söndag 31 oktober 2010

Veckans tips v. 44

Rasmus:

På onsdag kommer Beach Fossils till Lilla Hotellbaren i Stockholm. När några av årets intressantaste nykomlingar besöker stan, då ser man till att vara där.

Råkar man befinna sig i Göteborg på onsdag, så finns det tröst att få. De relativt likasinnade i The Radio Dept spelar på Nefertiti.

Göteborgarna bjuds även på fredag på konsert. Denna gång är det Dennis Lyxzéns Invasionen som spelar. På Pustervik.


Jakob:

Imorgon så kan alla Göteborgare gotta sig i chip, för första Chip Monday går nämligen av stapeln på Nordengården. Spelar gör Octapus, Bikecore och Nordloef.

På fredag så spelar Fennezs på Uppsala Konsert & Kongress.

Och för alla er som inte har biljetter till Einstürzende Neubauten i helgen så kan jag rekomendera att gå på Xiu Xiu, Zola Jesus och Former Ghosts. På fredag spelar dem på Debaser i Malmö, på lördag på Debaser Slussen i Stockholm.

Anton:

På lördag spelar New Found Land på Kafé Deluxe i Växjö. Läs recension av bandets senaste skiva The Bell här.

På lördag ger sig Håkan Hellström ut på turné i Norden med start i Scandinavium, Göteborg. Nu kan man även lyssna på 2 steg från paradise på Spotify.

Imorgon måndag sänder P3 Live en konsert med Wildbirds & Peacedrums, inspelad i oktober i år.

fredag 29 oktober 2010

Veckans Låtlista v. 43 - Röster vi älskar

Veckans låtlista på Spotify

Rasmus:

Leonard Cohen - I'm Your Man
Vissa säger att de gillar Leonards låtar, men inte klarar av hans röst. Jag håller verkligen inte med. Enligt mig är rösten mer än halva njutningen med Leonard.

Säkert! - Isarna
På härlig jämtländska sjunger hon, Annika, och sedan dyker en ännu finare röst upp, även den på jämtländska; Lovisa Nyströms. Hennes röst hör jag gärna mer av.

Tom Waits - Dirt In The Ground
Den som inte hört Tom ta de ljusa tonerna, som här, har ännu inte levt.

Joan Baez - Love Song To A Stranger
Vackraste rösten någonsin.

Thåström - Släpp aldrig in dom
Tom Waits och Thåström har så mycket svärta, så mycket energi i sina strupar, att jag bara står där och gapar.


Jakob:

Dead Kennedys - Kill The Poor
Jello Biafras röst gör typ hela bandet.

Bad Brains - Pay To Cum
Rappare käft får man leta efter.

The Blood Brothers - Cecilia and the Silhouette Saloon
En sångare med en falsettröst utan dess like och en som stundtals låter som en Elvis-imitatör, blir det bättre?

Animal Collective - Grass
Bästa popskriken som finns.

Dungen - Vem Vaktar Lejonen?
Gustav Ejstes sköna stämma gör underverk för Dungens sound.


Anton:

Anna Ternheim - No Way Out
Sveriges i särklass snyggaste sångröst.

Desaparecidos - Mañana
Ännu en gång tipsar jag om Conor Oberst... Denna gången med Desaparecidos som nyligen återutgett sitt enda album Read Music/Speak Spanish, nu på vinyl och med en EP på köpet.

The Tallest Man On Earth - I Won't Be Found
Kristian Mattsson har en otrolig pipa som jag verkligen fastnat för.

Fist Aid Kit - Sailor Song
Snygg röst, perfekt för musikgenren.

The Postal Service - Against All Odds (Take A Look At Me Now)
Ben Gibbards röst får mig att må bra.

torsdag 28 oktober 2010

Veckans skiva v. 43: Eldkvarn - Sånger från Nedergården



Här lyssnar ni på ett svenskt mästerverk. Texter och musik i samklang på ett sådant sätt, att hade de stått för sig själva hade de inte kommit långt, de hade fallit platt. Så därför: läs inte texthäftet, ni kommer bli besvikna. Men lyssnar ni sedan på skivan, kommer ni inse vilken kraft det faktiskt finns i dessa texter. På vanligt Pluramanér handlar det om alkohol, misär och kärlek. Och han gör det bra. Han är vår tids Bellman.

Det är svårt att ta miste på en Eldkvarn-komposition. Trots att detta band bytt bana att antal gånger. Förmodligen av samma anledning som man känner igen en Tom Waits-låt: det handlar om rösten. Denna röst som förstärker intrycket av olycklig kärlek, alkoholtörst och misär i låtarna. Som sagt: alla parter samspelar för att få ihop en helhet som går rakt in i hjärtat.

Jag kan komma på mig själv med att finna citat från Sånger från Nedergården pulserandes i mitt huvud. Och jag nickar med. Det här är bra. Men jag tänker inte återge dem. För som sagt: de kan kännas platta utanför sin kontext.

Musikaliskt då, var rör vi oss? Det är akustiskt, det är svensk organisk musik, som hade sin storhetstid under tidigt nittiotal. Det är stråkar och körer. Det tar inte ut svängarna. Men det är alldeles ypperligt att åka bil eller tunnelbana till så här års när mörkret lägger sig över ett täcke över landet. För mörker ska med mörker bekämpas. Och Pluras mörker håller mig flytande med blicken fäst framåt.

Musiken kanske låter tråkig och slimmad när den beskrivs här ovan. Och kanske har många missat denna pärla på grund av detta. Plura sätter fingret på detta i skivans andra låt, i en fin liten textrad som jag faktiskt tänker återge:

”Det är de vackraste som blir över.”

Så lyssna på Sånger från Nedergården, den förtjänar det. För det är stor konst att kunna skapa ett verk så poröst att det faller sönder helt om du plockar bort någon beståndsdel. Men om du inte gör det står stadigt.

onsdag 27 oktober 2010

Konsertrecension: Edinburgh Popfest 22/10-24/10


Kommer lite sent till första spelningen. Dels för att de tidigarelagt den med 20 minuter. Dels för att The Wee Red Bar, där Popfest huserar denna kväll, är undangömd på en innergård. När jag väl kommer in slås jag av två saker. Ett: detta är ett band vars låtar lätt hade kunnat spelas på vilken indieklubb som helst. Två: alla ni som tröttnat på den senaste folkmusikvågen, ni kommer att gilla det här. För Randolph’s Leap spelar klassisk skotsk indiepop, med en härligt nördig sångare som ändå lyckas ta mod till sig att mopsa sig mot publiken. Randolph’s Leap har vissa folkinslag i sin musik. Dels på grund av en fiol – dels på grund av låtarnas struktur. Men till skillnad från de flesta andra band som beblandar sig med folkmusiken, låter Randolph’s Leap den ligga i bakgrunden. Därför kommer även skeptikerna att falla för detta Glasgowband.

Withered Hand är det typiska indiebandet. De sticker inte ut från mängden. Men de är bra: Ett sådant band där enda anledningen att älska dem är att man hörde dem före alla andra band. För det finns tusen band som låter så här. Tusen bra band. Man bör dock tillägga att Dan Willsons röst låter som Daniel Johnstons i mellansnacken och att en textrad faktiskt fastnade hos mig (från faktiskt väldigt fina låten ”Religious Songs"):

”You stole my heart – I stole your underwear”

När ett band öppnar en spelning med två av ens absoluta favoritlåtar i världen, då förstår man att de är bra. Och det gör Ballboy: ”Avant Garde Music” och ”Donald in the Bushes With a Bag Of Glue”. De kanske inte är världens bästa liveband, men med ett låtmaterial som detta, så behövs det knappast: det blir magiska konserter ändå. Det bjuds på några gamla godbitar som ”Essential Wear for Future Trips To Space” och ”A Famous Victory”, men mest nya låtar. Och är de nya låtarna lika bra på skiva som de är live – om de låter disten ligga lika tung på vissa av låtarna – så vet vi kanske redan nu vilka som ligger bakom nästa års bästa album.

När jag dag två återigen anländer sent (denna gång inte på grund av ändringar i schemat eller det undangömda läget – även om The GRV ligger undangömt i en liten gränd) möts jag av det månghövdade bandet Second Hand Marching Band. De får knappt plats på scenen och levererar dansant musik med bland annat dragspel, ukulele, fiol och blås. Lite som ett brittiskt och bättre I’m From Barcelona. Synd bara att violinisten knappt kan få ur sig en ren ton. Men svänger gör det, och det är en helt okej början på dagen. Inte mer än så.

Därefter kommer indiepoparnas eget dansband: Red Shoe Diaries. Dansbandssoundet och –looken är dock något nedtonat sedan London Popfest tidigare i år och bandet har förstärkts med en kvinnlig sångerska. Jag kan inte låta bli att gilla den här dansbandspopen. Och det är här, på en halvstor scen, de hör hemma. Inte som i London, på en halvstor.

En kille med ljus röst står på scenen. Han är sångare i Be Like Pablo. Han säger att nu blir det ”some jumping around and a lot of noise”. Redan här har han förklarat hur spelningen kommer att låta. Det låter stundom som tidiga Weezer, stundom som Pains of Being Pure At Heart, Och det är riktigt bra.

Kanske är det därför, på grund av den fullkomliga knockout Be Like Pablo innebar. Eller kanske är det för att det efter ett tag uppstår en mättnadskänsla av musik som liknar det föregående bandets. Men nästkommande fyra band går mig obemärkt förbi. Pocketbooks, Internet Forever, Kid Canaveral och The Just Joans låter ganska likt varandra. Någon är mer pianobaserad, någon har en stående trummis och ytterligare någen en kvinnlig sångerska. That’s it. Till Internet Forevers försvar bör man dock tillägga att de lyckas med något som Dire Straits lyckades med: att få en Dire Straits-låt att låta intressant.

Kvällens huvudakt – Suburban Kids With Biblical Names – var ett riktigt nöje att se när de var nya för några år sedan. Det är de fortfarande. Men trots att Johan Hedberg spelar sig (rejält) blodig på gitarren, så svänger det inte riktigt lika mycket längre. Och det är något otightare. Dock: det går inte att frångå vilka hits ”Rent A Wreck”, ”Funal Face”, ”Loop Duplicate My Heart” och ”Studenter på flak” faktiskt är. Ja, de spelar faktiskt den sistnämnda, trots att den är på svenska och tillägnar den till Bobby Baby och mig, då vi är de enda i publiken som förstår texten.

Festivalens sista dag utspelar sig i en före detta kyrka som är ganska lätt att hitta, och tillika det gemytligaste spelstället under helgen. Spelningarna drar igång vid halv tre (eller strax innan, för de kommer att ligga lite före schemat under hela dagen). Lokalen är halvfull, trots att det är slutsålt för tredje dagen i rad, med bakfulla indiepopare och musiker. Gordon McIntyre från Ballboy är inget undantag. Han är först ut och inleder passande nog med ”The Hangover Song”. Han spelar några av sina sololåtar, några från Money Can’t Buy Music-projektet och några tillhörande Ballboy. Gordon är fortfarande en fantastisk låtskrivare, men låtarna lyfter inte riktigt lika högt som två dagar tidigare, då han delade scen med sitt band.

Bakfylletemat fortsätter – även om de flesta nu börjat dricka. För rent musikaliskt passar Eagleowl bra så här dagen efter. Aukustisk gitarr, cello och vän sång är väl trevligt. Men inget som fastnar.

Söta Bobby Baby från Hultsfred är nästa ut. Hon blandar elektroniskt med akustisk gitarr och leksaksinstrument. Det kan tyckas trist med en spelning där det mesta kommer direkt från en iPod. Men faktum är att Bobby Babys uppsyn av vettskrämt barn är så pass charmigt att det funkar väldigt bra. Musiken är ju faktiskt väldigt mysig också. Eftersom de ligger före schemat tvingas hon dessutom gå upp och spela några extranummer, då de som kommit för att se henne missat hela spelningen.

Nästa band är en positiv överrasking. Bobby McGees heter de (vilket fantastiskt namn!). De består av en kvinna på banjo och skönsång och en man i stort skägg på ukulele, såpbubblor och grov skotsk sång. De sjunger snälla låtar om tigrar, fjärilar, vänskap och analsex. Det är ballonger, konfetti och glitter. Bobby McGees ÄR glädje.

Festivalen avslutas med en av anledningarna till att jag åkt till Edinburgh: Darren Hayman (tidigare i Hefner). Tänk er Billy Bragg som indiepopare, eller Anna Ternheim som manlig britt. Där har ni Darren när han live framför sina låtar ensam med en distad gitarr eller framför ett piano, dragandes sarkastiska skämt. Ensam man med gitarr/piano sjungandes introverta kärlekslåtar. Hur kul är det? Inte särskilt. Oftast. Men med Darren njuter jag av varenda sekund.

Tre fantastiska dagar är slut. Visst, det blev kanske lite mycket liknande grejer emellanåt. Men pärlorna är många, ölen billig och människorna trevliga. Jag ser redan fram emot nästa Popfest. Var den än kan tänkas gå av stapeln.

Konsertrecension: The Divine Comedy, Kägelbanan, Stockholm 21/10


Jag är rejält trött och vill egentligen vara hemma och sova. Samtidigt spelar Magic Numbers på Göta Källare och där vill jag också vara. Istället befinner jag mig på Kägelbanan, för att beskåda The Divine Comedy.

Förbandet heter Cathy Davey och har en fantastiskt raspig röst. Om den är sån eller om det beror på hennes förkylning låter jag vara osagt. Fin är den i alla fall. Hennes musik låter live som tidiga Billy Bragg – det vill säga en ensam distad gitarr som står för både melodi, ackord och rytm (samt en och annan basgång). Jag blir positivt överraskad – vad kan man förvänta sig av en ensam kvinna med gitarr? – och piggnar till lite.

Förväntningarna är heller inte skyhöga på Neil Hannon. Visst, hans låtar som The Divine Comedy är stundtals fantastiska. Men kommer han att ensam med piano och gitarr att kunna fängsla en i nittio minuter? Svar: ja.
Neil kommer in på scenen med pipa, portfölj, plommonstop och kostym och öppnar med låten ”Sweden”, och har därmed publiken på sin sida redan från första stund. Sedan levereras ett pärlband av hitlåtar: ”The Complete Banker”, ”Becoming More Like Alfie”, ”A Lady Of A Certain Age”, “Everybody Knows (‘cept You)” och “At The Indie Disco” för att bara nämna några. Samt en cover på Human Leagues “Don’t You Want Me?” (och en kort, men fantastisk – och instrumental – tolkning av New Orders “Blue Monday”).

Neil bjuder verkligen på sig själv: later publiken välja låtar, drar imitationer, sjunger om Reinfeldt, och ja fan, han trivs verkligen. Sällan har jag sett någon på en scen som utstrålar sådan glädje.
Inte gör det heller något att denna teatrala pop stundom svänger rejält.

Skivrecension: New Found Land - The Bell


Det före detta tvåmannabandet New Found Land har vuxit och på The Bell har flera nya musiker anslutit till bandet. Det har bidragit till en större ljudbild och intressanta kombinationer av olika ljud och musikstilar jämfört med debutalbumet We All Die. Trots det så känns det något slätstruket och musiken når inte fram på det sättet jag hoppades. Visst, guldkornen Human, Carve Out My Heart (med ett upplyftande jazzgitarrsolo) och Foul är väldigt bra låtar men skivan når ändå inte upp till mina förväntningar (som kanske var något för höga).

När jag lyssnar på The Bell så känns det som att texterna har fått tvingas ner i melodiformen vilket gör att de långa orden ofta delas upp på ett lite underligt sätt eller att vokaler sjungs väldigt länge för att orden "tagit slut". På ett liknande sätt känns låtar av Annika Norlin, speciellt med Säkert. Även Jakob Hellman har en förkärlek till att dela upp stavelser på detta sätt. Jag ser det dock inte som något negativt utan mer som något charmigt och lekfullt.

De lite lugnare låtarna stjälper mer än hjälper, låten Stay With Me må vara fin, men det är ett ordentligt sömnpiller, samma sak gäller avslutande låten Streets Are Different. En annan låt som drar ner betyget är den svenska Jag tar smällen som inte alls funkar och som ger mig Ingen vill veta var du köpt din tröja-flashbacks.

The Bell är en helt okej skiva, men den hade varit mycket bättre om man tog bort de låtar som mest känns som utfyllnad. New Found Land kommer den närmaste månaden turnéra i Sverige och i Tyskland och förhoppningsvis kommer en konsertrecension av bandet komma upp inom de närmsta veckorna. Trots att The Bell blev en liten personlig besvikelse så ser jag ändå fram emot att se bandet live. Jag tror låtarna kan höjas markant och då ta sig ur det slätstrukna och tråkiga träsket.

Lyssna på The Bell på Spotify

tisdag 26 oktober 2010

Jakobs Musikhörna v. 43: Gregory Isaacs

Veckans musikhörna blir en kort hyllning till en av reggaens stora, Gregory Isaacs, som tyvärr gick ur tiden igår.

Hans singel My Only Lover sägs den första lovers rock-skivan som någonsin gavs ut. I slutet av 70-talet tillhörde han en av reggaens allra största och han hade redan då arbetat med flera av de största reggaeproducenterna, däribland Lee "Scratch" Perry och Byron Lee. Han medverkade även i Jamaicanska filmen Rockers där han framförde låten Slavemaster. Filmen är förövrigt ett måste för alla reggaeintresserade.

Under åttiotalet spårade dock herr Isascs ur och spenderade tid i fängelse och blev beroende av crack. Trots flertalet album, det sista 2008, så nådde han aldrig riktigt samma storhet. Och igår dog han då i sitt hem i London, efter en lång kamp mot lungcancer.

Det finns mycket musik med Gregory Isaacs på Spotify, men Hot Stepper: The Best Of Gregory Isaacs är en bra början för den intresserade.

söndag 24 oktober 2010

Veckans Tips v. 43



Denna helgen är Rasmus på Popfest i Edinburgh och kommer därför inte ge några tips för den kommande veckan. Med all säkerhet kommer Rasmus i veckan publicera en resumé om helgens konserter, så håll ögonen öppna!

Jakob

På fredag får Inkonst i Malmö celebert besök av en av doom-jazzens stora namn, nämligen Bohren & der Club of Gore, ett måste för alla som gillar jazz av det mörkare slaget.

Skåningarna kan även ta sig till Debaser i Malmö på fredag för att beskåda Cave och Munnen, de sistnämnda ett svenskt band på uppgång, de är tidigare pitchforkhypade.

Söndagen bjuder på hardcorespelning av rang för de boende i hufvudstaden. På Klubb 43 lirar nämligen Bane, Alpha & Omega, Trapped Under Ice och Hårda Tider.

Anton

På onsdag släpps New Found Lands nya skiva The Bell, en recension av skivan kommer publiceras samma dag här på Popbrus.

På tisdag är det premiär för PSL på turné. Per Sinding-Larsen och hans mannar har i sommar besökt fyra av Sveriges festivaler och kommer nu i åtta program ge godbitar från dessa. Tisdagens program är hämtat från Way Out West och en stor del kommer handla om Håkan Hellström. I SVT2 kl. 22.45.

På fredag spelar Suburban Kids With Biblical Names på Kägelbanan i Stockholm.

fredag 22 oktober 2010

Konsertrecension: Murcof, Södra Teatern, Stockholm 22/10

Det börjar med brus. På scen syns två herrar vid varsin laptop. Framför dem hänger ett transparent skynke på vilket det projiceras en spetsig boll som pulserar i takt med musiken. Ju starkare musiken växer sig desto större blir bollen. Ju fler olika ljud som hörs desto mer spretar den. Tillslut täcker den hela skynket.

Murcofs musik bygger upp en dyster stämning, som en avgrundsblandning av klickande electronica, ambient, minimal techno och elektronisk konstmusik. Det blandas brus, samplade instrument, elektroniska melodier, klick och sprak, dån och dunk utan att för den skull bli osammanhängande. Musiken växer och krymper om vart annat, ofta låter dem ljud växa sig nästan öronbedövande för att helt försvinna utan att något tar dess plats. Lika ofta kommer starka ljud helt utan förvarning och får mig och många andra att rycka till i sina stolar.

Till detta spelas en visuell show upp på skynket, som precis som musiken växer och sjunker. Lite som en visualiser i valfri musikspelare, fast som skapad av en digitaliserad minimalist. Rutnät i 3D, stjärnliknande samlingar av prickar, streck i vitt och blått, nej, mina ord gör inte bilderna rättvisa. Men jag kan säga att det är något av de bästa visuals jag sett.

Tillsammans ger musiken och bilderna en fantastisk upplevelse. Jag går gång på gång vilse både bland ljuden och bilderna, men lika snart som jag fastnat med ögonen så kräver öronen min uppmärksamhet.

Tyvärr är spelningen något kort, runt en timme håller de på, de hade gärna fått hålla på ett tag till. Men kanske hade det blivit för mycket med en mycket längre spelning, helhetsintrycket är trots allt överväldigande.

Veckans låtlista v. 42 - Tretakt


Veckans låtlista på Spotify

Rasmus:

Movits - Vals på Vinkelgränd
Fan, det svänger ju!

Leonard Cohen - Take This Waltz
En av musikhistoriens vackraste röster.

Kaizers Orchestera - Stormfull Vals
Norges stoltheter.

Darren Hanlon - Scenes From A Separation
Blir lika tagen varje gång jag hör den här.

The Gothic Archies - Things Are Not What They Appear
Tipsar återigen om Stephin Merritt.


Jakob:

The Clash - Rebel Waltz
Min första tanke på tema var vals, men det blev tretakt istället, men den här låten var utgångspunkten.

Evert Taube - Calle Schewens vals (I Roslagens famn)
Och ingen valslista är ju komplett utan lite Taube.

Povel Ramel - Johanssons Boogie Woogie Vals
Även detta en vals-klassiker.

Monica Zetterlund - En Bedårande Sommarvals - Bluesette
Så här med vintern i antågande så kan en sång om sommaren behövas.

Ossler - En Förlorad Vals
Och till sist vemodsvals för att väga upp all glädje.


Anton:

New Found Land - Rooftops
En låt från bandets debutskiva, på onsdag kommer uppföljaren.

Maia Hirasawa - Mattis and Maia
En av Hirasawas många kompislåtar.

Bright Eyes - Sunrise, Sunset
Kanske den bästa låten som gjorts i tretakt.

Hellsongs - We're Not Gonna Take It
Egentligen är det inte tretakt, men det går att dansa vals till. Och så är det en väldigt bra version av ett inte fullt så bra original.

Johanna Nordström - Closing Time
Starkaste spåret på skivan True Or Not.

torsdag 21 oktober 2010

Veckans Skiva v. 42: Liberator - Worldwide Delivery

Först ett trumkomp som minner om XTCs låt Making Plans For Nigel, sen en gitarr som låter mer garage än ska, sen en sång som ger mig vissa Devo-vibbar. Sen kommer refrängen och helt flötsligt svänger det av bara fan. Redan där är jag fast, efter en halvminut i inledande Back In Standard Gravity.

Jag ska dock erkänna att jag ägnat Liberators debutplatta, This Is... betydligt mycket mer lyssningstid än denna uppföljare. Varför skriver jag då inte om den istället? Tja, egentligen finns bara två skäl, Christina och Kick De Bucket.

Christina är en sån där låt som sätter sig direkt och vägrar släppa greppet om din hjärna och tvingar dig att gå och upprepa refrängen för dig själv i all oändlighet. Detta är dock inget negativt, för det är en trevlig refräng att ha på hjärnan.

Kick De Bucket är kort och gott en perfekt skalåt av den lite punkigare skolan.

Egentligen finns det inte så mycket mer att säga om Worldwide Delivery, de två topparna är nämnda, skivan håller konstant hög nivå för den som uppskattar lite snabbare ska där punken finns med men inte tar överhanden. Du lär inte stöta på några större överraskningar här inte, men vem bryr sig när plattan är utmärkt att dansa till?

Worldwide Delivery finns på Spotify!

onsdag 20 oktober 2010

Skivrecension: Jim Hanft - Weddings Or Funerals

"I can smell the sunshine cookin'
so I'm tearing off this roof"

Weddings Or Funerals visar Jim Hanft känsla för både texter och melodier och med ett genomarbetat arrangemang så tar skivan klivet från något som kunde ha blivit en lång gäspning till något intressant och fängslande. Att spela amerikansk folkrock är inte svårt, men att göra det så att lyssnaren fångas i musiken och verkligen lyssnar är en talang. Denna talang har Hanft, men han får god hjälp på Weddings Or Funerals, främst av multiintrumentalisten Anders Pettersson som gör ett fantastiskt jobb på skivan.

Weddings Or Funerals är inspelad i Decibel Studios i Stockholm och är producerad av Lasse Mårtén som tidigare jobbat med bland andra Johnossi, Anna Ternheim och Maia Hirasawa. Mårtén har fått till ett otroligt snyggt ljud på skivan, speciellt på pianot och banjon, som låter äkta och gammalt, men ändå med ett modern touch med ett stort och fett trumljud. Att arrangemangen är så pass genomarbetade är dock inte bara till godo, i låten Family Tree tycker jag att det blir för många instrument som vill höras och en stressad känsla infinner sig. Därför känns avskalade Shipwreck som ett skönt avbräck. I Shipwreck får sångerskan Samantha Yonack även en egen vers som verkligen höjer låten, det hade inte skadat om hon hade fått ännu mer utrymme på skivan.

Hanft lyckas hålla en jämn nivå på skivan med topparna Run My Love, Shipwreck och In This Film. Trots att Hanft kanske inte riktigt når upp till folkrockens högsta nivå så är Weddings Or Funerals ändå en bra skiva som både tål och är värd flera genomlyssningar. En stark trea blir betyget.

tisdag 19 oktober 2010

Jakobs Musikhörna v. 42: Sleep - Sleep's Holy Mountain

Den här plattan är en av genren stoner/dooms absolut finaste stunder. Det är feta riff och en tyngd som får alla andra band som tillskriver sig epitetet att verka lättviktiga. Lägg därtill lagom släpig sång och en basist i världsklass.

Alla andra metal-akter kan ju bara gå och lägga sig.

Lyssna på Sleep's Holy Mountain på Spotify!

Anna Ternheim på hustak och Emil Jensen får pris och fyller år

Igår publicerades en video på Anna Ternheims hemsida där hon sitter på ett hustak i New York och sjunger en ny låt endast ackompanjerad av sina egna handklapp. Sedan hennes spelning på Way Out West i somras så har det varit tyst om Ternheim. Detta var det första tecknet på att nya låtar håller på att skrivas och med tanke på att Ternheim nu får inspiration från New Yorks skyline så kan resultatet bara bli på ett sätt - svindlande bra.




Igår fick den svenska vispoeten Emil Jensen ta emot Skånes miljöpris med motiveringen "för sitt engagemang för miljöfrågor och mänskliga rättigheter samt för förmågan att förmedla detta till en yngre målgrupp". En lysande motivering av Emil som idag firar sin 36:e födelsedag.

söndag 17 oktober 2010

Veckans tips v. 42


Rasmus:


På onsdag bjuder huvudstaden på två spelningar som är för bra för att missa:

På Kägelbanan lirar The Divine Comedy. Teatral pop som alltid levererar.

På Göta Källare spelar mysfolkpoparna The Magic Numbers. De har vissa låtar som gör sig riktigt bra live. Har ni inte sett dem live tidigare så tycker jag att ni ska välja dem framför The Divine Comedy. Även om ni inte är så förtjusta i deras plattor.

Hittills i år har fyra riktigt bra svenskspråkiga plattor släppts. Bakom dessa står Säkert, José Soracha, Håkan Hellström och Toni Holgersson. På söndag har ni chansen att sist den sistnämnda live på Kägelbanan.


Jakob:

Stockholmarna får en riktig gottekväll på fredag med tre olika spelningar att välja mellan. För det första så kan man gå och titta på Spectrum, ett projekt av Peter Kember, en av grundarna av Spacemen 3. Förband till honom agerar japanska Nisennenmondai och svenska Roll The Dice. Detta går av stapeln på Strand.

För det andra så kan man gå till Debaser Slussen och beskåda Ariel Pink's Haunted Graffiti och Geneva Jacuzzi.

Ett tredje alternativ är att titta på Mexikanska electronicamusikern Murcof på Södra Teatern.

Anton:

På onsdag släpps skivan Weddings Or Funeral med den amerikanska singer/songwritern Jim Hanft. På onsdag publicerar Popbrus även en recension på skivan.

På torsdag spelar Kristofer Åström på Debaser i Malmö, denna gången har han med sig ett helt nytt band.

Kultbandet The Posies är i Sverige i detta nu. Ikväll spelar de på Inkonst i Malmö, på tisdag på Debaser Slussen i Stockholm och på onsdag på Sticky Fingers i Göteborg.

fredag 15 oktober 2010

Veckans låtlista v. 41: Rum

Veckans låtlista på Spotify

Rasmus:


The Coral - Dreaming of You
"Up in my lonely room / When I'm dreaming of you"

Toni Holgersson - Komma hem
"Först satt vi i köket och sen på hennes säng"

Leonard Cohen - Bird on a Wire
Från skivan Songs From A Room

Stefan Sundström - Rum 23
Ett rum som även Thåström sjungit om. I "Om Black Jim".

Ossler - Ett slutet rum
Att en låt om ett rum som inte finns, kan vara så här bra...


Jakob:

The Upsetters - Bathroom Skank
Lee "Scratch" Perry gör en dub om att tvätta sig

Kitchen & The Plastic Spoon - Blätta
Sveriges kanske bästa post-punkband någonsin

Dillinger - Cocaine In My Brain
"No matter where I treat my guest
You see they always like my kitchen best"

Khonnor - The Stoned Night
Hela plattan Handwriting är inspelat i ett källarrum i hans föräldrarhem

Bob Dylan - 4th Time Around
"I waited in the hallway, she went to get it,
And I tried to make sense
Out of that picture of you in your wheelchair
That leaned up against . . ."


Anton:

Laura Marling - Goodbye England (Covered In Snow)
"And I'm clearing all the stuff out of my room"

Death Cab For Cutie - Your Heart Is In An Empty Room
En låt från bandets femte studioalbum, Plans.

Millencolin - In A Room
En personlig klassiker.

Bright Eyes - I Must Belong Somewhere
"Let the true genius in the padded room remain"

The Tough Alliance - In The Kitchen
Ett soniskt kollage.

torsdag 14 oktober 2010

Veckans skiva v. 41: Antony & The Johnsons - I Am A Bird Now

I Am A Bird Now är en sorglig skiva, men ändå vacker. Utanförskap och rädsla blandas med kärlek och längtan. Man får färdas genom hopp och förtvivlan och som chaufför har man Antony Hegarty, mannen som med sin emotionella röst hoppfullt och försiktigt lotsar lyssnaren genom ett hav av känslor och tankar. Att det är Antonys egna känslor och tankar man färdas genom märker man redan i öppningsspåret Hope There's Someone.

"Oh I'm scared of the middle place
Between light and nowhere
I don't want to be the one
Left in there, left in there"

I vissa låtar lämnas lyssnaren med mycket eget tolkningsutrmme, i andra är texten mer utlämnande och direkt, som i Today I Am A Boy.

"One day I'll grow up, I'll be a beautiful woman.
One day I'll grow up, I'll be a beautiful girl.
But for today I am a child, for today I am a boy"

På skivan medverkar flera kända musiker, bland andra Rufus Wainwright, Lou Reed och Antonys förebild Boy George. Bandet består i övrigt av vänner till Antony.

Sorgen ligger som en dimma på skivan, ibland tät ibland mer genomskådlig. På sista låten, Bird Gerhl, skingras sorgen ytterligare och en hoppfullhet lyser igenom. En perfekt avslutning på ett nutida musikaliskt mästerverk.

"I'm a bird girl
And the bird girls can fly
Bird girls can fly"


tisdag 12 oktober 2010

Jakobs Musikhörna v. 41: Yawn - E.P.

Genom en musikblogg så sent som idag ramlade jag över det här bandet. De gav mig Animal Collective-vibbar och kände att fler därute antagligen skulle uppskatta dem. Mycket mer vet jag faktiskt inte om dem, så ni får nöja er med det.

Lyssna på Yawn – E.P. på Spotify!
Eller ladda ner den gratis från bandets hemsida!

söndag 10 oktober 2010

Veckans tips v. 41


Rasmus:

Nu är det dags för nummer nio i Bob Dylans The Bootleg Series. The Witmark Demos heter den och innehåller outgivna demos från 1962-1964. Mumma för alla oss Dylan-fans.

På torsdag spelar José Soracha på Kupan i Stockholm. De av er i Stockholm boende som ännu inte sett denna småländska pärla borde verkligen gå dit och bli förälskade i mannen som gjort ett av årets bästa svenska album. Halv nio går det av stapeln och kostar bara 20 kronor.

Få kan väl ha undgått att Håkan Hellströms nya skiva 2 steg från Paradise släpps i veckan? Det gör den i vilket fall.


Jakob:

På torsdags bjuds det på grindcore, powerviolence, crust och deathmetal i en salig blandning då Weekend Nachos, The Arson Project och wojczech lirar på Kafé 44 i Stockholm.

Söndagen erbjuder dock något ännu bättre, nämligen Terry Rileys enda Sverigespelning, på Uppsala Konsert & Kongress. En av minimalismens stora firar sin 70-årsdag med en turné.

Men för er som aldrig riktigt greppat det här med minimalism så bjuder söndagen på noisepop i Stockholm istället, på Debaser Slussen spelar nämligen Blank Dogs, Black Bug och Cola Freak.


Anton:

Imorgon måndag släpps Antony & The Johnsons nya album Swanlights, ett spännande skivsläpp som kommer i helt rätt tid i och med den stundande hösten. Förhoppningsvis kan Antony Hegarty värma den kalla årstiden med sin sköra stämma.

Ett annat spännande skivsläpp är Belle & Sebastians nya Write About Love som även det släpps imorgon. Förhandslyssna på skivan här.

Om ni är sugna på klassisk indiepop så kommer amerikanska Of Montreal och spelar på Debaser Medis i Stockholm på tisdag.


fredag 8 oktober 2010

Veckans låtlista v. 40: Översatt


Veckans låtlista på Spotify

Rasmus:

Christopher Sander - Amen
Spacemen 3 gjorde originalet. Sanders version är nästan lika hjärtskärande.

Lasse Tennander - Som om inga gränser fanns
"I en dröm / jag minns en gång / spelade jag just denna sång / på en scen nånstans med Ry Coders band"

Håkan Hellström - 13
Big Stars gamla dänga om att vara ung och kär.

Thåström - Indiansommar
Är det förvånande att den är bättre än det danska originalet, när det är Thåström som står för sången?

Ulf Lundell - Sanna
Spöar Springsteens original.


Jakob:

Adolfo Celdran - Cajitas
Alla som kollat på Weeds känner nog igen orginalet

Nationalteatern - Men bara om min älskade väntar
Få Dylan-översättningar är värda att lyssna på, den här är definitivt en av dem

bob hund - Jag tror jag är kär
bob hund överträffar med råge Velvet Undergrounds originl

Cornelis Vreeswijk - Brev från kolonien
Få vet nog ens om att detta är en översättning

Laibach - Leben Heißt Leben
Utan denna hade listan knappast varit komplett


Anton:

Björns Vänner - Staffanstorp
En fri översättning av Weezers Across The Sea

Emil Jensen - Dra då
En underbar tolkning av Beat It av Michael Jackson

Lars Winnerbäck - Du hade tid
Winnerbäck lyckas göra en något bättre version än Ani Difranco som gjort originalet...

Timo Räisänen - Rambling
...men Timos version av Håkan Hellströms Ramlar är inte i närheten av lika bra.

Irma - Jag kan dricka friskt av dig
Irma Schultz har nyligen släppt en skiva med översatta Joni Michellåtar, det funkar, men originalet är ändå strået vassare.

torsdag 7 oktober 2010

Månadens skiva v. 40: Beach Fossils - Beach Fossils

Beach Fossils på Spotify

Rasmus:

“Det skränade, det skrek och det skavde. Samtidigt som sången pekade åt twee-hållet. Allt var perfekt och ingenting var nytt. Men vad gjorde det när noisepopen fått nya glada galjonsfigurer? Och om de kan få dagens ungdomar att upptäcka band som Vaselines, Velvet Underground, Jesus and Mary Chain och Pixies så är det bara en bonus!”

Ovanstående fanns att läsa här på Popbrus den 1 januari i år. Det var dags att summera årets bästa album. Denna motivering medföljde 2009 års absolut vassaste skiva. The Pains of Being Pure At Hearts självbetitlade debut. Men det hade nästan lika gärna kunnat ha handlat om Beach Fossils lika självbetitlade debut från i år. Bortsett från det där med twee kanske. Snarare är det Kalifornien som brusar. För det är ju inne nu. Wavves, Magic Kids, Best Coast
Men jag gillar det (précis som jag gillar mycket av det nyss nämnda band gkort). Brusande pop som fastnar precis sådär som brusande pop ska fastna.
Det skränar lite mindre än Pains of Being Pure At Heart, men skränar gör det. Och har man tagit bruset till sitt hjärta, så kommer man att gilla det här.

Så när kalendern visar på 1 januari 2011, kommer Beach Fossils stå överst på listan over årets album? Nej, det tror jag inte. Inte på min personliga i alla fall. Men de kommer hamna högt. 2010 är ytterligare ett lyckat noisepopår.


Jakob:

Redan på inledande "Sometimes" så är jag såld. En enkel med medryckande gitarrslinga börjar, strax följt av bas. Efter några takter kommer även trummorna in med ett klassiskt popkomp. När en lagom släpig sång gör entré så börjar tankarna gå mot kommande årsbästalista och jag tänker att om skivan håller samma klass rakt igenom så har den redan en given plats där. Och skivan håller samma klass rakt igenom.

Jag ska inte sticka under stol med att jag har en förkärlek till lo-fi-pop, vare sig det, som här, rör sig om lo-fi för soundet eller om det, som på t.ex. Wavves två första plattor, helt enkelt rör sig om att man får nöja sig med den inspelningsteknik som finns till hands. Beach Fossils känns som sagt medvetet lo-fi, vilket många skulle se som något negativt, men själv älskar jag det.

Men det är inget hav av distorsion där man tvingas spetsa öronen för att urskilja melodier, utan helt enkelt en inspelningsteknik som låter, även om jag ryser lite av ordet, retro. Det låter lite skitigt, lite garage, lite hafsigt, på ett jävligt bra sätt.

Bakom denna lo-fi-estetik finns dock, och detta är betydligt viktigare, fantastiska låtar. Visst, det bjuds inte på några större variationer, gitarrmelodier, sällan överraskande basgångar, släpsång och poptrummor, men vad gör väl det när det görs snyggt? Varenda låt är knappast något guldkorn, men skivan håller hög lägstanivå. Och det finns självklara "hits", redan nämnda "Sometimes" är en fantastisk inledning, nästkommande "Youth" är en mycket trevlig popdänga, singelspåret "Daydream" är en av årets hittills bästa låtar, "The Horse" har en gitarrmelodi som går rakt till hjärtat, lika enkel som effektiv.

Visst blir det lite kaka på kaka, det är inget jag förnekar, men samma känsla fick jag av The Strokes första platta, inte för att de båda skivorna bär speciellt många likheter förutom att varenda låt låter ungefär likadant som alla andra.


Anton:

Det första jag fastnar för på Beach Fossils är gitarr- basmelodierna som snyggt och monotont slingrar sig fram genom låtarna. Dessa melodier utgör grunden i nästan alla låtar och sången bidrar mest till en utsmyckning. Skivan känns genomarbetad men ändå spontan, som om duon i Beach Fossils suttit i studion och jammat fram låtarna.

Beach Fossils är från Brooklyn och man kan nästan höra bandets härkomst i musiken med den något drömska ljudbilden och de stora körerna. Jag får även en viss retrokänsla av skivan, som om den lika gärna kunnat vara inspelad för 40 år sedan.

Beach Fossils är en bra skiva och med stor sannolikhet kommer den ta en plats på Popbrus lista över årets bästa album. I början av november kommer bandet till Sverige och ger då två spelningar, en på Lilla Hotellbaren i Stockholm och en på Mejeriet i Lund.

tisdag 5 oktober 2010

Jakobs Musikhörna v. 40: Stefan Klaverdal - Revelations

Stefan Klaverdal är en svensk kompositör. Hans skiva Revelations är uppdelad i två delar. På den första delen, The Sacred Family, så blandar han stråkar med electronica. På andra delen, Revelation Pieces, så är det blåsinstrument och electronica som gäller.

Att blanda akustiska instrument med ljud skapade på en dator är inget nytt, inte ens inom den klassiska världen. Men för mig, och säkert många läsare med mig, som inte är speciellt bevandrad inom den samtida klassiska musiken så känns det fortfarande fräscht och spännande. För om det görs rätt så kan det ta musiken till oanade höjder.

Under första delen så har det elektroniska en väldigt tillbakadragen roll med klickanden och surr, där ställs stråkarna i centrum. På andra delen däremot så lever blås och stundtals technodoftande electronica sida vid sida.

Stefan Klaverdal – Revelations finns på Spotify!

Konsertrecension: Red Sparowes, Debaser Slussen, Stockholm 4/10

Det finns ganska många fällor för ett postrockband att gå i. Att bygga sina låtar helt runt crescendon, att se basen mest som en stabil grund att bygga gitarrmelodier över, att låta trummisen mata monotona rytmer för att öka tyngden. Detta är tre av dessa fällor, det finns så klart långt många fler. Red Sparowes undviker dock alla tre med bravur under kvällen.

Visst finns det låtar som bygger mycket på en ökning av både ljudstyrka och intensitet, men under tiden detta sker så rör sig musiken framåt, inget matande av samma riff om och om igen, istället utvecklas musiken samtidigt som den blir mer överväldigande för var sekund som förflyter. Oftare struntar de dock helt i crescendobiten och går från direkt lågmält till enorma gitarrväggar i ett enda taktbyte. Ett knep som funkar väldigt bra om det görs på rätt sätt, vilket bandet i fråga utan tvekan har.

Till skillnad från många band inom samma genre så låter Red Sparowes basen ta väldigt mycket plats. Den är minst lika delaktig i att bygga melodier som de tre gitarrerna. Ibland läggs fokus helt på basen medan gitarrerna skapar ljudväggar och trummisen frenetiskt misshandlar sina cymbaler. De är några av de finaste stunderna under hela konserten, när basriffen är det enda som går att urskilja klart.

Även trummisen tar större plats än jag är van vid i postrock. Istället för att snällt bidra med en stabil, monoton tyngd så varieras trumspelet utan att för den skull tappa fokus och vikt.

Kort sagt så är Red Sparowes ett otroligt kompetent band, kanske till och med mer så live än på skiva. Och med tanke på att deras plattor tillhör postrockens främsta så vill det inte säga lite.

söndag 3 oktober 2010

Veckans tips v. 40

Rasmus:

Veckan är full av grymma skivsläpp. Två av dem följer här:

Morrissey - Bona Drag
Klassiskern från 1990 där Morrisseys första solosinglar samsades med dess b-sidor, släpps nu igen. Med sex tidigare outgivna låtar samt alternativa versioner.

Concretes - WYWH
Comebackskivan svänger som bara den.

På lördag spelar ikonerna i Television Personalities på Strand i Stockholm. Detta är ett band som alltför få uppmärksammat och som så sent som i år släppte sitt senaste helgjutna album: A Memory is Better Than Nothing.


Jakob:

Redan imorgon spelar Red Sparowes på Debaser Slussen i Stockholm. De bjuder på postrock av det lite tyngre slaget.

På onsdag spelar Dorit Chrysler på Strand i Stockholm. Denna thereminens drottning.

Och på torsdag spelar Boban Markovic på Göta Källare, även detta i Stockholm.

Anton:

På lördag spelar Hellsongs i Stadsteaterns foajébar i Göteborg. Detta är den enda Sverigespelningen bandet gör detta året.

Ett av Sveriges tuffaste band, The Skull Defekts, spelar på lördag på Debaser Slussen i Stockholm.

Amerikanska Magic Kids spelar på söndag på Pusterviksbaren i Göteborg. Läs en recension av bandets debutalbum Memphis här.

fredag 1 oktober 2010

Veckans Låtlista v. 39: Bara sång


Veckans låtlista på Spotify!

Rasmus:

Bright Eyes - Mirrors and Fevers
Den börjar med ett klassiskt Bright Eyes-intro för att sedan gå över till att bli bandets enda acapella-låt.

The Magnetic Fields - Roses
Från klassikern 69 Love Songs

Flogging Molly - The Wrong Company
Fin låt om alkohol.

Ralph Stanley - O' Death
Riktigt bra gammal amerikansk musik.

M.I.A. - Sunshowers (acapella)
Tänker på varma sommarnätter när jag hör detta.

Jakob:

Daniel Johnston - Devil Town
Den Johnston-låt som först fick mig på fall.

Jurassic 5 - Linguistics (Acapella)
Acapellahiphop funkar nästan bättre än vanligt.

Bunny Wailer - Congratulation South Africa Acapella
Bunny Wailer sjunger om VM i Sydafrika och lika rättigheter

Bobby McFerrin - Don't Worry Be Happy
Ja, den är uttjatad, stundtals enerverande och olidligt uppåt, men den är fortfarande förbannat snyggt komponerad.

Einstürzende Neubauten - Halber Mensch
Ett av de snyggaste körarrangemanget jag hört.


Anton:

Taken By Trees - Annacapella
En acapellaversion av låten Anna.

Billy Bragg - I Don't Need This Pressure Ron
En enkel sång som skulle ha platsat på låtlistan för två veckor sedan.

Lisa Hannigan - Silent Night
Hon är känd som körtjej bakom Damien Rice, här sjunger hon helt allena.

Anna Ternheim - Summer Rain
Ternheim får i denna version sällskap av Ane Brun, Nina Kinert, First Aid Kit och Ellekari Larsson från The Tiny


Pastor Hannes Önskestund - Who Am I (What's My Name)
En hiphopklassiker tolkad i 90-talets bästa humorprogram.