Veckans låt v. 36: Bob Dylan - Duquesne Whistle

Vad finns det att säga om Bob Dylan? Mycket, men jag tror ändå att de flesta har koll på karln. Allt som egentligen behöver sägas är att nya skivan Tempest släpps den 10 september. Om en vecka med andra ord. Första singeln heter "Duquesne Whistle". Förutom att det är en bra låt, som ger förhoppningar om att en av årets bästa skivor släpps av en 71-åring, så har den en fantastiskt rolig video:

Bob Dylan, Jack White, Norah Jones och Merle Haggard tolkar Hank Williams

Den fjärde oktober släpps hyllningsskivan The Lost Notebooks of Hank Williams med låtar som Williams aldrig spelade in. Låtarna hittades efter Williams bortgång 1953 i hans gamla anteckningsböcker.

Från början var det tänkt att Bob Dylan skulle spela in alla låtarna men projektet utvecklades och nu är tolv låtar inspelade av olika musikaliska storheter.

Låtlistan på The Lost Notebooks of Hank Williams:

Alan Jackson "You've Been Lonesome, Too"
Bob Dylan "The Love That Faded"
Norah Jones "How Many Times Have You Broken My Heart?"
Jack White "You Know That I Know"
Lucinda Williams "I'm So Happy I Found You"
Vince Gill and Rodney Crowell "I Hope You Shed a Million Tears"
Patty Loveless "You're Through Fooling Me"
Levon Helm "You'll Never Again Be Mine"
Holly Williams "Blue Is My Heart"
Jakob Dylan "Oh, Mama, Come Home"
Sheryl Crow "Angel Mine"
Merle Haggard "The Sermon on the Mount"

Konsertrecension: Joan Baez, Storan, Göteborg 31/10

Så står hon plötsligt där. 50 år in i sin karriär entrar Joan Baez Storans scen och hon är vackrare än någonsin. De i publiken som varit med sedan början av hennes karriär har svårt att hålla tårarna tillbaka under kvällens gång – och de utgör majoritet. De yngre av oss i publiken kan se på konserten något mer nyktert och konstatera att visst är det en väldigt bra spelning av en fantastisk kvinna, men inte är det en av de bästa spelningar vi varit på. Inte heller är det jättelångt därifrån.

Storan, som sedan länge är utsåld, fungerar som perfekt lokal för Baez att spela i; den gamla teatern skänker ytterligare värme till en konsert, som fortfarande hade känts varm om Baez hade stått ute i regnet och spelat.
Joan Baez bjuder på sig själv och berättar historier ur sitt liv om sina föräldrar, Martin Luther King och Jussi Björling. Hon berättar även att hon vet att publiken är där för att höra hennes tidiga material…
Och visst: ”Silver Dagger”, ”Farewell Angelina” och ”The Night They Drove Old Dixie Down” är rysligt bra. Men nya alster griper tag minst lika mycket. Bäst ikväll är faktiskt Steve Earles låt om Palestina-konflikten – ”Jerusalem” – som Baez avslutar konserten med (innan hon återvänder för extranummer).
En annan Steve Earle-låt – ”God Is God” – tillhör kvällens höjdpunkter, och man gläds å Baez vägnar då hon funnit en ny musikalisk kompanjon som ger henne fantastiskt material. Hennes mest kände musikaliske kompanjon – Bob Dylan (Baez är en mästerlig Dylan-tolkare) – representeras av tre låtar ikväll, förutom tidigare nämnda ”Farewell Angelina” så gör hon en fantastisk version av ”Forever Young”. Däremot känns ”Blowin’ In The Wind” lite uttjatad, även om bandet gör sitt bästa för att blåsa nytt liv i den.
En annan låt som har gjorts bättre förr är ”Suzanne”; både Leonard Cohens och Nina Simones versioner är starkare än kvällens version.

Men inget Baez gör är dåligt. Bredden i hennes musikaliska gärning känns både stor och liten; det låter alltid Baez, men arrangemang och genres varierar. Publikens njutning blir knappast mindre av bandet – vars medlemmar knappast var födda när Baez för första gången stod på en scen – som bjuder på country, folk, gospel och andra närliggande stilar. Alltsammans spelat på piano, gitarr, dragspel, trummor, ståbas, mandolin, banjo och bouzouki, för att nämna några av de instrument som används.
Men visst älskar man Joan Baez och visst är hennes röst, musikaliska gärning och politiska engagemang beundransvärt. Och visst tänker jag avsluta denna recension med ett citat från en av kvällen låtar:

“I've gazed into dark eyes that melted my soul down
To a place where it longs to be”

Veckans skiva v. 44: Ossler - Krank

Ossler är Skånes svar på Thåström.

Behöver jag tillägga någonting? Jag kan dra historien och förklara skivan, men sen går jag. Okej?
Pelle Ossler växte upp i Östberlin. Flyttade sedan till Skåne och spelade med Wilmer X. Lämnade bandet för att han tyckte att de gjorde det för enkelt för sig. Hittills har han släppt fem soloalbum. Det här är det fjärde. Spelar även i Thåströms band. Thåström, Ossler och Hellberg är också namnen bakom bandet med namnet Sällskapet som spelar dov, suggestiv industriromantisk musik.

Parallellerna till Thåströms sena musik är många. Vi har dovheten och dysterheten i texterna. Mörkret. Musikerna. Bilden av ett kallt och mörkt Sverige som vecklar ut sig i takt med musiken. Men Ossler är mörkare än Thåström. Dovare. Att se ljuset här är svårt. Själv har Ossler sagt att det är lättare att se ljuset om man själv står i mörkret. Just så. Den drivande basen dök även upp tidigare på Osslers inspelningar än på Thåströms…

Ossler har en lyrik som inte återfinns någon annanstans i den svenska rocklyriken. Med favoritordet etanol och en förkärlek för olja, betong och industri.
Men det är inte bara dystra upptempolåtar som lyfter Osslers gärning. Nej det finns dystra ballader också. Ett exempel är ”Luften är fri” som handlar om en man som just dött. Helt låten kretsar runt en titanskruv.
Kanske är det däri plattans (och Osslers) största fel ligger; spretigheten mellan låtar som får en att vilja stå med en öl i handen och gunga på huvudet i takt till basgången och de lugna låtarna. Men jag skulle aldrig i livet vilja vara utan någon av de två komponenterna.

Nämnde jag förresten att Ossler i låten ”Tamburinman” lånar friskt från en inte så lite känd droglåt av Bob Dylan med ett namn som ni nog kan lista ut själva?
Äh, lyssna istället. Ossler förklarar det här mycket bättre än vad jag gör…

Thåström är Stockholms svar på Ossler.

Lyssna på Skivan på Spotify här!