torsdag 31 december 2009

Månadens skiva v. 53: The Decemberists - Picaresque


Denna månaden har Rasmus valt skiva.

Rasmus:

Får jag lov att kalla amerikanernas tredje album för deras svanesång? Efter Picaresque har de släppt ytterligare två album, men inget av dem når samma höjder som den första trion. Båda deras storbolagsskivor (The Crane Wife och The Hazards of Love) är bra, men långtifrån lika bra som de tidiga albumen. Och på Picaresque finns en hunger, ett jävlar anamma! Det är mer fest, det är högre tempo och fler nävar knyts i fickor på Oregon-oktettens tredje album.
Pop blandas med folkmusik. Banjo och dragspel samsas med elgitarrer och drivande trummor.
Skivan når sitt cenit på låten "The Mariner's Revenge Song" och dess fantastiska dragspelsmelodi. Den hade gärna fått fortsätta i mer än de 8 minuter och 45 sekunder som den pågår.
Andra favoriter är “The Infanta”, "Eli, The Barrow Boy" och "16 Military Wives". Kombinationen av drivet, de trallvänliga melodierna och Colin Meloys stämma och texter gör The Decemberists till ett av 00-talets mest spännande band.
Så det passar sig väl bra att de är de sista vi skriver om här på Popbrus detta skälvande decennium. Till och med namnet passar sig bra – för även december månad är snart slut (även om de tagit namnet efter en rysk motståndsrörelse från förr och inte månaden i sig).


Jakob:

Det här var långt över förväntan. Av någon anledning så hade jag fått för mig att The Decemberists var ett band jag ogillade, men så var tydligen inte fallet. Dock är det inget band jag kommer lyssna på särskilt aktivt, det är bra, men inte mer. Låtarna är helt okej, men inget som sätter sig eller direkt berör mig. Den enda låten på skivan som faktiskt får mig att höja på ögonbrynen är The Bagman's Gambit, den känns i alla fall levande och inte sådär fruktansvärt förutsägbar som resten av spåren.

Egentligen har jag inget emot skivan, den är bara tråkig, den låter precis som alla andra skivor inom samma genre, en genre som jag inte ens gillar från början. Det är liknande sånginsatser, liknande melodier, liknande instrumentering, allt liknar något annat. Varför folk faktiskt lyssnar på det här är för mig ett mysterium, för som sagt, det är bra, men inte mycket mer, varför då inte lyssna på saker som faktiskt är bättre?

Korts sagt så är det här en skiva som jag aldrig mer kommer lyssna på, inte för att den är dålig, utan för att den är för slätstruken, här finns inget som hänför eller intresserar. Skivan är långt ifrån dålig, men lika långt ifrån lyssningsvärd. I sina bästa stunder är den småtrevlig, men då lyssnar jag hellre på en platta där de sämsta stunderna är småtrevliga och de bästa fantastiska. Nej, lyssna inte på den här skivan, lyssna på något som faktiskt berör.


Anton:

Det slår mig flera gånger att jag tänker att det är Deth Cab-sångaren Ben Gibbard som sjunger. Sångaren Colin Meloy har ungefär samma ton i rösten som Gibbard och de båda fraserar på ett liknande sätt. Att de sedan är otroligt lika till utseendet späder bara på min förvirring.

The Decemberists skapar klockren indierock med egentligen bara ett minus, de något för långa låtarna. Många låtar på Picaresque är ovanligt monotona för att befinna sig i indiepopgenren, som ”Sporting Life” som jag lyssnar igenom utan att egentligen tänka på vad jag lyssnar på. Visst, i vissa partier tar man bort lite instrument och lägger till blås och stråk, men det är inget som egentligen fångar mitt intresse – det är för förutsägbart. I de flesta låtarna lyckas dock Decemberists hålla uppe mitt intresse, som i skivans längsta låt The ”Mariner’s Revenge Song” och i vackra ”Of Angels And Angels”.


Vem är egentligen vem?

onsdag 30 december 2009

Önskningar av 2010

Ett nytt musikår nalkas och vi på Popbrus har gjort varsin lista på vad vi önskar av det nya året. Vi vill nu höra vad ni läsare har för musikönskningar, kommentera gärna!

Rasmus:

Belle & Sebatian: Snälla låt nya skivan hålla lika hög kvalitet som det ni gjort innan. Även om sidospåret God Help The Girl från i år var lysande, så höll den inte riktigt B&S-klass. Men nu när det där är överspelat så kan det förhoppningsvis bli åtminstone lika bra som förra skivan: The Life Pursuit från 2006. Och så hoppas jag givetvis att de håller löftet om en Sverigespelning. Och att den blir en av 2010 års bästa.

The Magnetic Fields: Allt Stephin Merritt sätter sitt namn på håller hög klass. Så att nya albumet Realism och att konserten i Filadelfiakyrkan kommer att bli minnesvärda och platsa in på diverse årsbästalistor vid den här tiden nästa år är väl knappast en högoddsare. Men varför skulle det hindra mig från att önska det? Ibland kan det vara trevligt att få det man önskar sig också.

Conor Oberst: När Monsters Of Folk spelade låten “Hit The Switch” i Filadelfiakyrkan i Stockholm föll bitarna på plats. Det är så här Conor Oberst ska låta anno 2010. Gitarrerna distade och små brusande monotona oljudspartier lades in. Och det svängde som bara satan. Så Conor, lämna folkpopen bakom dig ett litet tag och gör en uppföljare till 2005 års Digital Ash In A Digital Urn, fast inte lika digital.


Jakob:

2009 har varit stämsångens år, Fleet Foxes, Grizzly Bear och Animal Collective har hyllats för sina sköna stämmor, och även om jag inte kan annat än att hålla med så hoppas jag att början på nästa deccenium istället inser storheten hos noisepopen. Visst ha vi sett band som Wavves, Micachu och HEALTH prisas redan i år, men förhoppningsvis är det bara början på en stundande hype.

Jag hoppas även att svenska festivaler tar sig i kragen och inser att det inte är värt att boka band som The Killers och Kings of Leon. Säga vad man vill om sönderhyllade rockband, men det får knappast dagens ungdomar att bosätta sig på en småländsk åker i en vecka utan fungerande toaletter och med skabbig mat. Men det är inte bara banden som behöver förbättras, även de festivalerna som bokar akter som man kan tänka sig att se borde skärpa sig, Siestas camping var t.ex under all kritik med tältplatser på en grusplan och vakter som for omkring på fyrhjulingar och lekte auktoritära, knappast bästa sättet att skapa en bra stämning.

Men framför allt så hoppas jag att musikindustrin till slut inser att kriget mot fildelningen bara kostar pengar och skapar misstro bland dagens ungdomar. Vi har sett en vändning, framför allt med program som Spotify, men det kan fortfarande bli bättre. Fler artister borde inse att knappt någon längre vill betala för endast en skiva. Släpp musiken fri, tjäna pengar på spelningar, merch och exklusiva utgåvor istället.


Anton:

Jag hoppas innerligt på att Acceleratorfestivalen, Sveriges kanske bästa festival, ska bli av nästa år. I år blev det ingen festival då, enligt Luger, allt som måste falla på plats för att göra en så smal festival inte föll på plats inte. Det känns som att det just nu finns flera hypade band som passar in i festivalens alternativa pop-inriktning, som till exempel Girls, The xx och Local Natives, krydda sedan med några klassiska band och några av morgondagens stora indieband så blir det med all sannolikhet nästa års bästa festival.

Det går många rykten om att Bright Eyes kommer släppa ny skiva nästa år, och att det kommer vara den sista. Att det kommer en ny Bright Eyes-skiva nästa år känns inte omöjligt, och det är något jag verkligen hoppas på, men att det skulle vara den sista är det ingen som vet, förmodligen inte ens Oberst själv.

Den evigt mystiska Jakob Hellman, måtte du spela live nästa år!

tisdag 29 december 2009

Jakobs Musikhörna v. 53: Charles Manson

Charles Manson är antagligen känd för de flesta som ledare av Manson-familjen, den sektliknande grupp människor som mördade Sharon Tate och hennes sällskap 1969, detta för att starta ett raskrig vid namn Helter Skelter, döpt efter The Beatles-låten med samma namn. Men få verkar känna till att han även skrev musik. Med hjälp av sin vän Dennis Wilson, känd från Beach Boys, så spelade Manson i slutet av sextiotalet in sina folkinspirerade låtar.

Charles spelade in en hel del album, mest känt av dessa är antagligen LIE: The Love and Terror Cult. Denna platta innehåller två låtar som många kan tänkas känna till, nämligen "Look At Your Game Girl" som Guns 'n' Roses använde som gömt spår på sin platta The Spaghetti Incident?, men även "Cease To Exist" som Dennis Wilson skrev om till "Never Learn Not to Love" och använde på Beach Boys skiva 20/20, dock med omskriven text och en ny sångmelodi.

Mansons egen musik är lika ofta lättsam och trallvänlig som smått störande. Både texter och melodier, som val av instrument skiftar från banala stycken till att skicka små rysningar längs ryggraden, ibland av njutning och ibland för att han helt enkelt skrämmer mig. Ibland tyder texterna på en störd personlighet men ibland så skulle de kunna vara skrivna av vilken trubadur som helst. Och det är just detta som gör honom intressant, för dels har han stundtals en känsla för låtar som de flesta av dagens vissångare skulle avundas om de bara kände till den, och dels så har han en sida som senare tog sig uttryck i betydligt våldsammare form.

Men vad man än tycker om Charles Manson som person så går det inte att komma ifrån att låtarna "Sick City", "Look At Your Game Girl", "Cease To Exist" med flera, är riktigt bra låtar som antagligen långt många fler hade uppskattat om det inte vore för Mansons ganska brokiga historia.

Vill ni lyssna på skivan LIE: The Love & And Terror Cult så finns den att höra på Spotify, klicka HÄR

lördag 26 december 2009

Tips v. 53

Rasmus:

På fredag kommer det ni alla har väntat på: Popbrus avslöjar vilka årets 25 bästa skivor var. En spännande lista väntar alltså. Och självklart medföljer en Spotify-lista med godbitar från skivorna.

Imorgon släpper Göteborgsikonen Daniel Gilbert sin solo-debut New African Sports Soul Café Club No #1. Väl värt att ge gubben en chans.

Ett nytt år står och knackar på dörren. Ett nytt decennium står och stampar på farstukvisten. Så ta och stäng in dig och lyssna på ”The Next Decade” av Anthony Atkinson och dröm om vad musikvärlden har att bjuda på nästa år, nästa decennium. Länk här.


Jakob:

Musiksverige ligger som i koma och under nyårsveckan verkar det vara omöjligt att hitta en vettig spelning med etablerade band, om man inte är sugen på hårdrock eller electro. Så vad kan man göra då? Jo, man kan på onsdag läsa vad Popbrus önskar av musikåret 2010, och vi vill då även höra vad ni hoppas på inför det nya året.

Man kan även blicka framåt mot ännu ett år fyllt av bra musik. Ägna några timmar med en flaska glögg vid datorn medan du ögnar igenom sommarens festivaler. De flesta har släppt i alla fall något band och man kan aldrig vara för tidigt ute med festivalplaneringen.

Att vägra nyårskalas kan också vara en ganska trevlig sak, bara så ni vet.


Anton:

Imorgon måndag släpper Hästpojken albumet "Från där jag ropar".

På fredag har TV-programmet "På Spåret" besök av Markus Krunegård som kommer framföra två låtar. En perfekt nyårsdagsavkoppling!

På onsdag sänder P3 live en konsert med bob hund, klockan 21.30.

fredag 25 december 2009

Låtlista v. 52 - Låtar utan trummor


Denna veckan har vi valt ut låtar utan trummor. Vi har försökt hitta låtarna i genrer där trummor brukar finnas med, men det finns även "vanliga" akustiska låtar.

Spotifylistan finner ni Här.

Rasmus:

Bright Eyes – Lua
Bara sång och akustisk gitarr låter nio av tio gånger skit, men här är det riktigt fint.

David Rovics – Behind The Barricades (från Living In These Times)
Den här protestsången är inte bara befriad från trummor…

Billy Bragg – Never Cross A Picket Line
Har alltid älskat soundet från Billys tidiga verk; bara en idealistisk röst och en distad gitarr som både sköter melodi och rytm.

Sällskapet – Honungsgatan
I denna suggestiva låt från 2007 agerar basen baskagge.

Marianne Faithfull – As Tears Go By (1987 version)
Jag får gåshud av alla Mariannes tagningar på den här (och det är bara hon som gör den rättvisa). Ett kvarts sekel efter hennes första inspelning tar hon och skippar trummorna.


Jakob:

Sigur Rós - Samskeyti (live)
Avslutningsscenen i Heima får det att vattnas i munnen.

Einstürzende Neubauten - Youme & Meyou
Något som kan liknas vid en bastrumma hörs iofs, och en cymbal återkommer, men något egentligt trumspel förekommer inte.

The Velvet Underground - Black Angel's Death Song
Låten skulle egentligen bestå av endast fiolen, allt annat är överflödigt.

Fridge - Cutup Piano And Xylophone
Electronica utan beats är nog egentligen ganska lätt att hitta, men jag fick leta en stund innan jag kom över den här.

Saul Williams - Talk To Strangers
Hiphop utan rytminstrument är nog inte speciellt vanligt dock.


Anton:

Bright Eyes - If Winter Ends
Jag har tidigare inte tänkt på att låten faktiskt saknar trummor, kanske på grund av allt oljud i bakgrunden som fyller upp otroligt bra.

Lars Winnerbäck - Spöket
En snabb visa med rolig text som finns på Winnerbäcks demokassett "Lars och mina damer och herrar" från 1994 (Youtubelänk).

Gordon Lightfoot - Song For A Winter's Night
En perfekt låt i vintertid.

The Smashing Pumpkins - Disarm
Billys högtidsstund ackompanjeras utan hans ständige följeslagare Jimmys virvlande trumslag.

The Tough Alliance - Lucky
En av förra årets bästa låtar?

torsdag 24 december 2009

Veckans skiva v. 52: The Divine Comedy - A Short Album About Love


Spotifylänk till skivan HÄR!

Såhär i juletider blir det en kort ”Veckans skiva”. Långa arbetsdagar ska kombineras med kvällsjobb, julstök, socialiserande och ett febrilt arbete för Popbrus. Men så är det också en kort skiva. Och likt julen handlar den om kärlek.

Efter succen med Casanova från året innan, släpper Neil Hannon – eller The Divine Comedy som han kallar sig när han gör musik – alla hämningar och släpar med sig en trettio man stark orkester in i studion. Och resultatet blir… pampigt, stort och alldeles, alldeles myspysigt vackert.

Neil Hannon sätter fingret på en rad olika aspekter av kärleken. Från den lyckliga kärleken i inledande ”In Pursuit Of Happiness”, via den obesvarade kärleken i ”Everybody Knows (except you)”, kanske den största kärleksförklaringen någonsin i ”If…” och rädslan för kärleken i ”Timewatching” till ifrågasättandet av ens älsklings älskling i ”If I Were You (I’d be through with me)”. Och det är bara början.

Neil Hannon täcker in kärlekens spektra rätt så bra. Och på vilket sätt han gör det!

Som en liten julklapp ger jag er här några vackra rader från skivan. Från mig till er:

“If you were a tree
I could put my arms around you
And you could not complain
If you were a tree
I could carve my name into your side
And you would not cry,
'Cos trees don't cry”


God jul på er!

onsdag 23 december 2009

Konsertögonblick 2009

Ett väldigt bra konsertår börjar gå mot sitt slut, och förhoppningsvis tar ett ännu bättre vid. Vi på Popbrus har gjort varsin lista på de sju största och bästa konsertögonblicken 2009.

Rasmus:

7: Sonic Youth – Expressway to yr skull (Siesta-festivalen 28/5)
När amerikanerna gned sina gitarrer mot allt och alla kunde jag inget annat än att stå där och fånle, även om det var allt annat än oväntat.

6: Navid Modiri & Gudarna – Skräcksvettfläckar (Emmabodafestivalen 31/7)
Konserten i sig platsar inte ens in bland årets tio bästa. Men ”Skräcksvettfläckar” bjöd på allsång och en dansande publik i julisolen.

5: My Bloody Valentine – Thorn (Way Out West 15/8)
Kanske inte det soniskt bästa på konserten i Slottsskogen. Men det visuella: wow. I bakgrunden visas en monotont surrealistisk film med en kvinna som gång på gång faller mot publiken. Och där går det soniska och visuella väldigt fint ihop.

4: The Lucksmiths – T-shirt Weather (Malmö 27/6)
Australiensarnas avskedsturné. Fint och festligt så att jag fortfarande ler vid blotta minnet. Men måste jag välja en låt så får det nog bli den gamla hiten ”T-shirt Weather”.

3: Perssons Pack – Stenad i Stockholm (Where The Action Is 12/6)
Jag hade inte förväntat mig mycket av spelningen i fråga. Ändå står jag där med tårar i ögonen när Per Persson sjunger om hur han blir lämnad av kvinnan i sitt liv. Och jag är inte ensam om det.

2: The Pains Of Being Pure At Heart – 103 (Emmabodafestivalen 1/8)
Årets bästa konsert. Lätt. Och här visade de att första epn och debutalbumet inte bara var lyckträffar. Nej, det nya materialet var precis lika bra. Precis lika distat. Och precis lika vackert.

1: Thåström / Anna Ternheim – Kärlek är för dom (Göteborg 2/7)
När Sveriges bäste sångare och tillika Sveriges bäste liveartist får sällskap av en körsångerska med sådan inlevelse får jag sådan gåshud, att jag fortfarande på väg hem från konserten, i ett kokande hett Göteborg, kan känna hur jag fryser. Över en timme efter att Ternheim lämnat scenen. Storslaget!


Jakob:

7. Tillbakakaka (IOGT-NTO, Växjö, 27/5)
Inte ett ögonblick utan en hel dag, men jag kan inte låta bli att nämna det här, alla inblandade gjorde ett fantastiskt jobb och bidrog till en underbar tillställning. För er som inte känner till detta underbara arrangemang så kan ni läsa lite om det HÄR

6. Animal Collective (Mejeriet, Lund, 5/3)
Brothersport svängde mer live än på skiva. Därmed inte sagt att den inte svänger helt otroligt i inspelad version.

5. The Pains Of Being Pure At Heart (Emmabodafestivalen, Emmaboda, 1/8)
Hade det varit för tio år sen så hade The Pains Of Being Pure At Hearts spelning varit en av de mest välbesökta på Emmaboda, nu är det inte tio år sen och publiken är inte heller speciellt stor. Men ack vilken trevlig spelning det bjuds på, speciellt låten Come Saturday, då den var en av få låtar jag faktiskt hade hört innan.

4. Freddie Wadling (Växjö Teater, Växjö, 26/2)
Freddies tolkning av Radioheads klassiker Creep rörde mig nästan till tårar. Överträffade orginalet med råge.

3. Electric Wizard (Kafé Deluxe, Växjö, 2/9)
Helt omöjligt att peka på ett speciellt ögonblick, då det var stämningen och volymen som var det viktiga. Men spelningen måste nämnas, så jag får väl säga låten Funeralopolis.

2. Ólafur Arnalds (Uppsala Konsert & Kongress, Uppsala, 25/9)
Låten Himininn er að hrynja, en stjörnurnar fara þér vel avslutar ordinarie set och får håren i nacken att resa sig. Få låtar klarar av artificiella röster, den här låten klarade det galant.

1. Sonic Youth (Siestafestivalen, Hässleholm 28/5)
Inledande Teenage Riot. Det var den första Sonic Youth-låt jag någonsin hörde och att de inledde med den värmde mitt hjärta. Visst fanns det stunder som var intressantare och rent musikaliskt mer tilltalande med den spelningen, men inget betydde lika mycket som det här. Som att vara 16 på nytt!


Anton:
7. Franz Ferdinand – Take Me Out (Hultsfredsfestivalen, 8/7)
Många journalister spottade galla över Franz Ferdinands spelning på Hultsfred. Jag tyckte däremot om det, det var tight, intensivt och ett härligt röj. Take Me Out var grädden på moset.

6. Emil Jensen – Igen (Växjö Teater, 23/9)
En låt som börjar som den mörkaste natten, men sen klarnar upp i ett ljus av hopp, Emil Jensen frambringade både gåshud och ett rus av goda känslor.

5. Wilco – Via Chicago (Way Out West, Göteborg, 14/8)
En till en början trevande konsert utvecklades till en av festivalens bästa. Toppen nåddes under låten Via Chicago där bandet bröt ut i ett häftigt noiseparti medan gitarristen och sångaren Jeff Tweedy lugnt fortsatte sin lugna folkrocklåt.

4. Snoddas – Prinsessor (Hultsfredsfestivalen, 8/7)
Jag har nog aldrig lett så mycket under en konsert som under Snoddas återförening på Hultsfred, och det var uteslutande basisten Anders Johanssons (Anders och Måns, Så funkar det mm.) förtjänst. När de drog igång trallpunkiga låten Prinsessor och Anders spelade så vildt så han tappade glasögonen visste glädjen inga gränser. Lars Winnerbäck fick för en gångs skull ses som en biperson på scen.

3. Anna Ternheim – Troubled Mind ( Växö Teater, 14/11)
En av de låtar jag önskade höra under kvällen, och min önskning uppfylldes redan efter första låten. Anna, ensam på en scen, byggde upp en melankolisk men ändå varm stämning mitt i det regnigaste november.

2. Monsters of Folk – The Big Picture (Fildelfiakyrkan, Stockholm, 19/4)
M. Ward, Jim James och Wills Johnson gick av scenen, kvar stod Conor Oberst och hans trogne vapendragare Mike Mogis, kanske den bästa musikduo som någonsin funnits. Förstaspåret på Bright Eyes-skivan Lifted, The Big Picture, var lika oväntat som helt otroligt fantastisk, och jag önskade att den kunde hålla på i ytterligare sex minuter, eller hela natten.

1. My Bloody Valentine – You Made Me Realise (Way Out West, Göteborg, 11/7)
My Bloody Valentine var anledningen till att jag åkte till Way Out West och mina förväntningar var skyhöga. Att bandet sedan kunde nå upp, och en bra bit över förväntningarna, speciellt med låten You Made Me Realise, ska de ha en stor, eller snarare gigantisk eloge för. Oljud, idel oljud slungades mot publiken, likt brusande och lugnande vågor mot en strand. Som en skäggig man i publiken uttryckte det ”Det är magiskt. Helt fucking magiskt”

tisdag 22 december 2009

Jakobs Musikhörna v. 52: Dorena

Jag fick ett önskemål om att skriva om postrock den här veckan, så därför gör ju det, man vill ju inte göra sina läsare besvikna. Fast det kanske jag göra ändå, för bandet jag nu ska skriva om verkar det vara få som har hört talas om, och folk verkar gilla att läsa om sådant de redan känner till. Varför det är så är för mig ett mysterium.

Bandet som veckans musikhörna handlar om heter Dorena, kommer från Göteborg, har turérat en del i Europa och har även agerat förband till mer etablerade postrockband som This Will Destroy You, pg.lost och Ef. Deras platta, Holofon, utgiven i Japan via Friend Of Mine Records, trots allt det här så verkar det vara få som faktiskt känner till bandet. I ärlighetens namn så hade jag aldrig hört talas om dem förrän det dök upp ett mail från dem när jag hjälpte till att arrangera Tillbakakaka i somras. När jag först fick höra musiken på deras myspacesida så visste jag att jag ville ha dem på vår festival och trots att vi inte erbjöd ens resersättning så kom de och spelade, för en publik på max 20 pers. Behöver jag säga att det var fantastiskt?

Dorena började tydligen som ett screamoband, men sadlade ganska snart om till postrock, fast med en ganska poppig ådra. Ta t.ex. låten Tiden Gick, Men Utan Oss, helt klart postrock, men på ett sätt som jag inte är van att höra det, basgången som dyker upp efter ungefär 50 sekunder låter mer drivande och poppig än vad som är vanligt inom genren. Det är just därför jag gillar Dorena, för det finns en del småsaker som inte är som jag är van vid inom den här genren. Deras låtskrivarförmåga är det inte heller något fel på, låtarna är väldigt gitarrbaserade och melodierna för ofta tankarna till Explosions In The Sky utan att kännas som plagiat.

Kort sagt så är Dorena ett band som förtjänar fler lyssnare, speciellt i sitt eget hemland. Så se till att kolla upp dem, och det kan du göra HÄR

måndag 21 december 2009

Nyheter om Popbrus

Popbrus finns numera på Facebook och Myspace. Dessa sidor kommer främst fungera som inkörsportar till Popbrus.se, men även som ett medium för att lättare kunna ha kontakt med er läsare.

Glöm inte att lägga till oss som fans och vänner!

söndag 20 december 2009

Tips v. 52

Rasmus:

Julhelgen kommer i veckan, så kultursverige har tagit semester. Därför tipsar jag istället om tre soniska verk att ackompanjera julefriden:

My Bloody Valentine - Loveless
Jag kan aldrig sluta att fascineras av ljudlandkapen på detta alster. För mig är detta tidernas mest stämningsfulla platta.

Sterolab - Peng!
Peng! är Loveless lillebrorsa, inte riktigt lika atmosfärisk, men med texter som framträder lite tydligare.

Marianne Faithfull - Blazing Away
För liveupptagningarna av "As Tears Go By" och "Times Square".


Jakob:

Såhär kring jul så kan det vara en god idé att varva ner, slappna av och bara ta det lugnt. Umgås med släkten, äta god mat och på julaftonskvällen börja sin strecklyssning av din Merzbox som du fick av din mor, som med stor sannolikhet mycket snart kommer ångra sig. Om du tyvärr INTE får en Merzbox så är ett hett tips att skapa egen musik för att sedan skicka resultatet hit: skank_to_the_riddim@hotmail.com. Vem vet, kanske skriver jag om dig på Popbrus nästa år?

På annandagen är det nog dock många som tröttnat på att bara sitta hemma och därför kanske gärna skulle vilja bege sig ut för att skaka sina lurviga. Om man då befinner sig i Stockholm så är Hornstull Strand ett utmärkt ställe att bege sig till. Där bjuder nämligen STHLM Reggaeklubb upp till dans. På scen står Mr. Slaughter och Club Killers.

Eftersom många som läser den här bloggen antagligen befinner sig i Växjö under jul så tänkte jag slutligen passa på att tipsa om Tomtenoise den 27:e. På Italienska Palatset, mer bestämt på Media Artes scen så kommer det bjudas upp till oljudsjam för alla intresserade.


Anton:

På onsdag släpps en spännande skiva. Death Cab for Cutie-sångaren Ben Gibbard har tillsammans med Son Volt-sångaren Jay Farrar (tidigare Uncle Tupelo) spelat in en skiva med texter skrivna av beatförfattaren Jack Kerouac.

Samma dag publicerar vi på Popbrus varsin lista på de bästa konsertögonblicken 2009.

Varför inte spendera juldagskvällen med musik av Michael Jackson? SVT 2 ger "Michael Jackson - 30 år som artist", inspelat i Madison Square Garden 2001.

fredag 18 december 2009

Låtlista v. 51 - jul

Kanske inte helt oväntat så blev veckans tema jul. Det är svårt att hitta jullåtar som är något att ha, vi har dock hittat några guldkorn i den gigantiska jullåtshögen - vi har plockat russinen ur lussebullen!

Spotifylistan finner ni här!

God Jul!


Rasmus:

The Decemberists - Please Daddy (Don't Get Drunk This Christmas)
När det här bandet plockar fram dragspelet blir det ALDRIG fel.

Sufjan Stevens - Sister Winter
Bombastiskt och finstämt på samma gång, av mannen som förknippar julen med brinnande nylonstrumpor.

Okkervil River - Listening To Otis Redding At Home During Christmas
"It’s Christmastime and the plane flies me over white hills to a town in a dream, where the sky is frozen and still."

My Bloody Valentine - Touched
Kankse inte direkt en jullåt, men faktum är att inget får mig i julstämning lika bra som MBV.

Anders F Rönnblom - Det är inte snön som faller
Sveriges bästa jullåt.


Jakob:

Tom Waits - Christmas Card From a Hooker in Minneapolis
En julhälsning från en prostituerad värmer väl alltid i hjärtat?

Du är Folke Pudas, Du Med! - A Ptosis Christmas Hymn
Anton och Rasmus här på Popbrus hade en gång ett band, de spelade in en jullåt och nu infinner sig inte julstämningen utan den. (Länk här!)

Kur - Juletåget går i heligt krig och lämnar något
Från kollektivradios julsläpp som finns att ladda ner HÄR

Bob Dylan - Must Be Santa
Höjdpunkten på hans julplatta.

The Flaming Lips - Christmas at the Zoo
Om fler tänkte som Wayne Coyne så vore världen en vackrare plats!


Anton:

Lisa Hannigan - Silent Night
Den klassiska sången med en omarbetat text. Hannigan blev känd när hon sjöng tillsammans med Damien Rice.

The Pogues - Fairytale Of New York
Inte någon av The Pogues bäsa låtar, men ändock ett måste bland jullåtarna.

The Ronettes - Sleigh Ride
Man får tycka vad man vill om Phil Spector, men producera skivor kunde han!

El Perro Del Mar - Oh! What A Christmas
Det behöver inte vara svårare att göra en låt...

Mariah Carey - All I Want For Christmas Is You
Ojojoj, det är så slickt så man mår illa, men ändå så bra.

torsdag 17 december 2009

Festivalsommar 10: Siesta!

Siesta fortsätter med utmärkta bokningar. Återigen rör det sig dock övergripande om svenska bokningar, men två utländska presenterades idag också. Dessa två, Mew och Dead Prez lär locka en del folk till Hässleholm. Danskarna i Mews popmusik har tidigare lockat folk till Siesta och nästa år gör de det igen. Dead Prez är en tung hip hop-bokning och lär falla många i smaken.

Bland de svenska artisterna finns det några som lockar mig extra mycket, nämligen Thåström som alltid bjuder på fantastiska livespelningar, bob hund likaså, Stefan Sundström som förhoppningsvis kan få vissa popkids att inse att det finns bättre vissångare än Lars Winnerbäck i vårt avlånga land och slutligen Kapten Röd.

Utöver detta är även Mustasch, Satan Takes A Holiday och Gaby and the Guns bokade.

Veckans Skiva v. 51: The Clash - London Calling

Som ni kanske har uppmärksammat så var det i måndags 30 år sen London Calling släptes, punkens kanske absolut viktigaste album. Eftersom skivan trots allt inte borde gå någon förbli så uppmärksammar jag den som veckans skiva, för det går inte att säga emot, London Calling ÄR veckans skiva!

Det var en av de tidigaste skivor jag köpte. De enda jag med säkerhet vet att jag köpte tidigare är Green Day - Dookie och Dia Psalma - Gryningstid, av dessa tre skivor så är London Calling tveklöst den bästa, med råge. Det var någon gång i sena mellanstadiet, möjligtvis tidigt på högstadiet, som jag införskaffade det här mästerverket. Jag minns att mottagandet från mig var ganska svalt från början, inte så att jag ogillade skivan, men det var inte den där totala förälskelsen från första stund. Detta gjorde mig lite besviken, då jag förväntat mig storverk efter allt jag hört om plattan, en av rockens stora. Jag började känna att jag missat något och lyssnade på skivan om och om igen. Utan att egentligen märka det så växte skivan för mig, och snart gick det inte en dag utan att jag lyssnade igenom skivan från början till slut.

En dag, på högstadiet, på fritidsgården så satte en av personalen där igång skivan. Detta ledde till att jag och en relativt ny bekant (som jag numera delar lägenhet med) satt och skrålade med i varenda textrad, så långt vi hann innan rasten tog slut, vilket var minst fram till Koka Kola. Speciellt minns att vi båda skriker ut den här textraden:

Suit your life, maybe so
In the White House, I know
All over Berlin (they've done it for years)
And in Manhattan!
Under ordet "Manhattan" så spricker bådas röster, det låter gräsligt och alla på fritidsgården vänder oss och stirrar på oss som om vi vore dumma i huvudet. Men vi bryr oss inte, varför skulle vi? Det finns något som är så mycket viktigare än att vara omtyckt av de elever som man delar sin skola med, nämligen The Clash.

Förra hösten så begav jag och en annan vän ut på en luffarresa. Vi liftade ner till Barcelona och hade väldigt sällan tillgång till musik, ännu mer sällan musik vi själva valt. När vi lämnat Barca och begav oss upp till bergen för att bo hos två snubbar som bodde i en liten bergsby där vi hjälpte dem att rusta upp ett gammalt hus mot mat och husrum. I deras lägenhet fick vi för första gången på mycket länge obegränsad tillgång till musik via internet. En av de första låtarna som min vän drog igång var Guns of Brixton.

Jag skulle kunna berätta anekdoter kring London Calling i flera timmar, men jag tror det snart skulle bli långtråkigt för er. Därför sätter jag stopp nu för min personliga hyllning till den skiva som kanske betytt mest för mig någonsin. En skiva utan en dålig sekund. En skiva som innehåller fler genrer än jag orkar räkna upp, utan att för den skull bli det minsta spretig. En skiva som fortfarande influerar musiker världen runt. En skiva som kan uppskattas av både din mamma och din crustigaste punkarvän. En skiva som trots 30 år på nacken ännu tillhör det absolut främsta som skapats i musikväg. Närmare fulländning än så här kommer du inte.

onsdag 16 december 2009

Ballboy släpper nytt

Som om det inte vore nog att Gordon McIntyre är aktuell med skivan The Universe For Beginners tillsammans med Maja Mångård från Växjö under namnet Money Can't Buy Music. Eller att han nyligen släppte skivan Midsummer A Play With Songs, en skiva med Gordon-låtar till - precis som namnet antyder - en pjäs. Nej, Ballboy, där Gordon sjunger finns med på skivan Avalanche Records Charity Christmas Album. Money Can't Buy Music bidrar även de med en låt.

Men den stora nyheten är: 2010 kommer ett nytt Ballboy-album, som just nu har titeln The New Album. Det är uppföljaren till 2008 års I Worked On The Ships. Även 2010 bjuder alltså på fina melodier med roliga och tänkvärda texter. Framförda med skotsk dialekt.
Indiepopen lever!

Festivalsommar '10: Pavement till WoW

Nu behöver ni inte ta er ändå till Roskilde för att se 90-tals-legenderna bakom klassiska album som Slanted & Enchanted och låtar som "Cut Your Hair". Nej, för nu släpper Way Out West sitt första band för 2010, och det är... Pavement!

Vi ses där.

Festivalsommar 10: Emmaboda och Roskilde

Emmaboda släppte i morse en headliner, nämligen Cut Copy. I mitt tycke en ganska medioker bokning, men electrokidsen lär ju gilla det.

Roskilde har också släppt band idag, två stycken, nämligen Schlachthofbronx som spelar ghettotech och (och detta är ett väldigt trevligt och) Wooden Shjips. De sistnämnda bjuder på psykedelisk noisepop, och som Rasmus här på Popbrus i en gammal recension skanderade:
"Fler noisepophippies till Sverige", fast i detta fallet till Danmark då.

För er som inte sett det än så kan jag även påpeka att Pavement är bokade till Roskilde.

tisdag 15 december 2009

Jakobs Musikhörna v. 51: Jared Smith - Controlled By Ghosts

Att hitta någon info om den här skivan är inte det lättaste. Det enda som står att finna är det som står på Jared Smiths hemsida. Inte ens wikipedia hjälper här, då artikeln om Jared Smith syftar på en sångare, och den vi letar efter här är poet. Och som poet verkar han vara relativt erkänd, som musiker, inte lika. Även Last.fm-artikeln syftar på fel Jared Smith, och som lyssnare på just den här skivan så står jag ensam tydligen, vilket är synd, väldigt synd. För det är en väldigt trevlig skiva, där Jared läser dikter, musiken står Lem Roby för. På Jareds hemsida kan man läsa att Lem komponerar alternativ jazz, men det märks inte här.

Istället rör det sig om en blandning mellan neo-folk och Neil Youngs soundtrack till filmen Dead Man, ibland rör det sig snarare om freakfolk och ibland vet jag inte vilken genre jag ska tillskriva musiken. Jareds röst gör sitt till för stämningen, den passar ofta oerhört med musiken. Texterna tänker jag dock inte ens ge mig på att analysera, poesi är inte min starka sida, men stämningsfullt är det, så mycket kan jag säga.

Dock är det här inte en jättespännande skiva, det är inte många låtar som verkligen sticker ut och verkligen berör, för mig handlar det mer om stämningen den ger. Den passar utmärkt att lyssna på under vinterhalvåret, så här när kylan och mörkret kryper på, att sätta sig bekvämt, vira in sig i en filt och dricka té till. Låt dig överösas av enslighet.

Skivan finns att lyssna på här

söndag 13 december 2009

Tips v. 51

Rasmus:

Som vi tidigare nämnt här på Popbrus: imorgon är det 30 år sedan London Calling av The Clash släpptes. Det borde ni fira genom att antingen lyssna på våran Spotify-lista med The Clash-tema. Eller helt enkelt genom att lyssna på det lysande födelsedagsbarnet. Se helt enkelt till att hålla en liten födelsedagsfest!

På onsdag håller Eldkvarn julkonsert på Lorensbergsteatern i Göteborg. Goa gubbar från Norrköping som får in er i en trevlig stämning.

På torsdag smäller det i Köpenhamn. I och med klimatmötet kommer socialistiske protestsångaren från USA - David Rovics - till stan för att uppträda. Som sällskap har han bland annat - och håll i er nu - ingen mindre än en av världens skönaste presidenter: Hugo Chávez. Jag önskar verkligen att jag kunde vara där...


Jakob:

Onsdagskvällen spenderas förslagsvis på Hornstull Strand där Club Killers håller julgalej. Fira jul i baktaktens tecken.

På fredag så besöker Stefan Sundström Uppsala för en solospelning på Katalin. Njut den stövelbeklädda trubaduren backad endast av sin egen gitarr.

För er som totalt snöat in på Emmabodafestivalen och all electro de bokar så kan ett besök på nystartade Hellectro vara något. Arrangörerna av nämnda festival står nämligen bakom klubben som håller till i Växjö. På lördag håller de första kvällen och Mr. Miyagi, En Jävla Fest och Kalas står för musiken.


Anton:

Imorgon måndag låser tre programledare från P3 in sig i en glasbur mitt på Avenyn i Göteborg. Det är Musikhjälpen 2009 som går av stapeln, önska en låt och var med i kampen mot malaria! Länk

På lördag är det dags för årets Oh no... it's Christmas! på Berns i Stockholm. Artister som spelar (som är värda att nämna) är Maia Hirasawa, Jonn Lee och Timo Räisänen.

Broder Daniel-dokumentären Forever släpps på DVD på onsdag. Jag är långt ifrån en BD-fantast, men filmen är väl värd att se.

fredag 11 december 2009

Låtlista v. 50 - The Clash

På måndag är det exakt 30 år sedan dubbelalbumet London Calling av The Clash släpptes. Albumet hyllas ofta som ett av tidernas bästa. Och vi på Popbrus har ingenting emot att ställa oss i hyllningskören - även om vi är oense om huruvida det ens är The Clashs bästa album; bra är det i alla fall.
Så för att fira födelsedagsbarnet så väljer vi idag fem favoritlåtar var med bandet som skapade London Calling.

Spotifylistan finner ni HÄR.

Rasmus:

The Right Profile
Det är väl på sin plats att man har med en låt från skivan vars årsdag det är; så här har ni min personliga favorit från London Calling

(White Man) In Hammersmith Palais
Debutalbumet är The Clashs bästa platta, och det här är en av skivans bästa låtar.

Stay Free
Album nummer två – Give ’em Enough Rope – är också lysande.

Washington Bullets
Jakob här på Popbrus introducerade mig för den här och jag kan inte annat än älska låten.

Midnight To Stevens
För den ostämda – men vackra – melodislingan.


Jakob:

White Riot
Låten vars titel bandet sprayade på BBCs lokaler när radiostationen vägrade spela den för att den lätt kunde misstolkas som rasistisk.

Julie's Been Working For The Drug Squad
Basgången har alltid fångat mig, simpel men catchy.

Revolution Rock
Den är inte ens skriven av the Clash, men definitivt en av topparna på London Calling.

The Crooked Beat
Återigen en basgång som är omöjlig att inte älska.

Know Your Rights
Simpel men effektiv inledning på bandets sista album (jag räknar inte Cut The Crap eftersom varken Topper Headon eller Mick Jones var medlemmar i bandet längre och därför var bandet endast the Clash till namnet).


Anton:

Train In Vain
En perfekt avslutning av London Calling.

Lost In The Supermarket
En melodi som etsar sig fast i huvudet, och det har jag inget emot!

Clampdown
"Ha! Gitalong! Gitalong!"

Hateful
En av de första låtarna jag hörde med The Clash, och kanske den låt jag lyssnat mest på av bandet.

Straight To Hell
M.I.A har lånat introt på sin störa hit Paper Planes. Missa inte "western-filmen" med samma namn som låten i vilken Joe Strummer och Courtney Love spelar huvudroller, och där man får se Elvis Costello som kypare och hela The Pogues med en väsande Shane MacGowen i spetsen som kaffedrickande cowboys.

torsdag 10 december 2009

Hultsfred '10 - Första banden

För ungefär en vecka sedan blev det klart att det blir en Hultsfredsfestival nästa år. Idag kom första bandsläppet med idel svenska akter. Kent, Familjen, Shout Out Louds och Maskinen är de som har bokats, inget spektakulärt men en bra början.

Läs mer på Rockpartys hemsida Här.

Veckans Skiva v. 50: Phoenix - Alphabetical

Många har säkert hört första spåret på skivan, hitten "Everything is everything". Många har säkert även hört spår nummer två, den monotona "Run, run, run". Resten av skivan är troligtvis lite mer okänd, vilket är lite tråkigt då de resterande låtarna håller minst lika hög klass som de förstnända två. Personliga höjdpunkter är "Love for granted" och framför allt "If it's not with you" men det är ändå skivans helhetsintryck som får mig på fall.

Alphabetical är Phoenix andra album och de fyra fransoserna blandar elektroniskt med akustiskt på ett spännande sätt. Skivan låter väldigt välproducerad, som sig bör om man härstammar från samma geografiska område som Daft Punk och Air. Ljudbilden är väldigt bred och full av små detaljer vilket gör att en lyssning i ett par bra lurar blir en häftig upplevelse, och snudd på ett måste!

Jag vill inte påstå att jag är någon inbiten Phoenix-fantast, i ärlighetens namn så "upptäckte" jag inte bandet förrän för tre dagar sedan då min bror (som så många gånger förr) tipsade mig om dem. Visserligen såg jag bandet live på Siestafestivalen i somras vilket jag uppskattade mycket, och deras låt "Lisztomania" har räddat mig flera gånger då jag har hållit på att ge upp hoppet om P3:s val av musik. Trots detta har jag tidigare aldrig fördjupat mig mer i bandet, vilket idag på ett sätt känns bra då jag har ytterligare tre Phoenixalbum att gotta ner mig i. Om de sedan håller lika hög klass som Alphabetical är en senare fråga, lyssna och döm själva!

Länk till Alphabetical på Spotify

tisdag 8 december 2009

Jakobs Musikhörna v. 50: High Places

High Places påminner något om Animal Collective, fast mindre excentriska och något flummigare. Det rör sig om elektoniska instument, samplingar, diverse slagverk och sång.

Mer behöver inte skrivas, lyssna själva istället.
Här kan ni se en livespelning på ca 20 minuter.

måndag 7 december 2009

Konsertrecension: Wavves, Debaser Slussen, Stockholm, 6/12

Jag har bara varit på Debaser i Stockholm en gång förut. Det finns två markanta skillnader mellan den gången och det här. För det första så är medelåldern betydligt högre än sist. För det andra så är det mycket glesare framför scenen den här gången. Jag hör någon säga att det är ganska mycket folk, vilket jag ej kan hålla med om. Kanske är det många för att vara Debaser, kanske är det många för att vara Debaser en söndagskväll, men i mina ögon är det ändå få då jag hade väntat mig att Wavves skulle locka långt många fler besökare till stället, den något opassande veckodagen till trots.

Nåväl, före Wavves så spelar bandet Happiness. Det är för mig en ganska medioker upplevelse, inte för att det på något vis är en dålig konsert utan för att jag är utled på den här typen av indierock. Det största nöjet i deras konsert ligger i att sångaren låter som Jamie Stewart i Xiu Xiu.

Strax efter att Happiness går Wavves på och redan från första stund så dränks lokalen i gitarrskrän som verkligen skär i öronen, fast på det där bra sättet. Backad av en bassist och en trummis som gör precis vad de ska, varken mer eller mindre, så levererar Nathan, som ÄR Wavves, sin "hits" på löpande band. "To The Dregs", "Weed Demon", "Wavves" och "So Bored" är några låtar som avverkas. Även några nya låtar spelas varav en går under namnet "Idiot". Det märks att Nathan har utvecklats som låtskrivare, det händer mer i de nya låtarna än bara popmelodier dränkta i dist. Detta på både gott och ont, visst kanske det blir lite intressantare, men en stor del av charmen med Wavves är just att allt vad melodier heter tvingas slå sig igenom en vägg av distade lo-fi-gitarrer.

Hur som helst så bjuder kvällen inte på några större överraskningar, alla låtar man förväntar sig spelas, allt är så härligt oljudigt som man tänkt sig och Nathan är precis sådär dryg som man förväntar sig. Hans mellansnack går nästan helt ut på att han ber publiken om syra, eller vad som helst i berusningsväg eftersom måndagen är deras första lediga dag på turnén. Folk i publiken svarar med att erbjuda både LSD och ecstacy och allt är precis som jag alltid föreställt mig en Wavves-konsert.

Det bästa med konserten är ändå slutet, det är därför man förstår varför genren Wavves verkar inom går under namnet shitgaze, shoegazerns punkiga lillebror. Spelningen avslutas nämligen med ett noiseparti värdigt My Bloody Valentine, om än något kort i jämförelse med deras dito.

söndag 6 december 2009

Tips v. 50

Rasmus:

1980 släpptes tveklöst den bästa jullåten på svenska som någonsin spelats in. Titeln på verket är ”Det är inte snön som faller”. Bakom verket står Andres F Rönnblom. På onsdag och torsdag ger han Göteborg två julspelningar på Café Kom.

Han är en av Annika Norlins favoritartister. Han är en av Rob Clarksons favoritartister. Han spelar vanligtvis i Lemonheads. På tisdag spelar han på Sticky Fingers i Göteborg.

Stefan Sundström spelar på Parken i Göteborg på lördag. Gå dit. Det är mitt tips.


Jakob:

The Very Best lirar på Debaser Slussen i Stockholm på fredag. Njut av deras blanding av Afrikanskt och electro.

Samma dag kan man istället avnjuta Birdflesh på Broder Tuck i Stockholm, om grind skulle falla en mer i smaken.

På lördag besöker The Soundtrack Of Our Lives Katalin i Uppsala för en av få Sverigespelningarv i Vinter.


Anton:

Nästa vecka gör Regina Spektor fyra spelningar i Sverige. På måndag och tisdag på Cirkus i Stockholm, på fredag i Lisebergshallen i Göteborg och på söndag på Kulturbolaget i Malmö. På tisdag sänder även radioprogrammet P3 populär en intervju med Spektor. Programmet börjar klockan elva.

På onsdag ger P3 live session livemusik med Tingsek och Mattias Alkberg.

Det kan bli en rolig afton om ni befinner er på Mejeriet i Lund på onsdag då Detektivbyrån spelar.

fredag 4 december 2009

Låtlista v. 49 - Religion

Veckans låtlista på Spotify finner ni Här.

Rasmus:

Sufjan Stevens – Oh God, Where Are You Now?
En ganska universell känsla, som egentligen inte har med gud att göra, men i brist på bättre ord, så är gud det ord vi använder.

Comet Gain – I Close My Eyes To Think Of God
“I close my eyes to think of God but he ain't there
I close my eyes to think of you”

Isolation Years – Daddy, I’m A Pilgrim Now
Kanske den låt jag lyssnade mest på sommaren 2007.

The Magnetic Fields - The Nun’s Litany
Även nunnor kan ha drömmar…

Vaselines – Jesus Wants Me For A Sunbeam
Distade gitarrer och skänsång, och så mycket bättre än Nirvanas cover.


Jakob:

Gong - Sold To The Highest Buddha
"It's a hassle you know to make rocket ships go to infinity, And I'm so sick of God and these bishops that talk of divinity"

The Clash - The Sound of Sinners
The Clash gör ett försök till gospel, om det lyckas kan diskuteras, men det svänger i alla fall

Tom Waits - Chocolate Jesus
Jesus finns inte i någon kyrka, han finns i en godisaffär

Moderat Likvidation - White Rastas
"Negrer kämpar för sin frihet, ett anständigt liv, det enda samband du har med dem, är att röka brass och bli hög"

Matisyahu - King Without a Crown
Ortodox jude toastar om Hashem och han gör det bra


Anton:

Bright Eyes - Four Winds
"The Bible's blind, the Torah's deaf, the Qur'an is mute, if you burned them all together you'd be close to the truth"

Jens Lekman - The Opposite of Hallelujah
En av de bästa låtarna på skivan Night Falls Over Kortedala.

Weezer - Say It Ain't So
"You've cleaned up, found Jesus"

Damien Rice - Delicate
"And why do you sing Hallelujah, If it means nothing to you"

The Tough Alliance - Something Special (Youtubelänk)
I början av låten kan man höra en muslimsk bönesång, den finns dock tyvärr inte med på versionen som finns på spotify, därav youtubelänken.

torsdag 3 december 2009

Månadens Skiva v. 49: Kürten - Ta ut

Skivan är denna månaden vald av Jakob. Lyssna på skivan HÄR.


Jakob:

Glöm The Ark. Glöm Melody Club, Birdflesh, The Mo, Venus Outback, Tribe Vibes och alla andra Växjö-band som någonsin funnit någon form av berömelse utanför hemstaden. Det enda band från nämnda stad som ni hädanefter behöver lyssna på är Kürten. För vem behöver glamrock, pop, grindcore eller reggae när man kan få något så mycket finare, nämligen monotoni?

För det är precis det som Kürten handlar om, enkla riff som spelas om och om igen. Ibland dyker det upp något som kan liknas vid refränger, stick eller dylika saker, men det är bara en parentes, för det viktiga ligger i upprepningen, det enformiga malandet av ett och samma riff.

Som i låten "En viss trötthet". Låten är närmare sex minuter och under nästan hela låten går samma riff. Förutom för ett simpelt stick, som endast varar i några sekunder. Ljudbilden förändras dock relativt ofta, en kompgitarr tillkommer, ett regelbundet surr dyker upp, trumkompet förändras. Men inget händer med melodierna. Minimalism? Ja tack!


Rasmus:

Musiken skänker mig ett visst lugn inombords. Ett lugn som påminner om det lugn man kan känna när man i december sitter och äter några pepparkakor i det varma ljuset från tusentals små lampor, precis innan man går och lägger sig.

Men sångaren har en bedrövlig röst, som får det hela att kännas ömsom väldigt oseriöst, ömsom bara tråkigt. Men dialekten är fin. På det kan vi tillägga att sången ligger alldeles för långt bak i ljudbilden, så man måste koncentrera sig för att överhuvudtaget höra vad som sjungs. Så jag sitter där jag sitter och slits mellan hopp och förtvivlan. När de instrumentala partierna dyker upp ler jag. När sången kommer sliter jag mitt hår. Och så där, mitt i allt, kommer en kvinnlig röst in i ljudbilden. Och jag önskar så här i juletider att hon hade fått sjunga på hela skivan, och att hennes röst hade kunnat få komma lite längre fram i ljudbilden.

Eller så hade skivan kunnat vara instrumental. Då hade jag inte haft några invändningar mot den. Då hade den låtit som en något festligare, något mindre monoton ”Sällskapet” av Thåströms band Sällskapet. Och det är inget dåligt betyg.


Anton:

Det är första gången jag lyssnar på Kürten, trots att jag är från deras hemort Växjö. Under första låten Ingen Hobby får jag starka Philemon Arthur and the Dung-vibbar, dock med lite mer välordnad ljudbild. Kürten gör monoton musik med många små överraskningsmoment och de använder sig ofta av udda ackordföljder som ger musiken en väldigt spänning.

Jag har egentligen ganska svårt för denna sorts musik, men jag ogillar det absolut inte. Det som räddar kvar mitt intresse på "Ta ut" är dels texterna som på felfri småländsk dialekt levereras med glimten i ögat (känns det som), och även de två låtarna "Katarsisis" och "Ryska Floder". De två låtarna är nog de som låter mest ”kommersiellt” och det jag gillade med dem var att ljudbilden lät proffsigare än de övriga låtarna.

Jag hade gärna velat se vad Kürten skulle ha åstadkommit i en bra studio med obegränsade musiktekniska möjligheter, kanske skulle den stora charmen gått förlorad, eller så skulle det ha blivit hur bra som helst.

onsdag 2 december 2009

Julklappstips 2009

Julen närmar sig med stormsteg, och med den också stressen över att leta upp bra julklappar. För att underlätta i ert sökande så har vi på Popbrus gjort en lista på saker som i alla fall vi gärna skulle hitta under granen. Håll till godo!

Lyssningsbart:

The Pogues – Just Look Them Straight In The Eye And Say… Pogue Mahone!!
Visst, den släpptes förra året. Men en 5cd-box med Pogues-rariteter är alltid en fin julklapp. Och Joe Strummer är med på några låtar.

Joan Baez – The Complete A&M Recordings
Joan Baez 70-tal är fyllt av fantastiska stunder.

Manu Chao – Baïonarena
Vi har tipsat om denna live-cd/dvd tidigare. Men den lär värma upp till och med den frostigaste juldag.

Thåström – Be-bop-a-lula hela jävla dan
Mest för cd2, där vi bjuds på fantastiska versioner av gamla låtar och annat rart.

Jesus and Mary Chain - The Power of Negative Thinking
I våras kom boxen med skottarnas b-sidor och rariteter. Den sortens askar är alltid trevliga. Och när ett av världens bästa band ligger i lådan, ja då blir det än trevligare.

Anna Ternheim – Leaving on a Mayday (Special Edition)
I denna box ingår albumet Leaving on a Mayday, en live-EP med fem låtar samt en live-DVD.

Merzbow -Merzbox
För den som verkligen inte kan få nog av oljud och brus så torde den ultimata julklappen vara Merzbox. En stor låda för den som verkligen älskar Merzbow. Den består av 50 skivor, 30 av dem är återutgivningar av vinyler, kassetter och cds, men de resterande 20 är tidigare osläppta. Utöver detta så innehåller den även en t-shirt, posters, en bok, en medaljong, klistermärken, vykort och två cd-rom-skivor, allt förpackat i en stilren läderlåda. Det här lilla undrets totala längd klockar in på närmare 50 timmar, och för den som inte kan få nog så finns även en limiterad deluxeutgåva som innehåller två skivor till och extra posters.


Sebart:

Leonard Cohen – Live In London (dvd)
Förra hösten gav sig farbror Cohen ut på turné, och bjöd på en fantastisk föreställning. I våras kom konserten från London ut på dvd.

Kaizers Orchestra – Live At Vega (dvd)
När vi pratar live-dvd:er, så kan vi ta och plocka fram en klassiker. Kaizers är de facto ett grymt liveband. Och har ni vägarna förbi Oslo i februari: se dem på riktigt!

The Devil And Daniel Johnston
En oerhört rörande dokumentär om en av de mest creddiga outsidermusikerna – Daniel Johnston.

Control
En film om Ian Curtis, sångare i Joy Division. Välgjord, snyggt foto och en gripande historia.

You're Gonna Miss Me
Dokumentär om Roky Erickson, en gång frontman i The 13th Floor Elevators, numera schizofren garagerockmusiker.

Jandek On Corwood
Jag (Jakob) har inte sett den själv, men en dokumentär om Jandek kan inte vara annat än intressant.


Läsbart:

Om man har lite mer tid så kan en bok vara en god idé att önska sig till jul. Varför inte:

Please Kill Me: The Uncensored Oral Hostory of Punk av Legs McNeil och Gillian McCain
Om punkens uppkomst och fall. Fokuserar främst på USA men England får vara med på ett litet hörn.

Miles – Självbiografin av Miles Davis och Quincy Troupe
En mycket läsvärd bok som visserligen nästan har 20 år på nacken, om kungen av jazz – Miles Davis.

Songs in The Key of Z av Irwin Chusid
En bok om outsidermusiker, Daniel Johnston, Jandek och även Sveriges stolthet Eilert Pilarm med flera får egna kapitel.

Chroicles: Volume One (Bob Dylans självbiografi)
Kommentar överflödigt

Om en bok ändå inte är att föredra så slår aldrig en prenumeration på musiktidningen Sonic fel!


Övrigt:

Konsertbiljetter är alltid ett hett tips. Se konsertkalendern för att se vilka konserter som pockar på intresse 2010.

Festivalbiljetter är ofta billigare såhär på vintern och därför alltid ett säkert kort att önska sig. Några festivaler som just nu har billigare biljetter är Siesta! och Emmabodafestivalen.

Det bästa tipset är ändå att önska sig ett instrument i julklapp. Vilket ni vill önska er får ni faktiskt bestämma själva, men om ni får ett och använder det väl så kanske ni själva någon gång hamnar på Popbrus.

tisdag 1 december 2009

Månadens Netlabel, December: Kollektivetikett

Jag tänkte dra igång ett nytt inslag på Popbrus, nämligen månadens netlabel. Vad är då ett netlabel kanske somliga undrar? Kort sagt så är det ett skivbolag som ger ut all sin musik digitalt, i det allra flesta fallen helt gratis. Ett sådant kommer jag skriva om i början av varje månad. Så vill ni ha gratis musik helt lagligt så håller er uppdaterade här.

Den här första gången så tänker jag vara lite egenkär och tipsa om ett netlabel som jag själv är med och driver, nämligen Kollektivetikett. Vi har nyligen startat och har bara ett släpp än så länge, en samling med diverse artister. Snart kommer dock ett julsläpp, så håll ögonen öppna.

Rent musikaliskt så har vi ingen rak linje utan kommer släppa sådant vi tycker är bra, dock ofta med en smått experimentell inriktning.

Kollektivetikett hittar ni här

Konsertrecension: The Mars Volta, Cirkus, Stockholm, 30/11

OBS. Om det nu var så att arrangörerna gått ut med att spelningen skulle börja vid åtta så ber jag om ursäkt för min inledande bitterhet, för jag hade totalt missat detta faktum.

Jag kan inte hjälpa det, men ibland känns det som att The Mars Volta är lite för pretentiösa för sitt eget bästa. Närmare en timme efter utsatt tid så gör bandet äntligen entré, men jag misstänker nästan att de var försenade med flit, för jag vill minnas att det var likadant sist jag såg dem, även då på Cirkus. En annan sak som får mig att känna prettovibbar är att när Cedric Bixler-Zavala, sångaren, säger "Thank you" första gången under kvällen så skriker en person brevid mig till sin kompis "HAN SA THANK YOU", fullkomligen i extas, som om att det vore något helt fantastiskt, men det kanske det är?

Nåväl, pretto eller ej gör detsamma, för spelningen är riktigt bra, som förväntat. Även om det är Cedric och gitarristen Omar Rodríguez-López som står för de intressantaste bitarna så bör det nämnas att resten av bandet är riktigt kompetent, alla medlemmarna har full koll på sina respektive instrument även om de sällan får något störra utrymme att glänsa med sin skicklighet. Istället så ges Omar som vanligt mycket utrymme att visa upp sin eminenta gitarrteknik, speciellt i de lågmälda partierna som ofta binder ihop låtarna. Det är även det här som bandets styrka, för hur bra det än låter när de spelar sina låtar så är det först när det ges utrymmer för improvisation som jag känner att jag får valuta för pengarna. Omars gitarrspel är något speciellt inom den rockvärld som The Mars Volta trots allt verkar inom, han blandar skalor lånade från världens alla hörn och gör det helt utan att det för den sakens skull låter konstigt för konstighetens skull.

Cedrics sånginsats bör också nämnas, för även om den är imponerande på skiva så är den än mer imponerande live. Han sätter sina höga toner perfekt och visar att hans sångstil är minst lika säregen utan alla effekter som brukar ligga på de vokala inslagen på skivorna. Utöver detta så är hans rörelser på scen bara det något att betala biljettpriset för att få uppleva. Omar har lugnat ner sig och rör sig inte överdrivet mycket, men Cedric håller fortfarande uppe tempot. Han slänger med micstativet och utövar sin egen version av spasmdansen, en dansstil som tyvärr inte syns speciellt frekvent i publiken, jag skulle gärna sett fler som dansade som om de drabbats av ett epelepsianfall.

Setlisten är även den utan kritik, att inleda med Son et Lumiere följt av Inetiatic ESP är effektivt och sätter en stark inledning. Styrkan håller dock i sig och under spelningen blandas de friskt från alla skivor, dock främst från Octahedron, De-Loused in the Comaorium och Frances The Mute. Låtarna från Octahedron funkar förvånansvärt bra live, med tanke på att skivan i mitt tycke en ganska ljummen platta, men sen valde de även de bästa spåren därifrån. Till höjdpunkterna under spelningen hör Goliath, L'Via L'Viaquez, Cotopaxi, ja, början överlag är helt fantastisk, rent låtmässigt.

Om något negativt ska sägas om spelningen, och det ska det, så är det väl det att inget under spelningen egentligen överraskade, bandet gjorde precis vad jag förväntade mig och låtvalen var fruktansvärt bra, men knappast något förvånande för mig. Men sen har jag inte så stor koll på vad som brukar spelas heller. Kanske fick jag uppleva något speciellt?

Jakobs Musikhörna v. 49: Chipmix i baktakt

Det blir en väldigt kort musikhörna den här veckan, men ack så god. Det var länge sen jag lyssnade på baktakt speciellt aktivt, visst uppskattar jag fortfarande en bra reggae-platta eller en trevlig ska-konsert, men det är sällan jag faktiskt lyssnar på det. Chip däremot är ett för mig relativt nytt intresse som jag fortfarande orkar hålla mig á jour inom.

Nu har den underbara mannen som går under namnet Cow'p satt ihop en chipmix som till stor del går i den jamaicanska musikens tecken och den finns att ladda ner gratis HÄR!

När vi ändå snackar Cow'p så kan jag även rekomendera låten Demolition Boy på hans myspace. Skön ragga jungle i chipformat

Emmabodafestivalens först bandsläpp

Emmabodafestivalen släppte idag sina första band. The Very Best var en mycket trevlig överraskning med sin blandning av electro och afrikanska tongångar. Rekomenderas

Även The Radio Dept. är i mitt tycke en trevlig bokning.

Crystal Castles förstår jag mig dock inte alls på. Jag kan uppskatta god electro, men CC är i mitt tycke raka motsatsen. Dryga och giriga verkar de vara också, men om det är vad kidsen vill ha så grattis.

Utöver detta bokades även Crookers, Parken och Mrtn Sthlm Beat Connection. På det hela ett helt okej första släpp, varken mer eller mindre.