Veckans skiva v. 40: Stephin Merritt - Eban & Charley

Det är höst i en amerikansk kuststad. En man återvänder till denna stad och förälskar sig i en yngre pojke. Alltsammans ackompanjerat av USA:s största surgubbe efter Bob Dylan. Och det blir fint rakt igenom.

Filmen ”Eban & Charley” är en finstämd höstfilm som alltför få har sett. Själv såg jag filmen först efter att ha hört soundtracket, då jag länge uppskattat i stort sett allt Stephin Merritt gett ifrån sig; allt från moderskeppet The Magnetic Fields till barnbokslåtar under namnet The Gothic Archies och reklamlåtar för Volvo enbart uppbackad av ukulele och en barnkör. Men här är det alltså filmmusik som står på dagordningen.

Eller teatermusik ska man kanske kalla det? Stephin sjunger enbart på sex av skivans 16 spår (jag återkommer till dessa sex). Resten är dystra pianon, syrsor och märkliga ljud. Ibland som rena stämningsalster utan melodier och ibland i form av pianostycken. De sistnämnda innefattar även covers på ”O Tannenbaum” och ”Greensleeves” i de mest melankoliska versioner du hört. Men nu över till sången:

”Some Sunny Day” har textrader som inte kan lämna dig oberörd:

Some summer day we’ll dance again

And come what may; I love you Goodbye my friend, goodbye

“Poppyland” är en (i sammanhanget) glad låt, som minner starkt om Magnetic Fields låtar vid den här perioden, det vill säga albumen ”69 love songs” och ”I”. ”Maria Maria Maria” – och melankolin kommer tillbaka. Om avsked och olycklig kärlek. ”This Little Ukulele” är en kärlekssång om att behöva en hel orkester för att kunna beskriva sina känslor, men allt man har att tillgå är en ukulele. Allt uppbackat av enbart en – japp – ukulele. ”Tiny Flying Player Pianos” är skivans vackraste spår. En sång som avslutas med att raden:

Oh, if only I could sleep

upprepas gång på gång; men hela tiden längre och längre bort, tills rösten helt dör bort. ”Water Torture” är den sista låt Stephin sjunger på. Den enda behållningen får man med texthäftet framför sig, då hela låten enbart består av ordlekar. Utan texthäfte uppfattar man inte allt, och det hela låter bara fånigt.

Men det är inte bara de vokala numren som gör skivan till en av de mest omistliga soundtracken. Det är kombinationen mellan dessa vackra skapelser och det märkliga som händer emellan dem.