Här lyssnar ni på ett svenskt mästerverk. Texter och musik i samklang på ett sådant sätt, att hade de stått för sig själva hade de inte kommit långt, de hade fallit platt. Så därför: läs inte texthäftet, ni kommer bli besvikna. Men lyssnar ni sedan på skivan, kommer ni inse vilken kraft det faktiskt finns i dessa texter. På vanligt Pluramanér handlar det om alkohol, misär och kärlek. Och han gör det bra. Han är vår tids Bellman.
Det är svårt att ta miste på en Eldkvarn-komposition. Trots att detta band bytt bana att antal gånger. Förmodligen av samma anledning som man känner igen en Tom Waits-låt: det handlar om rösten. Denna röst som förstärker intrycket av olycklig kärlek, alkoholtörst och misär i låtarna. Som sagt: alla parter samspelar för att få ihop en helhet som går rakt in i hjärtat.
Jag kan komma på mig själv med att finna citat från Sånger från Nedergården pulserandes i mitt huvud. Och jag nickar med. Det här är bra. Men jag tänker inte återge dem. För som sagt: de kan kännas platta utanför sin kontext.
Musikaliskt då, var rör vi oss? Det är akustiskt, det är svensk organisk musik, som hade sin storhetstid under tidigt nittiotal. Det är stråkar och körer. Det tar inte ut svängarna. Men det är alldeles ypperligt att åka bil eller tunnelbana till så här års när mörkret lägger sig över ett täcke över landet. För mörker ska med mörker bekämpas. Och Pluras mörker håller mig flytande med blicken fäst framåt.
Musiken kanske låter tråkig och slimmad när den beskrivs här ovan. Och kanske har många missat denna pärla på grund av detta. Plura sätter fingret på detta i skivans andra låt, i en fin liten textrad som jag faktiskt tänker återge:
”Det är de vackraste som blir över.”
Så lyssna på Sånger från Nedergården, den förtjänar det. För det är stor konst att kunna skapa ett verk så poröst att det faller sönder helt om du plockar bort någon beståndsdel. Men om du inte gör det står stadigt.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar