Det före detta tvåmannabandet New Found Land har vuxit och på The Bell har flera nya musiker anslutit till bandet. Det har bidragit till en större ljudbild och intressanta kombinationer av olika ljud och musikstilar jämfört med debutalbumet We All Die. Trots det så känns det något slätstruket och musiken når inte fram på det sättet jag hoppades. Visst, guldkornen Human, Carve Out My Heart (med ett upplyftande jazzgitarrsolo) och Foul är väldigt bra låtar men skivan når ändå inte upp till mina förväntningar (som kanske var något för höga).När jag lyssnar på The Bell så känns det som att texterna har fått tvingas ner i melodiformen vilket gör att de långa orden ofta delas upp på ett lite underligt sätt eller att vokaler sjungs väldigt länge för att orden "tagit slut". På ett liknande sätt känns låtar av Annika Norlin, speciellt med Säkert. Även Jakob Hellman har en förkärlek till att dela upp stavelser på detta sätt. Jag ser det dock inte som något negativt utan mer som något charmigt och lekfullt.
De lite lugnare låtarna stjälper mer än hjälper, låten Stay With Me må vara fin, men det är ett ordentligt sömnpiller, samma sak gäller avslutande låten Streets Are Different. En annan låt som drar ner betyget är den svenska Jag tar smällen som inte alls funkar och som ger mig Ingen vill veta var du köpt din tröja-flashbacks.
The Bell är en helt okej skiva, men den hade varit mycket bättre om man tog bort de låtar som mest känns som utfyllnad. New Found Land kommer den närmaste månaden turnéra i Sverige och i Tyskland och förhoppningsvis kommer en konsertrecension av bandet komma upp inom de närmsta veckorna. Trots att The Bell blev en liten personlig besvikelse så ser jag ändå fram emot att se bandet live. Jag tror låtarna kan höjas markant och då ta sig ur det slätstrukna och tråkiga träsket.
Lyssna på The Bell på Spotify
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar