Konsertögonblick 2009

Ett väldigt bra konsertår börjar gå mot sitt slut, och förhoppningsvis tar ett ännu bättre vid. Vi på Popbrus har gjort varsin lista på de sju största och bästa konsertögonblicken 2009.

Rasmus:

7: Sonic Youth – Expressway to yr skull (Siesta-festivalen 28/5)
När amerikanerna gned sina gitarrer mot allt och alla kunde jag inget annat än att stå där och fånle, även om det var allt annat än oväntat.

6: Navid Modiri & Gudarna – Skräcksvettfläckar (Emmabodafestivalen 31/7)
Konserten i sig platsar inte ens in bland årets tio bästa. Men ”Skräcksvettfläckar” bjöd på allsång och en dansande publik i julisolen.

5: My Bloody Valentine – Thorn (Way Out West 15/8)
Kanske inte det soniskt bästa på konserten i Slottsskogen. Men det visuella: wow. I bakgrunden visas en monotont surrealistisk film med en kvinna som gång på gång faller mot publiken. Och där går det soniska och visuella väldigt fint ihop.

4: The Lucksmiths – T-shirt Weather (Malmö 27/6)
Australiensarnas avskedsturné. Fint och festligt så att jag fortfarande ler vid blotta minnet. Men måste jag välja en låt så får det nog bli den gamla hiten ”T-shirt Weather”.

3: Perssons Pack – Stenad i Stockholm (Where The Action Is 12/6)
Jag hade inte förväntat mig mycket av spelningen i fråga. Ändå står jag där med tårar i ögonen när Per Persson sjunger om hur han blir lämnad av kvinnan i sitt liv. Och jag är inte ensam om det.

2: The Pains Of Being Pure At Heart – 103 (Emmabodafestivalen 1/8)
Årets bästa konsert. Lätt. Och här visade de att första epn och debutalbumet inte bara var lyckträffar. Nej, det nya materialet var precis lika bra. Precis lika distat. Och precis lika vackert.

1: Thåström / Anna Ternheim – Kärlek är för dom (Göteborg 2/7)
När Sveriges bäste sångare och tillika Sveriges bäste liveartist får sällskap av en körsångerska med sådan inlevelse får jag sådan gåshud, att jag fortfarande på väg hem från konserten, i ett kokande hett Göteborg, kan känna hur jag fryser. Över en timme efter att Ternheim lämnat scenen. Storslaget!


Jakob:

7. Tillbakakaka (IOGT-NTO, Växjö, 27/5)
Inte ett ögonblick utan en hel dag, men jag kan inte låta bli att nämna det här, alla inblandade gjorde ett fantastiskt jobb och bidrog till en underbar tillställning. För er som inte känner till detta underbara arrangemang så kan ni läsa lite om det HÄR

6. Animal Collective (Mejeriet, Lund, 5/3)
Brothersport svängde mer live än på skiva. Därmed inte sagt att den inte svänger helt otroligt i inspelad version.

5. The Pains Of Being Pure At Heart (Emmabodafestivalen, Emmaboda, 1/8)
Hade det varit för tio år sen så hade The Pains Of Being Pure At Hearts spelning varit en av de mest välbesökta på Emmaboda, nu är det inte tio år sen och publiken är inte heller speciellt stor. Men ack vilken trevlig spelning det bjuds på, speciellt låten Come Saturday, då den var en av få låtar jag faktiskt hade hört innan.

4. Freddie Wadling (Växjö Teater, Växjö, 26/2)
Freddies tolkning av Radioheads klassiker Creep rörde mig nästan till tårar. Överträffade orginalet med råge.

3. Electric Wizard (Kafé Deluxe, Växjö, 2/9)
Helt omöjligt att peka på ett speciellt ögonblick, då det var stämningen och volymen som var det viktiga. Men spelningen måste nämnas, så jag får väl säga låten Funeralopolis.

2. Ólafur Arnalds (Uppsala Konsert & Kongress, Uppsala, 25/9)
Låten Himininn er að hrynja, en stjörnurnar fara þér vel avslutar ordinarie set och får håren i nacken att resa sig. Få låtar klarar av artificiella röster, den här låten klarade det galant.

1. Sonic Youth (Siestafestivalen, Hässleholm 28/5)
Inledande Teenage Riot. Det var den första Sonic Youth-låt jag någonsin hörde och att de inledde med den värmde mitt hjärta. Visst fanns det stunder som var intressantare och rent musikaliskt mer tilltalande med den spelningen, men inget betydde lika mycket som det här. Som att vara 16 på nytt!


Anton:
7. Franz Ferdinand – Take Me Out (Hultsfredsfestivalen, 8/7)
Många journalister spottade galla över Franz Ferdinands spelning på Hultsfred. Jag tyckte däremot om det, det var tight, intensivt och ett härligt röj. Take Me Out var grädden på moset.

6. Emil Jensen – Igen (Växjö Teater, 23/9)
En låt som börjar som den mörkaste natten, men sen klarnar upp i ett ljus av hopp, Emil Jensen frambringade både gåshud och ett rus av goda känslor.

5. Wilco – Via Chicago (Way Out West, Göteborg, 14/8)
En till en början trevande konsert utvecklades till en av festivalens bästa. Toppen nåddes under låten Via Chicago där bandet bröt ut i ett häftigt noiseparti medan gitarristen och sångaren Jeff Tweedy lugnt fortsatte sin lugna folkrocklåt.

4. Snoddas – Prinsessor (Hultsfredsfestivalen, 8/7)
Jag har nog aldrig lett så mycket under en konsert som under Snoddas återförening på Hultsfred, och det var uteslutande basisten Anders Johanssons (Anders och Måns, Så funkar det mm.) förtjänst. När de drog igång trallpunkiga låten Prinsessor och Anders spelade så vildt så han tappade glasögonen visste glädjen inga gränser. Lars Winnerbäck fick för en gångs skull ses som en biperson på scen.

3. Anna Ternheim – Troubled Mind ( Växö Teater, 14/11)
En av de låtar jag önskade höra under kvällen, och min önskning uppfylldes redan efter första låten. Anna, ensam på en scen, byggde upp en melankolisk men ändå varm stämning mitt i det regnigaste november.

2. Monsters of Folk – The Big Picture (Fildelfiakyrkan, Stockholm, 19/4)
M. Ward, Jim James och Wills Johnson gick av scenen, kvar stod Conor Oberst och hans trogne vapendragare Mike Mogis, kanske den bästa musikduo som någonsin funnits. Förstaspåret på Bright Eyes-skivan Lifted, The Big Picture, var lika oväntat som helt otroligt fantastisk, och jag önskade att den kunde hålla på i ytterligare sex minuter, eller hela natten.

1. My Bloody Valentine – You Made Me Realise (Way Out West, Göteborg, 11/7)
My Bloody Valentine var anledningen till att jag åkte till Way Out West och mina förväntningar var skyhöga. Att bandet sedan kunde nå upp, och en bra bit över förväntningarna, speciellt med låten You Made Me Realise, ska de ha en stor, eller snarare gigantisk eloge för. Oljud, idel oljud slungades mot publiken, likt brusande och lugnande vågor mot en strand. Som en skäggig man i publiken uttryckte det ”Det är magiskt. Helt fucking magiskt”