fredag 30 oktober 2009

Låtlista v. 44 - Döden: Gästskribent Skatan

Simone Andersson Wingfors, mer känd som Skatan, är aktuell som Popbrusfavorit, Rookiefestivalsartist samt med inspelning av ny skiva. Vi på Popbrus kan här stolt presentera hennes val av låtar på veckans tema; Döden:

Velvet Underground - Afterhours
I somras satt vi på Haga Nygata och spelade bland annat denna låt i hopp om att få några slantar. Vi fick inte många slantar men det var fina tider. Vi levde livet...

Nina Simone - Sinnerman
Grym kvinna, fantastisk låt. Älskar't.

No Doubt - Snakes
Mitt nostalgiband nummer ett. Låten handlar om krig, om att lyda & om att dö.

Allan Edwall - Lilla Bäcken
En vacker liten visa om mestadels livet, men därefter kommer döden. Det bara är så.

Billie The Vision & The Dancers - Ghost
Spöken i huvudet är de värsta av spöken.

Här är Simones Spotify-lista

Låtlista v. 44 - Döden

Denna veckan har Rasmus valt temat döden. Ni finner Spotifylistan HÄR.

Rasmus:

Leonard Cohen – Who By Fire
Cohen räknar på ett poetiskt sätt upp olika sätt att dö på.

Jens Lekman – Your Beat Kicks Back Like Death
I denna glada cover upprepas raden “We’re all gonna die” otaliga gånger.

Nick Cave – Death Is Not The End
Tillsammans med bland andra Shane MacGowan, Blixa Bargeld, Kylie Minogue och PJ Harvey sjunger Cave denna Dylansång.

Thåström – Långtbort
”Min elektricitet är snart slut och jag är rädd”

Jack Johnson – If I Could
Hjälplösheten när en vän står för döden.


Jakob:

Einstürzende Neubauten - Der Tod ist ein Dandy
Döden är en dandy...på en häst...

Daniel Johnston - Funeral Home
Versionen från 1990 så klart.

Dead Kennedys - Kill The Poor
Döda dem!

Jellica & Dr Dru - I WLD DI 4 U
Chiptolkning av Prince odödliga(?) klassiker.

Tom Waits - Murder In The Red Barn
"There's always some killin', you got to do around the farm, a murder in the red barn, murder in the red barn."


Anton:

Emil Jensen - Syster
"Du ska alltid finnas kvar"

Death Cab for Cutie - I Will Follow You into the Dark
Ben Gibbard med en akustisk gitarr blir aldrig fel, aldrig!

Regina Spektor - The Ghost Of Corporate Future
En låt innan hon slog igenom.

Joy Divison - Shadowplay
"In the shadowplay, acting out your own death, knowing no more"

Rilo Kiley - Accidental Death
"It's just your Accidental Death"

torsdag 29 oktober 2009

Veckans skiva v. 44: Ossler - Krank


Ossler är Skånes svar på Thåström.

Behöver jag tillägga någonting? Jag kan dra historien och förklara skivan, men sen går jag. Okej?
Pelle Ossler
växte upp i Östberlin. Flyttade sedan till Skåne och spelade med Wilmer X. Lämnade bandet för att han tyckte att de gjorde det för enkelt för sig. Hittills har han släppt fem soloalbum. Det här är det fjärde. Spelar även i Thåströms band. Thåström, Ossler och Hellberg är också namnen bakom bandet med namnet Sällskapet som spelar dov, suggestiv industriromantisk musik.


Parallellerna till Thåströms sena musik är många. Vi har dovheten och dysterheten i texterna. Mörkret. Musikerna. Bilden av ett kallt och mörkt Sverige som vecklar ut sig i takt med musiken. Men Ossler är mörkare än Thåström. Dovare. Att se ljuset här är svårt. Själv har Ossler sagt att det är lättare att se ljuset om man själv står i mörkret. Just så. Den drivande basen dök även upp tidigare på Osslers inspelningar än på Thåströms


Ossler
har en lyrik som inte återfinns någon annanstans i den svenska rocklyriken. Med favoritordet etanol och en förkärlek för olja, betong och industri.

Men det är inte bara dystra upptempolåtar som lyfter Osslers gärning. Nej det finns dystra ballader också. Ett exempel är ”Luften är fri” som handlar om en man som just dött. Helt låten kretsar runt en titanskruv.

Kanske är det däri plattans (och Osslers) största fel ligger; spretigheten mellan låtar som får en att vilja stå med en öl i handen och gunga på huvudet i takt till basgången och de lugna låtarna. Men jag skulle aldrig i livet vilja vara utan någon av de två komponenterna.


Nämnde jag förresten att Ossler i låten ”Tamburinman” lånar friskt från en inte så lite känd droglåt av Bob Dylan med ett namn som ni nog kan lista ut själva?

Äh, lyssna istället. Ossler förklarar det här mycket bättre än vad jag gör…


Thåström är Stockholms svar på Ossler.


Lyssna på Skivan på Spotify här!

Konsertrecension: Skatan och Baba Ottokar, Underjorden, Göteborg 28/10


“I danced my legs down to the knees”


Detta är verkligen kvällen som inbjuder till ovanstående dekadens. Baba Ottokar från Malmö bjuder på ska, balkan och rocksteady. De ser sådär härligt nervösa ut som nästan bara färska band gör. Och då består publiken bara av 60 betalande ungdomar – 60 dansande ungdomar. Men glada, begåvade och sevärda är de. Imorgon spelar de i Malmö igen. Då är det releasefest tillsammans med Band of Joy. Gå dit om ni är i Skåne!
Tillställningen äger rum på Underjorden, som med sitt betonggolv och sina utsmyckade tegelväggar än mer bjuder upp till dans. Tyvärr ser jag inte en själ som lämnar lokalen utan vader… Trots att Baba Ottokar levererar gång på annan, så blir de lite tjatiga i längden. Eller står vi i publiken fortfarande med haken hängandes mot golvet efter förbandets prestation?

Skatan växer ständigt som artist. Det märks inte enbart på utökat spaltutrymme. Inte heller på att hon just nu befinner sig i studion för att spela in ny skiva. Ej heller för att hon spelar på Hultsfreds Rookiefestival. Nej, för varje framträdande på en scen blir intrycket starkare och starkare. Jag kommer inte att bli förvånad om hon (och hennes gitarrist Johan Malmstedt) konkurrerar ut Anna Ternheim som Sveriges dysterdrottning inom något år. Lyssna på låten ”Nobody”, och ni kommer att förstå vad jag menar.

Men frågan jag ställer mig där jag vandrar hem genom den bistra västkustnatten är inte när Skatan kommer att bli en stor stjärna, utan varför de spelade tillsammans med Baba Ottokar. Två grymma spelningar som tyvärr lite tar udden av varandra genom att bjuda på så väsenskilda upplevelser.

tisdag 27 oktober 2009

Bright Eyes släpper julskiva på vinyl

Bright Eyes julskiva A Christmas Album släpps den 30 oktober på vinyl. Den släpptes första gången på cd 2002, och då som nu går alla intäkter till Nebraska AIDS project. Medverkande på skivan, förutom Conor Oberst och Mike Mogis, är bland annat Maria Taylor, Matt Oberst (Conors äldre bror) och Rilo Kileys gitarrist Blake Sennett.

Skivan går endast att köpa direkt från Saddle Creek records och kostar 15 dollar. Länk Här.

söndag 25 oktober 2009

Tips v. 44

Rasmus:

På måndag spelar den rebelliske countrysångaren Steve Earle på Storan i Göteborg. Har ni tid och pengar och befinner er i staden tycker jag definitivt att ni ska gå.

På fredag blir det Shoegaze på Parken i Göteborg. Cranes kommer till stan.

Men det är framförallt på lördag det händer grejer! Vackra, begåvade, skönsjungande och 50-års jubilaren som artist: Joan Beaz spelar på Storan. Det kommer bli fint, nostalgiskt och kanske en och annan låt av Dylan - där man till skillnad från när det är han som framför dem, kommer att höra vilken låt det är.


Jakob:

Veckan spenderas i lugn och ro tillsammans med en god bok, varför inte Please Kill Me: The Uncensored Oral History Of Punk?

Man kan även passa på att spana in den nya islänska musiktjänsten Gogogyoko.com där man som medlem kan streama all musik på sidan och även ladda upp egen musik för att sälja till valfritt pris, helt gratis.

Om man vill gå ut och dansa så rekomenderas ett besök på Hornstull Strand, där Club Killers håller låda på onsdag.


Anton:

På fredag startar årets Rookiefestival i Hultsfred. Headliners är bland annat Detektivbyrån och Florence Valentin och bland rookiebanden kan Skatan, Beldina Malaika och Guldgossen vara värda att nämna.

Indiepoptvillingarna Tegan and Sara släpper ny skiva på onsdag.

På söndag spelar Isis på KB i Malmö, det kommer bli tungt.

fredag 23 oktober 2009

Låtlista v. 43 - Guilty Pleasure

Denna vecka listar vi låtar som vi egentligen inte vill erkänna att vi tycker om - Guilty Pleasures helt enkelt.

Länk till Spotifylista HÄR.

Rasmus:

David Bowie - I'm Deranged (reprise)
Jag tycker inte om Bowie, men den här låten tvingas jag erkänna att den faktiskt är bra.

Kim Wilde - Kids In America
Vad får en egentligen att uppskatta den här sortens 80-talspop?

Staffan Hellstrand - Precis som du är
Varför tycker alla så illa om karln?

Lasse Tennander - Giganternas brunn
Återigen alldeles för mycket 80-tal, men en av Sveriges goaste gubbar sjunger här om Klas Östergren...

Faron Young - Live Fast
Ja, jag gillar den här sortens gammal country.


Jakob:

Snoop Dogg & Pharrell Williams - Drop It Like It's Hot
Jag vill så gärna ogilla Snoop Dogg, men han är ju tung.

Petter - Det Går Bra Nu
Svenska versionen av ovan nämnda låt, kanske inte så tung med den har definitivt ett komiskt värde som tilltalar mig!

Broder Daniel - Mr. Cloudman
Jag gillar verkligen inte BD, jag vet inte varför, men jag ser inget njutbart med deras musik, men detta är ett undantag.

W.A.S.P. - I Wanna Be Somebody
W.A.S.P. är fan INTE ok.

Guns n' Roses - Welcome To The Jungle
Världens kanske mest överskattade band har i alla fall EN bra låt


Anton:

Alphabeat - Facination
Varför tycker jag egentligen om denna låten? Kanske för att den påminner mig om introlåten till Duck Tales... hoppas det är därför.

Christina Aguilera - Ain't no other man
Aguilera är en väldigt duktig sångerska, och låten är skönt producerad.

Dilba - Raindrops
En alltför underskattad artist. Hennes första album håller väldigt hög klass.

Destiny's Child - Survivor
Tre duktiga sångerskor bildar ett hav av körer på ett sätt som jag uppskattar, men säg det inte till någon...

Sofia Karlsson - Du var där
Väldigt lugnande.

torsdag 22 oktober 2009

Veckans skiva v. 43: Man Man - Six Demon Bag

Mitt förhållande med Man Man inleddes en bakfull lördag för något år sen. Efter att jag tagit mig igenom en hård utekväll tyckte min käre far att det var en bra idé att min dag skulle startas med hög musik ljudandes från vardagsrummet på tok för tidigt på förmiddagen. Lagom bakrusig vaknar jag till inledande "Feathers" för att snart stappla upp ur sängen till tonerna av nästkommande låt, "Engwish Bwudd". Trots denna något hänsynslösa väckning så kunde jag inte undvika att älska varenda ton och öppningen på skivan tillhör en av mina absoluta favoriter. De två låtarna sätter stämingen för hela skivan och berättar vad som komma skall, fantastisk popmusik inbäddad i en betydande mängd galenskap.

Just galenskapen ger ibland Tom Waits-vibbar, utan att för den delen mista sin egenhet. Men bandet är inte beroende av det utflippande, utan det är nästan på de mer raka poplåtarna som Man Man låter som bäst. Just inledande Feathers och underbara "Van Helsing Boombox" tillhör höjdpunkterna på skivan och visar tecken på en lysande låtskrivarförmåga. Dock fyller galenskapen en funktion, den känns aldrig krystad och framtvingad utan finns där för att det är så det ska vara. En låt kan gå från lätt experimentell rock, via härjiga partier med falsettsång till en småjazzig balladdel utan att man höjer på ögonbrynen, allt så klart med lysande melodier och en spännande ljudbild.

Trots att denna musik borde locka en relativt bred publik så verkar bandet vara relativt okänt här i Sverige. I USA har de agerat förband åt Modest Mouse och har därigenom nått ut till en ganska stor publik, men i senast de var i Sverige så lockade de ungefär 20 personer till KB när de spelade i Malmö, vilket var synd då det var en av de bättre spelningarna jag såg förra året och galenskapen tog möjligtvis ännu större plats live än på skiva, vilket på intet sätt var dåligt.

Trots mitt bakrus den där morgonen då far väckte mig med Six Demon Bag så kände jag att det här var det bästa jag hört på mycket länge, och det är en känsla som finns kvar än idag.

onsdag 21 oktober 2009

Konsertrecension: Nick Cave, Chinateatern, Stockholm 20/10

I juni regnade det. Men några tusen fick se en av sommarens allra bästa konserter. Redan när Nick Cave öppnade med Tupelo” i regnet, visste vi som var där att det skulle bli något stort. En och en halv timme med en rockande, galen Messias på en leråker i Stockholm.
Bara fyra månader senare är han tillbaka i Stockholm. Denna gång inomhus inför drygt 1 000 personer. 1 000 förväntansfulla personer, på en sedan länge utsåld Chinateater, som får se en av höstens allra bästa konserter. Denna gång utan Bad Seeds, bara kompad av en basist och Warren Ellis på gitarr, mandolin, trummor och fiol. Själv spelar Cave gitarr och orgel.

Men det är att gå lite i förväg. För konserten börjar med att Nick Cave läser högt ur sin senaste bok – The death of Bunny Munro – med suggestiv musik och en film som hade kunnat vara gjord av David Lynch, i bakgrunden. Under spelningens gång kommer detta inslag återkomma ytterligare två gånger (varje gång med ny film och ny musik).

Konserten är en del av en väldigt kort Europaturné och på grund av ställets storlek får publiken tillfälle att ställa frågor till honom. Oftast ganska tråkiga frågor, men Cave lyckas oftast komma med bättre svar än frågorna förtjänar. Som när någon frågar hur hans relation är med Gud och han svarar:

– Dålig. Eller; min relation till honom är bra. Hans relation till mig däremot…


Eller när någon annan frågar vad som hänt med hans mustasch:


– Frun gillade inte den. Det var som att kyssa en gammal dörrmatta. Som luktade curry och cigarettrök. Så en dag tog hon mina sömntabletter, drogade mig och rakade av den när jag sov.


Spelningen blir i och med detta väldigt intim. Cave pratar med vissa enskilda personer i publiken, ger dem smeknamn och ställer ibland frågor till publiken. Dessutom ger han sig ut i publiken när en kvinna frågar om hon kan få en kram.

Ni hör själva att konserten tillhör de som kommer att räknas som klassiska om några år, och då har vi ännu inte talat om det soniska. För det förekommer en del låtar också.
Det är nästan samma låtar som spelades i somras, som dyker upp under kvällen. Bland annat ”Lucy”, ”Dig Lazarus, Dig”, ”The Mercy Seat”… Ja, listan kan göras lång. Men vad gör det, när det handlar om dessa låtar? Och vad gör det, när många av dem är omarrade för att passa det mindre bandet? Vissa låtar till och med så omarrade att det – på klassiskt dylanmanér – tar ett tag innan man inser vilken låt han spelar. Som i den fantastiska versionen av ”Red Right Hand”.
Låtlistan har dock lite fler av Caves lugnar låtar och mindre av de hårda än i somras. Låtar från Boatmans Call och No More Shall We Part får större plats. Men störst plats tar låtarna från snart 20 år gamla The Good Son. Tre av skivans nio låtar avverkas (visst, alla dessa tre spelades även i somras, men de passar bättre på en teater än på ett kallt och regnigt väckelsemöte). Där jag sitter tänker jag också på skivans omslag; Cave framför en flygel – precis som ikväll…

En magisk kväll.

tisdag 20 oktober 2009

Jakob Hellman, 44 år

Idag fyller den svenska artisten Jakob Hellman 44 år. Hellman släppte sitt första och enda album, ...och stora havet, 1989 och efter två grammisar 1989 och några efterföljande år av turnerade har det varit nästan helt tyst om honom. 1999 röstades ...och stora havet fram till århundrandes bästa svenska skiva av Aftonbladets läsare, och tack vare det så släpptes skivan pånytt i en remastrad version tillsammans med allt då inspelat material med Hellman.

Hellman har gjort ett fåtal spelningar varje år sedan mitten av 90-talet. På hans konserter framför han ofta egna versioner av svenska visor signerade Taube, Vreeswijk och Adolphson, men även en hel del eget outgivet material. På hyllningsskivan till Olle Adolphson, Dubbel Trubbel (2005), står Hellman för inte mindre än två låtar, Mina Båtar och Lenas Visa (Spotifylänk).

Under Visfestivalen i Västervik 2005 återförenades Jakob Hellman med Per "Perssons Pack" Persson i duetten Tusen dagar härifrån. Låten fanns med på Persson Packs album Äkta Hjärtan som släpptes 1991, alltså när Hellman var som populärast. 14 år senare hade både Hellman och Persson glömt stora delar av texten, men med publikens hjälp tog de sig genom låten - ett minnesvärt ögonblick.

När Mejeriet i Lund hade en 20-årsjubileumkväll 28 spetember 2007 var Hellman en av alla artister som spelade och tillsammans med Lars Winnerbäck framförde han även då Tusen dagar härifrån (youtubelänk).

I och med att det var 20 år sedan Hellmans debutskiva släpptes så publicerade Aftonbladet i april i år en intervju med Hellman där man tog upp den eviga frågan om han tänker släppa något nytt. Hellman svarade att det beror på vilken dag man frågar honom, men han erkänner att det finns hopp om att släppa mer och han vet att han kommer göra mer musik. P3 sände i april i år även ett specialprogram om Jakob Hellman och om inspelningen av hans skiva. Producent och musiker på skivan berättade om den unge Hellman som envist höll fast vid sina låtidéer - han visste exakt hur det skulle låta.

Det är svårt att få tag på Hellmans outgivna låtar. Här finns dock en video från en liten spelning i Hammenhög (Länk). Man hör tydligt att Hellman inte har tappat sitt sound genom åren.

Grattis Jakob!


Intervju i Aftonbladet (länk)

Om programmet De sista melodierna (länk)

måndag 19 oktober 2009

Konsertrecension: The Bear Quartet, Trädgårn, Göteborg 15/10

Bear Quartet är alltid kul att se. Oavsett hur dålig konserten i fråga än må vara. De är förmodligen Sveriges kompromisslösaste band; spelar bara nya låtar, byter ständigt riktning och stil, skickar enbart ner en medlem till en spelning på Hultsfred, för att året därpå spela på två scener samtidigt. Visst älskar man BQ som koncept, men låter det bra då?
Jodå, det är tungt, det är mycket bas och en del rundgång; de börjar närma sig Skull Defektes domäner mer och mer (i alla fall live, där BQ är hårdare än på skiva).
Efter tre års tystnad är detta välkomnat. Spelningen i Stockholm i somras var dock bättre, ljudligare och svettigare. Då spelade de inför ett fullsatt Strand, med halva Sveriges indieelit på plats. Nu spelar de inför ett halvtomt Trädgårn i Göteborg.

Trots att senaste plattan släpptes i september, spelar de ändå en rad låtar som tillkommit därefter (nytt på g kanske? – BQ är trots allt kända för att släppa skivor ofta). De säger också om en rad låtar att de hoppas att det är sista gången de spelar just den.
Bear Quartet hade en gång en låt som hette ”Fuck Your Slow Songs” och lite så känner man ikväll; det är de snabbare låtarna som suger tag, det är de snabbare låtarna vars bas får en att gunga. Låtar som ”Million” och ”Sweet Beef” (Lyssna på Spotify!).

Tydligen kommer nästa singel som b-sida ha en cover av låten, gjord av MA Numminen. Det ser vi fram emot.

Det ska bli spännande att se vad norrlänningarna levererar på nästa års Siesta-festival. Helt nytt material kanske, med en full trummis och utan Matti, som spelar solo samtidigt? Hursomhelst kommer det att vara sevärt. Popbrus-favoriterna BQ är som sagt alltid sevärda.

söndag 18 oktober 2009

Tips v. 43

Rasmus:

Nick Cave är tillbaka i Sverige för en spelning på China teatern i Stockholm på tisdag.

Har ni inte vägarna förbi Stockholm kan ni istället kura ihop er i soffan, med en kopp Lapsang, och läsa Caves senaste bok ”Bunny Munros död” som kom härom veckan, och som han kommer att läsa ur i Stockholm.

Nu när hösten är här på allvar, passar det väl fint att Leonard Cohen är med liveplatta? Det handlar om en spelning från 1970. DVD får ni också…


Jakob:

HEALTH spelar på Hornstull Strand den 22, gå dit och avnjut deras oljudsrock.

På Hornstull Strand spelar även Poison Idea dagen efter för den som är sugen på lite hardcore. Spelar gör även Iron Lamb och fantastiska Henry Fiats Open Sore

För den som likt mig har dåligt med pengar kan jag rekomendera ett inköp av sista Denimzine-numret. Sveriges punkigaste musikmagazin går nu i graven efter lite drygt ett decennium. Njut av läsning om bland andra Mike Ness, Thurston Moore och Dinosaur Jr.


Anton:

På onsdag spelar det amerikanska bandet Health på Debaser i Malmö. De spelar noicerock och bjuder även på dans och galna upptåg (enl. Debasers hemsida) - intressant!

P3 live har denna vecka ett antal spännande akter däribland Anna Järvinen på onsdag och Bloc Party på fredag. Alltid 21.30.

När ni har läst ut "Bunny Munros död" (Rasmus tips) så kan ni sätta tänderna i River Cuomos biografi "River's edge - The Weezer Story".

fredag 16 oktober 2009

Låtlista v. 42 - Sport

Veckans låtlista på Spotify hittar ni HÄR

Rasmus:

Belle & Sebastian – The Loneliness of A Middle Distance Runner
Texten, melodin och avlutningen!

Bob Dylan – Hurricane
Dylan är alltid Dylan, och här sjunger han en sång om en boxare

Darren Hanlon – (There’s Not Enough Songs About) Squash
Och det finns alldeles för få som lyssnar på Hanlons musik.

Morrissey – Munich Air Disaster 1958
Morrisseys pappa hade kunnat tillhöra det där fotbollslaget som omkom året innan sångaren föddes.

The Decemberists – The Sporting Life
Vintern närmar sig, och då vill man väl inget hellre än att lyssna på Colin Meloy och hans mannar?


Jakob:

Underdog - Frontside Grind
NYHC om att åka bräda.

Torsson - Det Spelades Bättre Boll
Lunds fjärde bästa band har insett att fotboll var roligare innan det blev på dödligt allvar.

The Beach Boys - Surfin' Safari
Den som ändå var i Kalifornien.

Tyskarna Från Lund - Global Fussball Ok
Den enda VM-låten värd att lyssna på.

Räserbajs - Spriten Rädda Mig Från Sporten
Och sist en låt om att prioritera andra saker framför sporten.


Anton:

Emil Jensen - Maj Förra Året
"Vi hälsade på hos din morbror på psyket, vi spelade pingis, jag vann ganska stort"

Millencolin - Da Strike
Den bästa bowlinglåten.

Timo Räisänen - Bollen måste dö
Alternativ VM-låt 2006.

Florence Valentin - Pokerkväll i Vårby Gård
Poker är väl en sport?

Le Sport - Tell No One About Tonight
En minihit av före detta Eurosport.

torsdag 15 oktober 2009

Siesta! '10: Första banden

Så var festivalpeppen igång, i Oktober. Siesta släppte idag sina första band och för att vara det första släppet så kan man inte hjälpa att bli lite imponerad.

För det första så uppträder Mattias Alkberg två gånger, dels tillsammans med Nerverna och dels med Bear Quartet. Två helt lysande bokningar för oss som inte kan få nog av Luleiten.

Dennis Lyxéns nya band Invasionen står också på listan. Svenskspråkig mjukpunk, man tackar.

Även [Ingenting] kommer att bjuda på storslagen popmusik på skånsk mark i slutet av maj nästa år.

Utöver detta så är även Name The Pet och Cristian Dinamarca bokade.

18.00 ikväll släpps biljetterna och om bokningarna forsätter så här så finns det ingen anledning att tveka.

Veckans Skiva v. 42 - Graham Coxon: Happiness in magazines



Happiness in magazines är Graham Coxons femte soloalbum, släppt 2004, och det första efter att ha lämnat Blur. På skivan kan man inte annat än imponeras av Graham Coxons musikalitet då han spelar i stort sett alla instrument själv, sånär som på piano och stråkinstrument. Man märker tydligt att det är gitarr han hanterar bäst och skivan är uppbyggd på stora gitarrmattor som bäddar in och smälter samman med sångmelodin på ett intressant sätt.

Låtar som Freakin' out och Bittersweet bundle of misery där Coxon inte snålar med gitarrpålägg och håller ett ganska högt tempo är de bästa. De två låtarna är även skivans stora "hitar" och inte oväntat två av de fem mest spelade låtarna med Coxon på Spotify. De lite mer avskalade och lugna låtarna som Girl done gone och Ribbons and leaves håller inte riktigt samma klass och kan till och med kännas aningen sega.

Att höra på Coxons gitarrspel är en fröjd för ett elgitarrälskande öra och det påminner om Nels Clines, nu gitarrist i Wilco. Båda blandar in stora mängder distoljud men skapar ändå ljuvliga gitarrharmonier, detta märks tydligast i Coxons solopartier.

Om ni aldrig tidigare har lyssnar på Graham Coxon så är happiness in magazines en perfekt introduktion, då den är väldigt melodiös och förhållandevis lättlyssnad. Man sugs in i låtarna på ett oförklarligt sätt, något som jag tycker är väldigt ovantligt. Jag anser att skivan är en av det tjugoförsta årtiondets hittills bästa och förtjänar utan tvekan epitetet klassiker i framtiden.

söndag 11 oktober 2009

Tips v. 42

Rasmus:

Julen är här igen! Bob Dylans julplatta släpps redan imorgon!

På onsdag blir två boxar en, när alla Morrisseys singlar mellan åren 1988 och 1995 samlas. Självklart ingår alla fantastiska b-sidor!

På torsdag kommer Sveriges kompromisslösaste band till Göteborg. Bear Quartet spelar på Trädgårn. Hela turnéplanen finns på annan plats på denna blogg.


Jakob:

På tisdag släpper The Flaming Lips sitt nya album, Embryonic. Bandets sångare, Wayne Coyne, har sagt att "some of it sounds like John Lennon but if he got together with Miles Davis and they went back in time, but there was a supercomputer that they could figure out how to work!"

Huserar man, som jag, i Uppsala så råder jag en att besöka Katalin på onsdag och beskåda Lars Demian på scen.

Om man däremot befinner sig i Stockholm på fredag så bör man uppsöka Debaser Medis, för att avnjuta Bear Quartet live.


Anton:

På fredag sänder P3 live en spelning med Anna Ternheim, inspelad i mars i år. Missa inte!

På onsdag släpper Markus Krunegård två nya skivor vid namn Prinsen av Peking och Lev som en gris, dö som en hund.

För er som befinner er i Malmö på lördag rekommenderas ett besök på Babel där Fibes Oh Fibes kommer spela när klockan slår åtta.

fredag 9 oktober 2009

Låtlista v. 41 - Långa låtar

Denna veckan består låtlistan av långa låtar som inte blir tråkiga. Tretton av låtarna finns med på Spotifylistan HÄR.

Rasmus (låtar mellan 6-20 minuter):

Björns Vänner – Åkrar och himmel
Om att växa upp i Skåne, om att åka tåg och om revolution…

Bob Dylan – Lily, Rosemary and The Jack Of Hearts
En av Bobs svängigaste och bästa

Björn Afzelius – Balladen om K
”Här drogar man bort framtiden / Här är allting bra / Här finns inga krav / Här får man sova sig in i himmelen”

Sonic Youth – The Diamond Sea
Börjar som en perfekt poplåt, fortsätter med oljud, och så fortsätter det; den perfekta soniska lasagnen

Nick Cave – O’Malleys Bar
En kvart av dödande är väl alltid underhållande när man finner det i populärkulturen?


Jakob (låtar på minst 10 minuter):

John Coltrane - My Favorite Things
Finns ett antal inspelningar, alla jag har kommit över klockar in på över tio minuter pur jazzmagi.

Sigur Rós - [Popplagið]
Det absolut bästa med parentes-skivan är slutet.

Animal Collective - Alvin Row
Lågmält, större delen av tiden.

The Mars Volta - Day of the Baphomets
Är det något dessa herrar kan så är det väl just att inte bli långtråkiga?

Samla Mammas Manna - Dundrets Fröjder
Svenskt vanvett, på det bra sättet!


Anton (låtar från 8 minuter) :

Bright Eyes - Let's Not Shit Ourselves (To Love And To Be Loved)
En perfekt avslutning på ett av världens bästa album.

Jonas Knutsson, Mats Öberg - Fluortanten
Skön liveinspelning med duktiga musiker.

Death Cab For Cutie - I Will Possess Your Heart
Förstasingeln från skivan Narrow Stairs, då i en nedkortad version.

Weezer - Only In Dreams
Weezers längsta låt från deras första skiva.

Mats/Morgan Band - Advokaten (Youtubelänk)
Tillsammans med Artis the Spoonman skapar Mats/Morgan band konst utan dess like!

torsdag 8 oktober 2009

Månadens Skiva v. 41: Okkervil River - Black Sheep Boy


Denna månaden har Rasmus valt skiva.

Rasmus:

Det är höst, grått och regnigt, med stråk av rött i tristessen. Precis som nu alltså. Fast vi har nu spelat tillbaka ett år… Okkervil River spelar i Göteborg och jag… Ja, vad fan gör jag? Sitter hemma förmodligen. Biljetterna var slut när jag bestämde mig för att se dem. Och där – och då – börjar min kärlek till bandet. Skiva läggs till skiva och bilden klarnar lite för varje fragment som tillkommer. Läser till och med novellsamlingen som bandet tagit sitt namn ifrån. ”Black Sheep Boy” räknas ofta som bandets största stund. Och visst befann de sig i ett kreativt rus där (trots att titellåten är en cover), lyssna bara på ”Appendix” som är låtar från perioden som inte finns med på albumet; ”The Next Four Months”, ”No Key, No Plan”… Jag ryser i välbehag.
Trycker på play och insuper musiken och Will Sheffs texter. Litterära saker om bland annat våldtäkt, att skada sig självmant och att älska någon som dött ifrån en. Varje text är som en liten novell och varje melodi ett litet popmästerverk. Varje låt på den här skivan är värd att lyssnas på. Och varje låt på den här skivan har sina egna små kavliteter.
Ska vi tala lite om specifika låtar här och nu? Vill ni slippa det, så kan ni gå direkt till sista raden, för nu går jag loss:
Finns det någon låt om våldtäkt som är finare, dystrare, sannare eller rentav bättre än ”Black”? Inte i min bok i alla fall. Den fångar någon sorts känsla. Eller två sorters känslor; dels den hos flickan som blivit utsatt, och dels den hos mannen som kommer in i hennes liv efteråt och inte finner något att göra åt saken.
I låten ”The Latest Thoughts” leker Will med avsaknaden på sång och lämnar en lucka med orden; ”pause and add your own intentions here”. Det är inte bara vackert för att vara pop, det är vackert för att vara litteratur också.
Olycklig kärlek behandlas i flera av numren, bland annat i ”A Stone”. Och visst tycker man lite synd om kvinnan vars stora kärlek har dött? Kvinnan återkommer även senare på skivan i låten ”Song of Our So Called Friend”, där Will sjunger:

“You cannot love me because you secretly still love a stone”

Men den här gången är det alltså sångaren själv som är olyckligt kär – i den olyckligt kära kvinnan. På skivans svängigaste spår.
Det här är musik att njuta av på hösten, när stråk av rött beblandas med allt det gråa.


Jakob:

Jag har aldrig förstått grejen med alt-country, inte ens med Wilco. Och Okkervil River är inget undantag. Ljudbilden är för vän, det finns inget som fångar min uppmärksamhet, allt är precis sådär fint som det ska vara, vilket jag antar är en av sakerna som tilltalar många andra, men inte mig. Will Sheffs röst gör precis vad den ska, varken mer eller mindre. Den skorrar smått på sina ställen, sådär mysigt, och ibland går herrn upp i falsett. Trevligt? Ja. Spännande? Nej, inte speciellt. Jag kan egentligen inte peka ut något jag egentligen ogillar med det här, efter några genomlyssningar så har jag inte hittat en enda sak att gnälla på. Det är sparsmakat med instrument, bas, elorgel, trummor och framför allt gitarrer är det som ges mest utrymme, men ibland får några stråkinstument och diverse andra instrument samsas i ljudbilden. Allt passar väldigt bra, inget ligger fel eller låter malplacerat, som sagt, inget som stör. Och just därför tappar jag flera gånger under skivan intresset och kommer på mig själv med att tänka på annat istället för att lyssna på musiken. Låtarna i sig är bra, men inget som håller kvar min uppmärksamhet. Det här är en perfekt skiva med bakgrundsmusik. Den funkar ypperligt att ha på medan man en torsdagsmorgon sitter och skriver en skivrecension eller möjligtvis för en promenad i ett höstlandskap när man är mer intresserad av sin omgivning än det som ljuder i ens öron. Men på egna ben så står den ostadigt och svajande.


Anton:

Utanför fönstret flyger orangebruna löv förbi, det blåser och är kallt. I mina lurar värmer Okkervil River med sin countryinfluerade indiepop.

Black Sheep boy är utan tvekan en bra skiva, men långt ifrån ett mästerverk, man kan sammanfatta skivan med ordet lagom. Lagom melankolisk, lagom otight, lagom vacker, lagom välljudande, lagom spännande, lagom lagom – ett perfekt soundtrack till höstmörka dagar då man läser en bok, lagar mat eller kanske skriver en skivrecension…

Skivan består av elva låtar, där egentligen ingen låt sticker ut, men de spår som jag drar mig mest till är for real för dess melodi och stegrande intensitet, duetten a king and a queen för instrumenteringen med bland annat trumpet, cello och mandolin som känns helt perfekt för låten, och slutligen the latest thoughs, en ganska fartfylld som känns nödvändig på en annars lugn skiva.

söndag 4 oktober 2009

Tips v. 41

Rasmus:

Handsome Family spelar på Pustervik i Göteborg på torsdag. Woody West anordnar spelningen, så det kommer att bli mysigt. Och gubbigt så det förslår. Men det är så höstaftnar ska vara.

[ingenting] spelar på Parken i Göteborg på fredag.

Asha Ali släpper äntligen ett nytt album! Och att döma från de nya låtar hon spelade på Where The Action Is i somras så kommer det att låta bra!


Jakob:

På tisdag så är sex års väntan äntligen över. Världens bästa outsider och världens kanske mysigaste man släpper sin efterlängtade skiva. Det rör sig så klart om Daniel Johnston och hans nya giv Is And Always Was. Uppbackad av ett proffesionellt band så hamnar Daniels låtskrivar förmåga återigen i centrum, precis som på storbolagsdebuten Fun. Om detta är en bra grej återstår dock att se.

För att hamna i rätt stämning inför det stundande släppet så råder jag alla att på något sätt införskaffa den underbara dokumentären The Devil And Daniel Johnston. Varesig man uppskattar Daniels musik eller ej så finns det stor risk att man uppskattar filmen.

Om ni befinner er i Stockholm på lördag så kan ni bege er till Debaser Medis för att avnjuta tre konserter på en kväll. Det handlar om en fantastisk röst och göteborgs kanske mysigaste tös, Skatan, om Anton Kristiansson som små hypats för sin Broder Daniel-freestyle som finns på youtube och We Have Band, nån electrogrej.


Anton:

På lördag är det skivmässa i Växjö. Platsen är IOGT-huset vid vattentorget och det kommer vara öppet mellan 10-15.

På onsdag släpper indiebandet Mountain Goats ett nytt album med namnet The life of the world to come.

Hidden Cameras skiva Origin: Orphan släpptes i USA för några veckor sedan, den släpps i Sverige på fredag.

fredag 2 oktober 2009

Låtlista v. 40 - Droger

Veckans lista på Spotify hittar ni HÄR

Rasmus:

Freeheat – The Two Of Us:
“The two of us are getting high / we don’t need drugs, ‘cause we know how to fly”

Stereolab – Enivrez-vous!:
Charles Baudelaires dikt om att (alltid) berusa sig ”med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag”

Okkervil River – The Next Four Months:
Om att bryta foten på någon man älskar, så att man kan dela på de smärlindrande.

Ballboy – Donald In The Bushes With A Bag Of Glue:
“The last time I saw you, you where lying in a bush with a bag of glue”

The Magnetic Fields – Take Ecstasy With Me:
“A vodka bottle gave you those raccoon eyes / we got beat up just for holding hands / Take ecstasy with me, baby”


Jakob:

PJ Harvey - When Under Ether
"When under ether the mind comes alive, but conscious of nothing but the will to survive"

Cocorosie - K-Hole
Kvinnorna knarkar ketamin

Pato Banton - Don't Sniff Coke
Herr Banton uppmanar oss till att inte sniffa kokain, utan bara röka gräs istället

Lucas Scheffold - Trollkarlars Ört
Säljerydsveteranen sjunger om peyote, svamp och datura

Electric Wizard - Dopethrone
En tron av knark


Anton:

The Tough Alliance - Koka Kola Veins
De må vara dåliga live, men på skiva håller de hög klass.

Jimi Hendrix Experience - Purple Haze
"Purple haze all in my brain"

John ME - Love Is My Drug
En nästintill sönderspelad låt som fortfarande håller.

Robert Johnson - Drunken Hearted Man
Från bluesens begynnelse.

The Velvet Underground, Nico - Heroin
Lou Reed sjunger om Heroin.

Konsertrecension: Camera Obscura, Parken, Göteborg 1/10

Storan lyser stor och vit. Uppe på taket har de stavat fel till Steve Earle; glömt ett E. Där inne spelar J Tillman från Fleet Foxes. Jag åker lugnt förbi…

På Parken möter jag upp med ett glatt gäng från Norrland. De har också hoppat över Tillman denna kväll (och indieklubben Svanen på andra sidan stan). Vi ska minsann se Camera Obscura från Skottland.

Publiken utgörs av lite äldre popfanatiker. Resten av kvällens evenemang har väl lurat bort de yngre. Trots detta är det fullt på Parken.
Vad kan man förvänta sig av konserten. Ja, en vanlig, habil indiekväll är väl det vi har framför oss. Helt rätt; blyghet och duktigt spelade låtar står på schemat. Det låter som en blandning mellan Concretes, Magic Numbers och Belle & Sebastian. Vissa låtar drar åt tweehållet, andra distar och vissa har lekfulla trumpeter i mixen.
Camera Obscura har en stor hit – ”Lloyd, I’m Ready To Be Heartbroken” – som i likhet med Magic Numbers “Mornings Eleven”, Hidden Cameras “Ban Marriage” och Jens Lekmans “Black Cab” är en av de låtar från detta decennium som kommer att stå sig. Låten i fråga lyfter konserten, och gamlingarna i publiken fortsätter att dansa. Ovationerna är som väntat stora och Camera Obscura utnyttjar detta och går direkt in i nästa låt, vilket innebär att klappandet följer med och då lyfter konserten ytterligare lite.
Finaste låten ä dock nya "James".
Bäst tycker jag dock att det blir när de avslutar extranumret med melodiskt buller och trumpet. Då är det finare än vad det någonsin kan ha varit på Storan ikväll.

torsdag 1 oktober 2009

Konsertrecension: Valdemar och Cirkus Miramar, Pustervik, Göteborg 30/9

Spelar du på Pusterviksbaren i Göteborg så vet du att publiken kommer att få ett mervärde. Det är ett rysligt mysigt ställe. Spelar du vecka 40 i Göteborg, så kommer du få svårt att hävda dig; Whispertown2000, Tod Adrian Wisenbaker, Camera Obscura, J Tillman och Band of Joy är bara några av de band som spelar i staden. Och så Valdemar och Cirkus Miramar förstår – kvällens attraktioner.

Valdemar är ett gäng gubbar som spelat tillsammans i över ett decennium utan att finna framgång. Men de vill så gärna. Lite bittra är de. Och några patetiska rockstjärneposer genomför de (som att låtsas slå sönder sin akustiska gitarr mot scenen). Till detta kommer att samtliga medlemmar ser ut som musiklärare på högstadiet. Förutom möjligtvis sångaren, som snarare ser ut som Orup hade sett ut om hans hår varit grått och första skivan aldrig hade slagit.
Hur låter det då? Bra faktiskt. Mysigt. Gubbigt. 90-tal. Referenser som dyker upp är bland annat Ulf Lundell, Lasse Tennander och Staffan Hellstrand. Det låter kanske inte så kul, men det gör sig perfekt en kylig afton som denna.

Så går då huvudattraktionen på. Även de ett band som spelat tillsammans i över ett decennium och är lite bittra över att de aldrig slagit igenom. Kanske beror detta dock på att de öppnar sin konsert med den värdelöse poeten Johan Lindblom? Eller på att Cirkus Miramars musik hela tiden är på gränsen mot det alltför väna, tråkiga och vanliga.
Men vad de öppnar starkt (efter den där poeten då)!: ”Fattiga barn med hjärna” är kanske deras bästa låt och de får till en bra version ikväll. Resten av konserten når höga höjder ibland, men minst lika ofta går bandet på tomgång. Och sångaren är lite för full, lite för teatral och drar lite för obscena skämt. Och så hostar han sig igenom lite för många nummer.
De avslutar dock konserten med en annan riktigt bra låt; ”Stjärnan och matrosen” och allt det andra är glömt för en liten stund.

Men en vecka som denna glöms dessa två akter lätt bort.

Veckans skiva v. 40: Stephin Merritt - Eban & Charley


Det är höst i en amerikansk kuststad. En man återvänder till denna stad och förälskar sig i en yngre pojke. Alltsammans ackompanjerat av USA:s största surgubbe efter Bob Dylan. Och det blir fint rakt igenom.

Filmen ”Eban & Charley” är en finstämd höstfilm som alltför få har sett. Själv såg jag filmen först efter att ha hört soundtracket, då jag länge uppskattat i stort sett allt Stephin Merritt gett ifrån sig; allt från moderskeppet The Magnetic Fields till barnbokslåtar under namnet The Gothic Archies och reklamlåtar för Volvo enbart uppbackad av ukulele och en barnkör. Men här är det alltså filmmusik som står på dagordningen.

Eller teatermusik ska man kanske kalla det? Stephin sjunger enbart på sex av skivans 16 spår (jag återkommer till dessa sex). Resten är dystra pianon, syrsor och märkliga ljud. Ibland som rena stämningsalster utan melodier och ibland i form av pianostycken. De sistnämnda innefattar även covers på ”O Tannenbaum” och ”Greensleeves” i de mest melankoliska versioner du hört. Men nu över till sången:

”Some Sunny Day”
har textrader som inte kan lämna dig oberörd:

Some summer day we’ll dance again
And come what may; I love you Goodbye my friend, goodbye

“Poppyland”
är en (i sammanhanget) glad låt, som minner starkt om Magnetic Fields låtar vid den här perioden, det vill säga albumen ”69 love songs” och ”I”.
”Maria Maria Maria” – och melankolin kommer tillbaka. Om avsked och olycklig kärlek. ”This Little Ukulele” är en kärlekssång om att behöva en hel orkester för att kunna beskriva sina känslor, men allt man har att tillgå är en ukulele. Allt uppbackat av enbart en – japp – ukulele. ”Tiny Flying Player Pianos” är skivans vackraste spår. En sång som avslutas med att raden:

Oh, if only I could sleep

upprepas gång på gång; men hela tiden längre och längre bort, tills rösten helt dör bort.
”Water Torture” är den sista låt Stephin sjunger på. Den enda behållningen får man med texthäftet framför sig, då hela låten enbart består av ordlekar. Utan texthäfte uppfattar man inte allt, och det hela låter bara fånigt.

Men det är inte bara de vokala numren som gör skivan till en av de mest omistliga soundtracken. Det är kombinationen mellan dessa vackra skapelser och det märkliga som händer emellan dem.