inte bara en av de bästa julplattorna någonsin. Nej, skivan tillhör även Traceys bästa skivor överhuvudtaget och skivan tog sig in på plats 13 på min lista över årets bästa album.

Skivan innehåller bland annat en cover på Sufjan Stevens bästa jullåt (och han har spelat in 100 jullåtar) "Sister Winter". Men även "Like a Snowman" signerad Stephin Merritt, mest känd från The Magnetic Fields. Mig veterligen finns denna låt inte inspelad i någon annan version än Traceys, vilket inte gör så mycket, för Traceys pipa plus Stephins penna innebär magi.

God jul på er!

Topp 7: The Magnetic Fields - 69 Love Songs

Få kan salutera kärleken som The Magnetic Fields' Stephin Merritt. Tänk efter. Vet du någon annan som släppt en trippelskiva med enbart kärleksrelaterat material som man faktiskt kan lyssna igenom utan att;

A, Skämmas lite för alla överanvända kärleksfloskler
B, Få hål i tänderna av hur übersött allt är
C, Tröttna efter den tionde låten om ett uppbrott (ja, jag tittar på dig Robyn).

Varför Merritt bestämde sig för att göra denna, nästan överdrivna, kärleksförklaring till kärleken är oklart. Somliga menar att det var för att han ville visa sig duktig, andra att det var ett vad mellan honom och någon annan. Vad som däremot är klart är att i processen skapades flera guldkorn. Skivan har hela 69 spår och långt ifrån allt är bra. Just därför har jag förberett en liten guide som är tänkt att vägleda dig på den emotionella berg-och-dalbana som är skivan 69 Love Songs.

Lyssna på listan på Spotify här

1, I Think I Need A New Heart
2, I Don't Want To Get Over You
3, My Only Friend
4, All My Little Words
5, The Book Of Love
6, Yeah! Oh, Yeah
7, Meaningless

Veckans skiva v. 19: Stephin Merritt - Pieces of April (OST)

Stephin Merritt (mest känd som mannen bakom The Magnetic Fields) har släppt två filmsoundtrack. När Popbrus fortfarande var i spädbarnsstadiet skrev jag om det ena, nu är det dags att skriva om det andra. Där Eban And Charley till stora delar bestod av märklig instrumentalmusik och bara då och då bjöd på små poppärlor, är Pieces of April något helt annat.

The Magnetic Fiels 69 Love Songs är ett mästerverk helt utan svaga stunder. Men på grund av antalet låtar på den skivan kan den kännas tung att ta till sig. Då kan man ge sig an Pieces of April först, för att få en aptitretare. Skivan innehåller nämligen tre av ovan nämnda skivas höjdpunkter. Pieces of April är en bra introduktion överhuvudtaget till upphovsmannens musik. För skivan innehåller även två tidigare släppta spår under namnet The 6ths. Halva albumet kan alltså ses som en greatest hits.

Andra halvan av skivan bör dock tilltala såväl gamla fans som nytillkomna lyssnare. Det är fem spår som likaväl hade platsat på 69 Love Songs. Starkast av dessa är öppningsspåret ”All I Want To Know” (”All I want to know is do you still want me? And, if not so, why do you still haunt me?”) samt ”Dreams Anymore” (“No, she don’t believe in his dreams anymore, and what’s more, she’s probably right”).

Och kalaset avverkas på 26 minuter, så ni behöver inte lägga ner mycket tid för att ge denna lilla pärla en chans utan svaga stunder.

Lyssna på Pieces of April på Spotify!

Konsertrecension: The Magnetic Fields, Filadelfiakyrkan, Stockholm 24/3

– Ha en bra dag.
– Du med.
– Det ska jag, solen skiner här i Stockholm.
– Det gör den här i Göteborg också.
– Fast inte över Stockholm, det går du tyvärr miste om.

Personen som befinner sig i Stockholm är ingen mindre än Stephin Merritt, sångare i The Magnetic Fields och notorisk surgubbe. Men uppenbarligen finns det en sympatisk herre där inne någonstans. Det märks även i hans texter. Och ibland skiner det även igenom i hans mellansnack. Ett mellansnack som ofta lyfter bandets spelningar ett extra snäpp. Så även ikväll, när solen har slutat att skina över Stockholm. Det är interna samtal med bandmedlemmar och märkliga beskrivningar av låtarna de spelar. Eller så ber han bara de i publiken som vill höra ”The Book Of Love” att dra åt helvete.

Konserten börjar med senaste skivans första låt – ”You Must Be Out Of Your Mind” – och slutar ordinarie set med sista låten från samma skiva; ”From A Sinking Boat”. Ett fint grepp och även skivans överlägset bästa låtar. För faktum är att resten av Realism håller en relativt låg kvalitet. Ändå spelar de, föga förvånande, nio av skivans totalt tretton spår. Detta sänker spelningen. Man kunde hoppats att det var nog där. Men när de plockar fram gamla låtar ur katalogen väljer de en hel del svagare spår (som ”Xylophone Track” och ”Suddenly There Is A Tidal Wave”). Dessutom klär de många av spåren i konstiga, ihåliga och ostämda arrangemang (som i ”Fear of Trains” och ”I’m Tounge Tied”). Något som kan härstamma från att senaste skivan är ment att dra åt folk-pophållet. Därför förses många av låtarna med bakgrundsstämmor. Något som fungerar när det är Shirley Simms som står för solosången. Men hennes lite udda röst (eller till och med påfrestande kanske vissa skulle säga) skär rakt in i öronen när hon körar. Just Simms blir det lite väl mycket av under kvällen. Vilket innebär att Stephin själv får stå tillbaka, Stephin vars stämma är så fantastisk.

Som extranummer får vi ”100 000 Fire Flies”, som i afton är rysligt bra och ”Papa Was a Rodeo”, som har fått mig att rysa sen första gången jag hörde den, och som givetvis har samma effekt på mig ikväll. De hade inte kunnat sluta bättre (om man bortser från att gitarristen John Woo bjuder på ett knippe orena toner).
Så vad klagar jag för? Bandet bjuder på riktigt fina versioner av (förutom ovan nämnda låtar) “All The Umbrellas In London”, “The Luckiest Guy On The Lower East Side”, “Acoustic Guitar”, “Long Vermont Roads”, “The One You Really Love” och “I Don’t Want To Get Over You”. Ett band som levererar den skörden kan vara nöjda. Men nu handlar det om The Magnetic Fields, och de kan bättre än så här.

The Magnetic Fields kommer till Sverige

Foto: Clay Walker

I ett tidigare inlägg här på Popbrus berättade vi att The Magnetic Fields släpper ny skiva i Januari, (se inlägget Här). Vi kan nu informera er om att bandet kommer ge en konsert i Sverige, nämligen i Filadelfiakyrkan i Stockholm den 24 mars.

Glöm inte att hålla er uppdaterade i Popbrus Konsertkalender!

The Magnetic Fields med skiva och turné

Stephin Merritts band The Magnetic Fields kommer att släppa en ny skiva den 26 januari 2010. Skivan är döpt till Realism och är uppföljaren till 2008 års skräniga Distortion - återstår att se inom vilken ljudbild Stephin väljer att röra sig inom den här gången...

På skivan följer turné som tar bandet till USA, Kanada och Europa. Än så länge är ingen Sverigespelning bokad. Men bandet har kommit hit de två senaste gångerna de släppt nytt...

Veckans skiva v. 40: Stephin Merritt - Eban & Charley

Det är höst i en amerikansk kuststad. En man återvänder till denna stad och förälskar sig i en yngre pojke. Alltsammans ackompanjerat av USA:s största surgubbe efter Bob Dylan. Och det blir fint rakt igenom.

Filmen ”Eban & Charley” är en finstämd höstfilm som alltför få har sett. Själv såg jag filmen först efter att ha hört soundtracket, då jag länge uppskattat i stort sett allt Stephin Merritt gett ifrån sig; allt från moderskeppet The Magnetic Fields till barnbokslåtar under namnet The Gothic Archies och reklamlåtar för Volvo enbart uppbackad av ukulele och en barnkör. Men här är det alltså filmmusik som står på dagordningen.

Eller teatermusik ska man kanske kalla det? Stephin sjunger enbart på sex av skivans 16 spår (jag återkommer till dessa sex). Resten är dystra pianon, syrsor och märkliga ljud. Ibland som rena stämningsalster utan melodier och ibland i form av pianostycken. De sistnämnda innefattar även covers på ”O Tannenbaum” och ”Greensleeves” i de mest melankoliska versioner du hört. Men nu över till sången:

”Some Sunny Day” har textrader som inte kan lämna dig oberörd:

Some summer day we’ll dance again

And come what may; I love you Goodbye my friend, goodbye

“Poppyland” är en (i sammanhanget) glad låt, som minner starkt om Magnetic Fields låtar vid den här perioden, det vill säga albumen ”69 love songs” och ”I”. ”Maria Maria Maria” – och melankolin kommer tillbaka. Om avsked och olycklig kärlek. ”This Little Ukulele” är en kärlekssång om att behöva en hel orkester för att kunna beskriva sina känslor, men allt man har att tillgå är en ukulele. Allt uppbackat av enbart en – japp – ukulele. ”Tiny Flying Player Pianos” är skivans vackraste spår. En sång som avslutas med att raden:

Oh, if only I could sleep

upprepas gång på gång; men hela tiden längre och längre bort, tills rösten helt dör bort. ”Water Torture” är den sista låt Stephin sjunger på. Den enda behållningen får man med texthäftet framför sig, då hela låten enbart består av ordlekar. Utan texthäfte uppfattar man inte allt, och det hela låter bara fånigt.

Men det är inte bara de vokala numren som gör skivan till en av de mest omistliga soundtracken. Det är kombinationen mellan dessa vackra skapelser och det märkliga som händer emellan dem.