Veckans Skiva v. 51: The Clash - London Calling

Som ni kanske har uppmärksammat så var det i måndags 30 år sen London Calling släptes, punkens kanske absolut viktigaste album. Eftersom skivan trots allt inte borde gå någon förbli så uppmärksammar jag den som veckans skiva, för det går inte att säga emot, London Calling ÄR veckans skiva!

Det var en av de tidigaste skivor jag köpte. De enda jag med säkerhet vet att jag köpte tidigare är Green Day - Dookie och Dia Psalma - Gryningstid, av dessa tre skivor så är London Calling tveklöst den bästa, med råge. Det var någon gång i sena mellanstadiet, möjligtvis tidigt på högstadiet, som jag införskaffade det här mästerverket. Jag minns att mottagandet från mig var ganska svalt från början, inte så att jag ogillade skivan, men det var inte den där totala förälskelsen från första stund. Detta gjorde mig lite besviken, då jag förväntat mig storverk efter allt jag hört om plattan, en av rockens stora. Jag började känna att jag missat något och lyssnade på skivan om och om igen. Utan att egentligen märka det så växte skivan för mig, och snart gick det inte en dag utan att jag lyssnade igenom skivan från början till slut.

En dag, på högstadiet, på fritidsgården så satte en av personalen där igång skivan. Detta ledde till att jag och en relativt ny bekant (som jag numera delar lägenhet med) satt och skrålade med i varenda textrad, så långt vi hann innan rasten tog slut, vilket var minst fram till Koka Kola. Speciellt minns att vi båda skriker ut den här textraden:

Suit your life, maybe so

In the White House, I know

All over Berlin (they've done it for years)

And in Manhattan!

Under ordet "Manhattan" så spricker bådas röster, det låter gräsligt och alla på fritidsgården vänder oss och stirrar på oss som om vi vore dumma i huvudet. Men vi bryr oss inte, varför skulle vi? Det finns något som är så mycket viktigare än att vara omtyckt av de elever som man delar sin skola med, nämligen The Clash.

Förra hösten så begav jag och en annan vän ut på en luffarresa. Vi liftade ner till Barcelona och hade väldigt sällan tillgång till musik, ännu mer sällan musik vi själva valt. När vi lämnat Barca och begav oss upp till bergen för att bo hos två snubbar som bodde i en liten bergsby där vi hjälpte dem att rusta upp ett gammalt hus mot mat och husrum. I deras lägenhet fick vi för första gången på mycket länge obegränsad tillgång till musik via internet. En av de första låtarna som min vän drog igång var Guns of Brixton.

Jag skulle kunna berätta anekdoter kring London Calling i flera timmar, men jag tror det snart skulle bli långtråkigt för er. Därför sätter jag stopp nu för min personliga hyllning till den skiva som kanske betytt mest för mig någonsin. En skiva utan en dålig sekund. En skiva som innehåller fler genrer än jag orkar räkna upp, utan att för den skull bli det minsta spretig. En skiva som fortfarande influerar musiker världen runt. En skiva som kan uppskattas av både din mamma och din crustigaste punkarvän. En skiva som trots 30 år på nacken ännu tillhör det absolut främsta som skapats i musikväg. Närmare fulländning än så här kommer du inte.