söndag 29 november 2009

Tips v. 49

Rasmus:

Kära Göteborgare! Wavves spelar på Parken på lördag. Gå dit och låt skränet värma er från insidan och ut. Det är inte värt att missa detta!

Kära Malmöbor! Var ni snabba, så kanske ni fick tag på biljetter till Peter Dohertys spelning i staden. Glöm nu inte bort detta evenemang på lördag.

Kära Stockholmare! God Help The Girl (eller Belle & Sebastian fast med kvinnliga sångerskor) är på väg att spela in en ny singel tillsammans med sångerskan från svenska Those Dancing Days. Bandet kommer även till Stockholm någon gång under december månad för att spela in video till låten. Så håll ögonen öppna, för en vacker decemberdag så står Stuart Murdoch där framför er på gatan. Och har ni tur kanske han bjuder på en oannonserad spelning också...


Jakob:

Vi går en bra konsertvecka till mötes. Det börjar redan imorgon, måndag, med The Mars Volta på Cirkus i Stockholm. Säga vad man vill om senaste plattan, men TMV är alltid ett riktigt trevligt liveband.

På fredag spelar Fuck Buttons på Honrnstull Strand, även detta i Stockholm.

Veckan avslutas med Wavves på Debaser Slussen på Söndag. Shitgazer när den är som bäst. Tyvärr utan Zach Hill, men med annan trummis och, hör och häpna, en bassist!


Anton:

I oktober i år släppte Flaming Lips skivan Embryonic. Nu släpps skivan ännu en gång, denna gången som limiterat dubbelalbum. Det man får extra utöver originalalbumet är en DVD-skiva med samma låtar fast i bättre ljudkvalité.

På söndag spelar Taken By Trees, på Kägelbanan i Stockholm.

Håll utkik på Popbrus denna veckan, vi kommer nämligen ge er en lista på bra julklappstips!

Du har väl inte missat Popbrus Konsertkalender?

lördag 28 november 2009

The Magnetic Fields kommer till Sverige

Foto: Clay Walker
I ett tidigare inlägg här på Popbrus berättade vi att The Magnetic Fields släpper ny skiva i Januari, (se inlägget Här). Vi kan nu informera er om att bandet kommer ge en konsert i Sverige, nämligen i Filadelfiakyrkan i Stockholm den 24 mars.

Glöm inte att hålla er uppdaterade i Popbrus Konsertkalender!

fredag 27 november 2009

Låtlista v. 48 - Soundtrack

Denna veckan handlar det om låtar som spelats i filmer eller i TV-serier.
Veckans låtlista på Spotify hittar ni Här.

Rasmus:

David Lynch – Ghost of Love (Youtubelänk)
Fin surrealistisk musik av regissören själv i filmen "Inland Empire".

Tim Harden – Black Sheep Boy
"The Future Is Unwritten" heter filmen, och här ser vi att det inte bara är Okkervil River som uppskattar Harden.

Sonic Youth – I’m Not There
Ett av USA:s bästa band gör en cover på en av USA:s bästa soloartister – och det låter inte som något av de två. Från filmen med samma namn.

Sufjan Stevens – Chicago
En av Stevens finaste sånger agerar soundtrack till fina filmen "Little Miss Sunshine".

T-Rex – Cosmic Dancer
När tonerna till “Cosmic Dancer” hade klingat ut i början av "Billy Elliott", så hade även mitt musikaliska universum revolutionerats.


Jakob:

Explosions In The Sky - Your Hand In Mine
Från den fantastiska skivan "The Earth Is Not A Cold Dead Place" från början, här i en nyversion på soundtracket till footballfilmen "Friday Night Lights".

Bob Dylan - The Man In Me
Figurerar i en av världens bästa filmer, "The Big Lebowski".

Mogwai - 7:25
Postrockpionjärerna från Skottland stod för soundtracket till filmen "Zidane: A 21st Century Portrait" som handlar om den franska fotbollspelaren.

Iggy Pop - Lust For Life
Från öppningsscenen i "Trainspotting", behövs det sägas mer?

Junior Murvin - Police & Thives
Kanske kändare i The Clash-version, men bättre i orginal, från soundtracket till "Lock, Stock & Two Smoking Barrels".


Anton:

Jag skulle lätt kunna välja ut fem bra låtar endast från TV-serien "The O.C", men jag nöjer mig med dessa två:

Pixies - Debaser
En härlig rocklåt, ursprungligen från skivan Doolittle.

Ryan Adams - Wonderwall
Oasiscover som uppnått kultstatus.

de andra tre är följande:

Phil Flowers & the Flower Shop - Like a Rolling Stone (Youtubelänk)
Från TV-serien "Anders och Måns". En perfekt biljaktslåt, speciellt om man blir jagad av Colin Nutley.

Goran Bregovic - Kalasnijkov
Balkanbrass från filmen "Underground".

Fire inc. - Tonight Is What It Means To Be Young
Mäktigt som tusan, från filmen "Streets of fire".

torsdag 26 november 2009

Veckans skiva v. 48: The Guild League - Speak Up

För drygt ett år sedan släpptes Speak Up. För drygt ett år sedan blinkade digitaluret fram siffrorna 03:00. Jag visste att jag borde sluta – men jag kunde inte. Det gjorde för ont. Samtidigt sprider sig ett leende över läpparna. Fenomenet kallas nostalgi.
Jag hade för någon timme sedan inlett ett maraton. Ett Guild League-maraton. Första plattan, sen andra och sist den nya. Och sedan om från början igen.
Personligen förknippar jag debuten ”Private Transport” med vintern 2007/2008, då den gick varm i skivspelaren. Uppföljaren, den lysande ”Inner North”, förknippar jag med vintern innan dess. Om jag sluter ögonen när jag lyssnar på dessa alster framträder bilder från dessa perioder kristallklart innanför ögonlocken. Vilka bilder kommer ”Speak Up” att framkalla? Var en fråga jag ställde mig i denna sena decembertimme.

Varför berättar jag då detta? Jo, för att ni ska kunna sätta er in i tillkomsten av denna recension. Uppenbarligen måste det vara bra musik, eftersom jag så starkt förknippar den med glada stunder i det förflutna (och dessutom lyssnar på den en hel natt)? Å andra sidan är jag inte riktigt berättigad att recensera det här. Det har alldeles för starka personliga kopplingar för att jag ska kunna vara något sånär objektiv.

Nå, nu när alla kort ligger på bordet, hur låter det?
Nästan precis om förra skivan faktiskt. Trots att det är fem år dem emellan. Inte riktigt lika bra dock. Men kan man begära det av uppföljaren till en sådan klassiker? Dock är det, likt det mesta Tali White släpper, en av förra årets bästa skivor.
Vissa av låtarna har små detaljer i sig som drar ner helhetsintrycket. En saxofon här, en basslinga som hade passat mycket bättre på ett valfritt album av Cake där. Men det finns klockrena låtar;
”Dead Hour” dröjer sig kvar i örats böjda korridorer med en himmelsk melodi och rader som ”Could you try, when I die, to paint my shadow on the wall?”.
I ”Brains” dissekerar White kärleken och finner endast blod i sitt eget hjärta.
”Limited Express” är en ballad som minner om Whites moderskepp The Lucksmiths.
”Incandescent” öppnar med raderna: ”In a well to do arcade a private school girl sings ’The Internationale’” och håren på armarna reser sig.
Köp Speak Up, och sedan de två förgångarana, och du har genast skaffat dig ett nytt favoritband. I framtiden sitter du kanske uppe en sen vinternatt, trycker på play, sluter ögonen och ser bilder från vintern 2009/2010?

Konsertrecension: Ossler, Pustervik, Göteborg 25/11

En av Sveriges bästa gitarrister.
Och en till av Sveriges bästa gitarrister.
Sveriges bästa basist.
Och kanske Sveriges bästa trummis.
Två av de senaste årens bästa solodebuter (Skörheten och oljudet och 1900Spotifylänk till den senare).
En av Sveriges bästa låtskrivare.
En av Sveriges bästa sångare.
Två av medlemmarna i bob hund.
Fyra av medlemmarna i Thåströms band…
Det är vilka som står på scenen denna afton. Det här låter som 14 personer du inte skulle vilja missa att se om de spelade live i din stad. Men det är det inte. Det är fyra personer som du med all sannolikhet missade när de spelade i din stad. För Ossler och hans band gör bara två spelningar i höst – Göteborg och Oslo – och Göteborgsspelningen var långt ifrån slutsåld.

De senaste tre gångerna jag har sett Ossler har varit fantastiska. Men han har kört samma setlist samtliga gånger. Ikväll ändrar han på den. Och han ändrar arrangemangen på vissa låtar med…
Ossler har en låt – "Svinbesättningen" – som är en given öppningslåt. Med den öppnade han alla andra konserter jag sett med honom. Så var tyvärr inte fallet ikväll. Istället får vi bredbent postrock i ”Vägen är stängd” som också är en fantastisk låt – men den öppnar inte en konsert lika klockrent.
Resten av konserten fortsätter i samma musikaliska sfärer; snyggt skorrande bas blandas med slide-noise från Conny Nimmersjö, skräniga gitarrer och fantastisk poplyrik med inslag av svart industriromantik. Basen i ”Ett slutet rum” – som kanske var förra årets snyggaste bas – döljs tyvärr i kvällens ljudbild. Men det den döljs av är Nimmersjö-skrän av finaste sort. Så inga sura miner där.

Det bjuds även på nya arrangemang av gamla låtar. Som i förra årets stora kärleksförklaring, ”Hela mitt liv”. Där dröjer det till Ossler tar ton innan man förstår vilken låt det rör sig om. Och det låter fortfarande skrämmande bra. Ossler har sagt att ”Hela mitt liv” är hans enda glada låt. Varför står jag då med ett fånigt leende under hela konserten? Och varför är det då också så glatt på scenen? Jag har aldrig sett Ossler le sig igenom en hel spelning innan. Han till och med skämtar med publiken.
Den gamla godingen ”Smak av hund” spelas – ytterligare ett välkommet tillskott i låtlistan. Ossler presenterar den som ”en låt om det förenade Europa”. Sedan skrattar han.

Tyvärr händer det ikväll att Ossler tappar bort sig i texterna. Men trots att man märker att han är ringrostig så klarar han gitarrspelet galant.

Synd att ni inte var där.

tisdag 24 november 2009

Jakobs Musikhörna v. 48: Wesley Willis

Wesley Willis var överviktig och schizofren, han hade en förkärlek för fula ord och att skriva låtar om kändisar. All musik var förinspelad på hans keyboard och allt han gjorde verkar ha varit att då och då byta tonart, kanske spela någon liten enkel melodi och skrika ut sina texter. Ibland innehåller låtarna långa instrumentala partier. Han har givit ut över 50 soloalbum, samtliga med över 20 låtar. Som ni kanske förstår så är Wesley Willis svår att ta till sig.

Trots detta så har han uppnått kultstatus, och det är inte svårt att se varför. För trots den något monotona musiken, och hans lite ensidiga val av ämnen när det kommer till texter, så finns det något fascinerande med hans skapelser. Hans röst är som klippt och skuren för den här musiken och hans texter innehåller en stor portion humor. Ta bara "Cut The Mullet", en låt om att klippa sin hockeyfrilla:

Get the rat's nest off your head
Get that crazy-ass mother off your skull
Take your ass to the barber shop
Tell the barber that you're sick of looking like an asshole

Cut the mullet
Cut the mullet

Cut the mullet

Cut the mullet


Det är antagligen lätt att avfärda Willis som en plojakt, men jag vill påstå att han är så mycket mer. Visst, hans musikaliska skicklighet kan ifrågasättas och jag kan även erkänna att han kan bli lite enformig ibland, men det finns ett värde i det också, det här är musik som handlar mycket mer om att uttrycka sig än att skriva bra låtar. Därmed inte sagt att hans låtar skulle vara dåliga, tvärtom så är de ofta väldigt trallvänliga låtar som gärna etsar sig fast i hjärnan och påminner en om att musik inte alltid handlar om störst, bäst och vackrast.

Några av Wesley Willis skivor finns på spotify, klicka här för att lyssna

söndag 22 november 2009

Presentation av oss på Popbrus

Här kommer då det som alla trogna läsare av Popbrus har väntat på; en presentation av vilka det egentligen är som ligger bakom all denna visdom. Kortfattat om dem kan sägas: de är de tre gossar ni just såg på en bild, där de ligger i det småländska gräset, vilket är passande då samtliga kommer från just Småland. Vill ni veta mer är det bara att fortsätta att läsa nedan...

Rasmus:
Bor egentligen ingenstans just nu. Flyttar dit där det finns jobb för journalister.
Vissa säger att han lyssnar alldeles för mycket på Morrissey. Men han lyssnar kanske ännu mer på indiepop från Australien och Skottland. På senare tid har det även blivit en del skräniga pop-gitarrer i hans högtalare.
Gillar även litterär musik av typen Dylan och Thåström. Och hoppas innerligt att Klas Östergren ska återgå till att skriva poptexter igen...
Just nu är Rasmus ledig från Popbrus.

Jakob:
Nyinflyttad i Uppsala, där han nu söker efter jobb, dock utan större framgång.
Han är verksam chipmusiker och komponerar musik på sitt gameboy, spelar även i ett flertal namn, bl.a. Växjös flummigaste punkband Kennel & Kebab.
Är fascinerad av udda personligheter inom musiken, den stora hjälten torde vara Daniel Johnston. Även mycket elektronisk eller skramlig musik på gränsen till oljud går ner, helst med en popådra, men det mesta går ner.
Animal Collective spelas flitigt, han har även hakat på Wavves-hypen.

Anton:
Bor i Växjö där han tidigare har pluggat musikproduktion på universitetet och nu ibland extraknäcker inom detta område. Tyvärr har utbildningen gjort att han ibland lyssnar alldeles för mycket på inspelningskvalité istället för på låtars helhet.
Hans musiksmak brukar av bekanta sammanfattas med tre ord - kvinnor med piano. Visst lyssnar han mer än gärna på Anna Ternheim, Regina Spektor och Maia Hirasawa, men han har också en förkärlek till indiepop signerad Bright Eyes och Death Cab For Cutie. I hans skivsamling återfinns även en stor mängd jazzskivor av olika sort och anser, precis som de andra på Popbrus, att Kevin Shields är ett geni.


Markus:
Bor i Göteborg där han pluggar journalistik när han inte brölar eller lyssnar på falsk trumpet genom väggarna. Delar sitt hem med ett tiotal inneboende instrument och tror starkt att livet låter bättre genom sina hörlurar, om EQ:n är rätt inställd vill säga. Musiken som flödar genom telefonsladden är spridd från indiepop och jazz till hip-hop och R&B/Neo Soul. Till favoriterna hör Norah Jones, Elliott Smith, Chords och Alicia Keys. Värt att nämna är att han har ett förflutet i skaträsket, har en Millencolin-tatuering och har idoliserat Freddie Mercury. Popbrus mest kommersiella och schizofrena musikälskare?

Nämnas bör även mannen som står bakom layout på sidan, samt ett antal bilder, bland annat de ni ser i detta inlägg. Ola Myrin heter han, och härstammar också från Småland.
Förutom att ha ett anlag för vackra bloggar lyssnar även Ola på musik; bland annat The Warlocks, Velvet Underground och Joy Division.
Ola är en utomordentlig fotograf, och flera av hans alster hittar ni här!

Tips v. 48

Rasmus:

På onsdag kommer Ossler till Göteborg för en exklusiv spelning. Vill ni ha lite vacker monotoni i höstmörkret, så är det till Pustervik ni ska bege er.

Kanske Sveriges störste manliga artist, sammanfattar solokarriären på en samlingsskiva. Sveriges bästa liveband, bestående av bland annat ovan nämnda Ossler, är med live-dvd. Och som om dessa två faktum inte vore nog, så kommer även en artist, vars röst alltid får det att krypa längs med ryggraden av välbehag, att släppa en skiva med tidigare outgivet material.
Alla dessa tre händelser ryms i boxen Be-Bob-A-Lula hela jävla dan som släpps på onsdag.
Artisten bakom verket är förstås Thåström, och titeln är tagen från låten "Elvis Presley för en dag", som är en av låtarna i lådan.

Har ni inte fått nog av Thåström - och det har ni inte - och befinner er i Stockholm, så kan ni på fredag gå till Åhléns city mellan 16 och 17 för att få era nyinköpta Thåström-plattor signerade.

Jakob:

På Torsdag så spelar Grizzly Bear på Debaser Medis i Stockholm, dyra biljetter men antagligen värt det.

På Torsdag spelar även Benga i Stockholm, då på All Out Dubstep på Göta Källare. Förvänta er tunggung.

I övrigt kan man även ägna veckan till att börja fundera på billigaste sättet att ta sig upp till Umeå i slutet av mars då Umeå Open i sina första släpp redan bjudit på Times New Viking, Khoma och Bear Quartet. Fortsätter det så här så blir ett besök i Sveriges vegantätaste stad ett måste i vår!

Anton:

På tisdag spelar Maia Hirasawa och Jonna Lee på Strand i Stockholm, och på fredag spelar de på Katalin i Uppsala.

Stefan Sundström släpper ny skiva på onsdag med namnet Ingenting har hänt.

AC4 med bland annat Dennis Lyxén och David Sandström släpper på fredag äntligen sitt debutalbum.

fredag 20 november 2009

Låtlista v. 47 - Sex

Veckans lista på Spotify hittar ni HÄR!

Rasmus:

Belle & Sebastian – The Boy With The Arab Strap
Vad som är snuskigast får ni avgöra själva: titeln eller raden ”You where laid on your back with the boy with from The Arab Strap”.

Rob Clarkson – Smother Me In Ether
Nej, kremera honom inte och begrav honom inte heller – bevara honom, så att han kan ha sex när han är död också.

Jesus and Mary Chain – Dirty Water
“Fuck with me, and I'll fuck with you – isn't that what we're supposed to do?”

Bright Eyes – Hot Knives
“Oh, I've made love, yeah, I've been fucked, so what?”

Leonard Cohen – Chelsea Hotel #2
Om ni vill veta vad som hände där i sängen med Janis Joplin.


Jakob:

Modern English - I Melt With You
New Wave-grupp spelar pop och sjunger om sex med ett ex.

Bob Marley & The Wailers - Stir It Up
I'll push the wood, Then I blaze ya fire, Then I'll satisfy your heart's desire.

Violent Femmes - Blister In The Sun
Sägs vara världens mest kända låt om onani, vilket också är en typ av sex.

The Vapors - Turning Japanese
Ännu en låt om onani, om att onanera för mycket och få sneda ögon.

Maud Lindström - Hyllningsvisa Till Lesbiskt Sex
Som en vaggvisa för barn, med något mindre barnvänlig text.


Anton:

Rilo Kiley - Portions For Foxes
En oslagbar popdänga.

The Metros - Sexual Riot
En låt som bland annat kan höras i TV-serien Gossip Girl.

Hello Saferide - X Telling Me About The Loss Of Something Dear, At Age 16
Andrasingeln från Hella Saferides senaste skiva.

Neutral Milk Hotel - Song Against Sex
Skrammelpop

ballboy - Sex Is Boring
"House music is the greatest thing of all"

Konsertrecension: Monsters of Folk, Filadelfiakyrkan, Stockholm 19/11


Det är synd om folk som går på gudstjänst, för kyrkans stolar är utformade så att man inte ska kunna somna där. Men oftast pågår inte dessa tillställningar i två timmar. Det gör heller inte aftonens event – det pågår i tre och en halv. Men medan rumpa och rygg lider i det tysta, så njuter öga och öra desto mer. Framförallt vid den tidpunkt då de två förstnämnda helt domnat bort.

Monsters of Folk börjar sin spelning i Filadelfiakyrkan med den svängiga låten ”Whole Lotta Losin’”, som kanske hade varit snäppet vassare om man faktiskt sett låtens skapare, M. Ward, som tyvärr gömmer sig bakom pianot. Och sedan, på klassiskt Dylanmanér, blir det mörkt mellan varje låt. När ljuset åter slås på så har bandmedlemmarna bytt plats, instrument, eller helt enkelt gått av scenen. Man varvar låtar från bandets debutskiva med låtar av Bright Eyes, My Mornings Jacket och M. Ward solo.

Konserten börjar en aning trevande med ett ljud som är under all kritik, speciellt i de ”rockiga” låtarna som ”Man Named Truth” och Bright Eyes-låten ”Soul Singer in a Session Band”, där man har svårt att urskilja instrument och sång ur den stora ljudmassan. Det känns även som att tempot på låtarna är lägre än vad de är på skiva, vilket gör att de känns aningen sega. I de första låtarna med full settning kan man även förnimmas av en viss otighthet, speciellt från trummisen Will Johnsons sida, detta var dock inget som fortskred så värst länge utan resten av konserten skötte han med bravur bakom trumsetet.

Att bilda så kallade supergrupper är ingen dum idé alls, så länge medlemmarna kommer från ungefär samma genrer – Monsters of Folk är ett bra exempel på detta. En person som gillar M. Wards musik tilltalas nog både av Bright Eyes och My Morning Jackets, men man märker att publiken är lite uppdelad och applåderar lite extra när ens favorit spelar en egen låt. Ett nummer som däremot fick hela publiken att tjoa av förtjusning var M. Wards ”ragtimesolo” på akustisk gitarr, detta tillhörde utan tvekan en av kvällens höjdpunkter och blev även en liten brytpunkt då man resten av konserten inte längre tänkte på rygg- och rumpvärken utan istället njöt av den (nästan) ständigt trollbindande musiken.

I och med Monsters of Folks debutskiva så har den otroligt produktive Conor Oberst släppt fyra fullängdsalbum på lite mer än två år. Bright Eyes senaste skiva, Cassadega (2007), präglades av folk-inspirerade rocklåtar vilket han utvecklade under två album i sitt soloprojekt tillsammans med The Mystic Valley Band. Med bandkamraterna i Monsters of Folk har han utvecklats ytterligare och verkar nu gå mot ett mer noisepoppigt sound, i alla fall om man ska utgå från liveversionerna av Bright Eyes-låtarna ”Another Travelin’ song” och kvällens överlägset bästa nummer ”Hit the Swich”. För Bright Eyes-entusiasterna i publiken var nog ”Kathy with a K’s song” och ”The Big Picture” lika oväntade som fantastiska. Medan ”Smoke Without Fire”, urspungligen inspelad ihop med M Ward, lika given som Mike Mogis mandolinintro i ”We Are Nowhere And It’s Now”.

Ward-fansen fick även de sitt med låtar som ”Chinese Translation” och ”One Life Away”. Jim James bjöd på bland annat låtarna ”Golden” och ”Look At You”. Bland höjdpunkterna av bandets gemensamma låtar kan ”Map Of The World”, och lugna ”The Sandman, The Brakeman And Me” – om att sova på tåg – vara värda att nämna.

Ofta spelar hela bandet varandras låtar, och det är även vanligt att man delar upp verserna mellan sångarna. Detta leder till att alla gör varsin tolkning av sångmelodin och helt enkelt ändrar den så man inte längre känner igen den. Detta är troligen mer givande för bandet än vad det är för publiken.

Sammanfattningsvis kan man säga att Monsters of Folk skulle passa bättre i en lokal med stående publik. Det blev inget direkt samspel i Filadelfiakyrkan, utan när bandet hoppade runt i de mest ”hårda” partierna så satt publiken och nickade lite lätt med huvudet och stampade takten med högerfoten. Bandet verkade dock inte störa sig på den sittande publiken utan spelade med ett stort leende på läpparna genom hela konserten. De verkar ha väldigt roligt tillsammans och bli inte förvånade om det kommer en uppföljare på deras debutskiva nästa år!

torsdag 19 november 2009

Veckans Skiva v. 47: Dungen - Stadsvandringar


Jag avskydde låten "Solen Stiger Upp" när den figurerade på P3s spellistor runt sommaren 2002. Tyckte det var mespop, medan jag själv var häftig och lyssnade på nu-metal. KoRn och Soulfly var bland det bästa som skapats i musikväg i min hjärna just då. Samma sommar så besökte jag smålands absolut mysigaste festival, Säljerydsfestivalen, för första gången. Dungen var också där. Han spelade på lördag eftermiddag, jag åkte hem lördag förmiddag. Det är något jag bittert ångrar än i denna dag.

Jag tror att det var i mammas bil på väg till ovan nämnda festival som jag uppskattade "Solen Stiger Upp" för första gången. Låten fungerade som ett perfekt soundtrack till upplevelsen, det var min första festival på egen hand. Nervositeten blandades med en förväntan utan dess like och Gustav Ejstes tvärflöjtsblåsande kapslade in känslan precis.

Enda sen den helgen så har jag älskat Säljeryd och Dungen, för Dungen ger mig samma känsla som den lilla festivalen. Både musiken och festivalen andas svensk landsbygd och övervintrad progganda, men utan att fastna i någon romantisk dröm om att det var bättre förr. Och skivan påminner mig om festivalen. Allt är inte fantastiskt, varken med plattan eller Säljeryd, men det finns stunder som verkligen sätter sina spår.

Dungens psykfolk mår som bäst på Stadsvandringar. På de tidigare inspelningarna blir det ibland lite segdraget, och på skivorna efter så har den psykedeliska rocken nästan helt knuffat undan folkmusikådran, men på den här plattan så samsas båda och resultatet blir underbart.

Och det är egentligen allt som behöver sägas om plattan, att ingen svensk musikgrupp har blandat psyk och folk med ett så lyckat resultat, varken före eller efter. Och kanske är det svårt att relatera till min recension om man inte besökt Säljeryd, men om ni gillar skivan så rekomenderar jag ett besök där, för samma anda som genomsyrar Stadsvandringar genomsyrar festivalen.

Lyssna på Stadsvandringar på Spotify här
Besök Säljerydsfestivalens myspace här

tisdag 17 november 2009

The Magnetic Fields med skiva och turné

Stephin Merritts band The Magnetic Fields kommer att släppa en ny skiva den 26 januari 2010. Skivan är döpt till Realism och är uppföljaren till 2008 års skräniga Distortion - återstår att se inom vilken ljudbild Stephin väljer att röra sig inom den här gången...

På skivan följer turné som tar bandet till USA, Kanada och Europa. Än så länge är ingen Sverigespelning bokad. Men bandet har kommit hit de två senaste gångerna de släppt nytt...

Jakobs Musikhörna v. 47: Otto von Schirach - Pukology

Konceptskivor har en tendens att bli ganska trista. Har vi inte hört tillräckligt med plattor om människors förfall ner i galenskapen? Här har vi istället en konceptskiva av en man som sedan länge florerar i vanvettet. Konceptet för albumet är simpelt, det används bara ljud av vomering eller sådant som hör till, det vill säga spolande toaletter och dylikt. Lägg på det ett gediget klippnings- och mixningsarbete och antagligen en drös effekter så har du Pukology.

Musikaliskt så rör det sig om breakcore, fast relativt lättlyssnad sådan, om man står ut med spyljud i lite drygt en kvart. Det är relativt melodiskt och taktfast för att röra sig inom nämnda genre, men utan att för den skull bli tråkig eller enformigt. Så länge man inte är äckelmagad så är Pukology en fruktansvärt intressant skiva. Med tanke på utgångsljuden så är musiken Otto skapat snudd på ett mästerverk och vissa av låtarna tillhör definitivt hans främsta skapelser.

Att låtarna har charmiga namn så som "Swollen Guttural Exlax", "Gargling Stomach Rainbow" och "Mathemetically Reversed Peristalsis" känns som en mysig liten bonus. Som vinyl är skivan uppdelad i två 12" och varje sida avslutas med ett så kallat "lock groove", det vill säga ett spår som bara loopas tills man stänger av. Alltså får vi utöver dessa underbara kavalkader av uppkastning även fyra spår som aldrig tar slut, vad mer kan man begära av en sån här skiva?

Visst är det lätt att avfärda hela skivan som pubertal grabbhumor, men faktum är att man går miste om ett stycke ljudkonst och en väldigt bra platta.

måndag 16 november 2009

Konsertrecension: Invasionen och Mattias Alkberg, Parken, Göteborg 12/11

När två av Norrlands mesta surgubbar kommer till Göteborg; då känner jag mig riktigt ung.
Det är inte jätteofta nuförtiden, som jag känner en pirrande känsla i magen innan det är dags för konsert, men just denna känsla infinner sig dagen till ära.

Sur norrlänning nummer ett är Dennis Lyxzén och hans nya band Invasionen, som låter som en blandning av Ebba Grön och Imperiet. Fast med äldre bandmedlemmar. Eller som om Ulf Lundell hade spelat punk. Gubbar som spelar punk blir sällan jättebra, men på något sätt får Dennis det hela att bli trovärdigt, även om det i längden kanske blir lite mycket.
Bäst är Deportees låt ”Under The Pavement – The Beach”, med svensk text. Och där inser jag att Invasionen var en perfekt bokning för Siesta-festivalen; det här kommer att kännas bra i den tidiga sommarsolen.
Bandet ger kvällen till ära sitt första extranummer – ”Lämnad kvar” – som snarare än att påminna om Charta 77:s gamla dänga ”Ensam kvar”, påminner om Mattias Alkbergs ”Stockholm”. Båda handlar om hur det är att vara fast i Norrland, när alla ens vänner beger sig söderut. Och där har ni en låt som borde ge den gamle punkräven en hit.

Just Alkberg är näste man upp på scen. Med en färsk rockabillyplatta i bagaget känns det inte mer än rätt att både Matti och hans basist entrar scenen med Elvis-lugg. Mattis håller sig dock bara några sekunder, innan den faller ner framför hans ansikte, och han ser ut som vanligt igen.

I klassisk Alkberganda blir det mest nytt material; det vill säga från senaste skivan (tio av tolv låtar därifrån spelas). Rockabillyn kryddas även med några noisepartier. Bäst blir detta i sista låten ”Kom och lägg dig”, som på skiva är rätt tråkig, men när den här drar ut på tiden – med långa instrumentalpartier (där det bara är basen som varierar sig) och korta oljudsstunder – blir fantastisk.

De låtar som bjuds, som inte är från senaste skivan är följande:

En överbliven låt från tiden med BD, som därför ingen hört.
”Eld i berget”, som släpptes som singel, men som gick de flesta obemärkt förbi.
”Ragnar”, som kanske är största hitten från skivan Jag ska bli en bättre vän.
Samt ”Nere på parkeringen” från ångestplattan Ditt hjärta är en stjärna.

Som extranummer bjuder bandet på låten ”Nerverna”, som avslutas med textraderna:


”Kul att vara här
Den här heter ’Nerverna’
Fuck you all!”

Och följs sedan av allsång, när hela publiken skrålar titelordet om och om igen.
En lycklig Mattias Alkberg går av scenen och höstens bästa konsert är ett faktum. Magkänslan hade rätt.

Konsertrecension: Anna Ternheim, Växjö Teater, 14/11


Ljuset dämpas och ett fullsatt Växjö Teater går från ett förväntansfullt sorl till helt knäpptyst. Tystnaden håller i sig medan ridån dras undan och en bländande strålkastare skapar en siluett av en kvinna med gitarr. Med textraden Me and you, I better laugh in 20 years from now, with some perspective and dedication, I will find somebody new inleder Anna Ternheim en kväll av melankoli, mörker och välbehag.



Problemet med solokonserter i allmänhet är att de lätt blir enformiga och tråkiga. Många artister hade säkerligen valt att bygga sina konserter runt deras mest kända låtar för att på så sätt hålla uppe publikens intresse, så är dock inte fallet med Anna Ternheim. Redan som andralåt bjuder hon på vackra Troubled Mind, en låt som endast finns med på den sedan länge slutsålda limiterade dubbelskivan av debutalbumet Somebody Outside. För ungefär ett år sedan såg jag Ternheim på Babel i Malmö. Då en i publiken önskade just Troubled Mind gjorde Ternheim ett tappert försök att spela låten, men efter halva första versen kom hon av sig med ursäkten: Jag har inte spelat den på fyra år, jag får ta en retur på den i vår. Våren har blivit höst och Troubled Mind låter bättre än vad den någonsin gjort på skiva.

Ternheim har flera knep att trollbinda publiken på. I låten Black Sunday Afternoon använder hon till exempel en lätt distad akustisk gitarr, vilken bildar en kontrast mot det annars så vackra, och skapar ett lite råare sound, hur rått det nu kan bli. Hon utnyttjar även sångmikrofonen på ett bra sätt då hon som en effekt backar en meter bakåt och sjunger de mest lågmälda partierna.


När konserten börjar leda mot sitt slut går Ternheim fram till scenkanten och sjunger en strålande a capella-version av Let it rain. Denna prestation tilldelas kvällens längsta och starkaste applåd, helt välförtjänt. Mycket applåder får även Broder Daniel-covern Shoreline som tyvärr har blivit något av ett signum för Ternheim. Visst är det en lysande cover, men efter tre album så finns det flera låtar som kan ta Shorelines plats, speciellt en kväll då merparten av låtarna är "EP- och extramaterial" som för en gång skull får chansen att höras i dess rätta miljö - akustiskt i en liten och intim teater.

Låtar som Lovekeeper, Black Widow, Sombody Outside, No Subtle Men, You Mean Nothing To Me Anymore och inte minst, den äldsta låten av dem alla, No Way Out, får mig, och säkerligen många med mig, att fyllas av ett välmående lugn. Som sista låt ger Ternheim Frank Sinatras låt Fly Me To The Moon, och visst känns det lite som att man flyger till månen och får se våren på Jupiter och Mars när Anna Ternheim fyller ens hjärta med sång.


Fler bilder från konserten i Växjö.
En video med öppningslåten Better Be, inspelad i Alingsås.

söndag 15 november 2009

Tips v. 47

Rasmus:

Om man är i Göteborg på torsdag så får man verkligen inte missa Sveriges svar på Pogues – Perssons Pack – på Trädgårn…

…Det vill säga om man inte går och ser de gamla rävarna i Cirkus Miramar på Kontiki och dansar till dem istället.

Carl-Johan Vallgren kommer till Göteborgs Folkets Hus på lördag. Räkna med barnförbjudna sånger från en av Sveriges vassaste författare.


Jakob:

Onsdagen den 18 så spelar Quarta 330 på Hornstull Strand i Stockholm. Han bjuder på en blandning chip och dub i en salig blandning. Spelar gör även finska Yöt

På fredag spelar isländska Múm på Debaser Medis i Stockholm.

Och nu när pengarna börjar sina så kan man ta åt sig av Mattias Alkbergs visdomdsord:
"Köpa mjöl, baka bröd..."


Anton:

På torsdag kommer M. Ward, Conor Oberst, Jim James och Mike Mogis i Monsters of Folk till Filadelfiakyrkan i Stockholm.

Kanadensiskorna Tegan and Sara kommer till Mejeriet i Lund på lördag.

När regnet öser ner så kan det vara skönt att ta det lugnt framför en film. Ladda ner dokumentären om Conor Oberst and the Mystic Valley Band Här, den är gratis.

fredag 13 november 2009

Andra bandsläppet av Siesta!

Alla electrokids kan gotta sig i Siestas andra släpp, av fem möjliga spelar nämligen fyra band någon form av electro, och det är inga lättviktare heller.

Familjen känner väl alla till vid det här laget? I mitt tycke ingen höjdare men någon bli säkert glad.

Andreas Tilliander däremot kan vara väl värd att kolla in om han inte krockar med något spännande. Antagligen enda artisten i det här släppet vars spelning jag kommer orka ta mig till.

Sophie Rimheden är inte heller någon nykomling på den svenska electronica-scenen. Poppig electronica som säkert kan få det att spritta i benen på dem som gillar sånt.

KNDVGNs musik däremot går åt det franska hållet. Tänk Justice, tänk Mr. Oizo, kan bli bra.

Sist men inte minst så släpptes även Abednego Stans Tall. Tämligen lättslämt metal/metalcore som blivit så populärt på senare tid, allt med breakdowns och skönsång.

Trots detta tämligen svala släpp så måste jag säga att det är kul att iaf någon festival är ute i god tid med sina artister och jag blir inte förvånad om Siesta är en av de svenska festivaler som säljer slut i sommar.

Låtlista v. 46 - Eld

Veckans lista på Spotify hittar ni HÄR.
Några låtar är länkade till Youtube.

Rasmus:


Asha Ali – Fire Fire
Låten fick en liten eftermiddagspublik att dansa i regnet på Where The Action Is i somras

Nick Cave – The Curse Of Millhaven
Ett brutalt intro, en lycklig melodi och en text om en liten flicka som mördar, bland annat genom mordbrand.

Florence Valentin – Bilen brinner
En stackars rasist dör, men Love Antell gråter inte

The Cure – Fire In Cairo
Från debuten, då bandet fortfarande var något att räkna med.

Leonard Cohen – Joan Of Arc
Låten som handlar om hur hon dog; ”Fire makes your body cold”


Jakob:

Arthur Brown - Fire
Den enda låten om eld du egentligen behöver.

M.I.A. - Fire Fire
Ge eld!

Meat Puppets - Lake Of Fire
Kanske mest känd genom Nirvanas MTV Unplugged-spelning, men här är originalet.

The Blood Brothers - Set Fire To The Face On Fire
Dessa post-hardcorekids vill sätta eld på en hel massa saker.

Spiritualized - Soul On Fire
Jason Pierce vill att någon ska sätta eld på hans själ.


Anton:

Fireside - Interlace
En gammal favorit.

Nirvana - Lake Of Fire
Från bandets bejublade unplugged-spelning.

The Arcade Fire - Neighborhood #2 (Laika) (Länk)
Ordnat kaos.

Dexys Midnight Runners - Burn It Down
Finns det något bättre än Dexys Midnight Runners en fredagskväll?

Cornelis Vreeswijk - Till Jack (Länk)
En stark låt signerad Vreeswijk.

Belle and Sebastian tillbaka?

Enligt GP kommer Belle & Sebastian att spela in ett nytt album i vinter och komma till vårt kalla land någon gång under 2010 för att ge konsert.

Vissa av oss här på Popbrus välkomnar detta varmare än varmt!

torsdag 12 november 2009

Veckans Skiva v. 46: Copeland - Eat, Sleep, Repeat

Amerikanerna i Copeland är föga kända i Sverige. Jag fick låna Eat, Sleep, Repeat av en klasskompis som var helt övertygad om att jag skulle gilla det, och han hade rätt. Copeland spelar drömsk alternativ pop, väldigt snarlik Death Cab For Cuties musik. Den stora skillnaden är att Copeland använder ännu mer "ljudmattor" och bygger oftare upp låtarna med piano än med gitarr.

Bandet har legat mest på små indiebolag men gjorde en kort session hos det stora skivbolaget Columbia Records 2006-2007. Numera ligger de på Tooth & Nail Records och har meddelat att bandet kommer splittras efter ett sista studioalbum. Innan deras turné i våras sa de att även det kommer bli deras sista turné.

Eat, Sleep, Repeat släpptes 2006 och spelades in under två månader i Atlanta. Det som slår mig är att det inte finns någon låt som sticker ut varken åt det bättre eller sämre. Hela skivan präglas av en drömsk ljudbild vilket gör att den passar väldigt bra som soft bakgrundsmusik. Det som jag fastnade för var helt klart produktionen på skivan. Det händer väldigt mycket i låtarna, och man hör nya saker varje gång man lyssnar. En sak som jag verkligen gillar med ljudbilden är att de har gett trummorna plats att briljera. Med briljera menar jag inte att det är fullt med trumsolon, utan att trumkompen aldrig är helt "raka" utan har väldigt stor variation och kryddas med små "fill-ins".

Tyvärr finns inte skivan på Spotify, men flera av låtarna finns på Youtube, bland annat Careful Now, Eat, Sleep, Repeat och When You Thought You'd Never Stand Out. Jag rekommenderar dock att köpa skivan, då ljudkvalitén på Youtube inte gör låtarna rättvisa.

tisdag 10 november 2009

Jakobs musikhörna v.46: The Shaggs

Det är alltid spännande att lyssna på musik som skapats med en annorlunda inställning än sin egen. De flesta, likt jag själv, skapar antagligen musik för sin egen njutning, vi tycker det är kul och förhoppningsvis även att det låter bra. The Shaggs däremot skapade musik för att deras pappa ville det. Bandet bestod av de tre systrarna Wiggin, men det var deras far som bildade bandet efter att som ung ha förutspått att han skulle få döttrar som skulle bli framgångsrika musiker.

Detta visade sig dock vara en sanning med modifikation. Gruppen har fått kultstatus, Frank Zappa kallade dem bättre än the Beatles och Kurt Cobain listade deras enda fullängdare Philosophy of the World som en av världens 100 bästa plattor. Rent kommersiellt var gruppen dock ingen framgång, vilket kanske är föga förvånande.

För deras musik är långt ifrån lättlyssnad, systrarna verkar ha problem både med att hålla takten och att sjunga och spela rent. Men det är just det som gör lyssningen så intressant, här har vi tre kvinnor som verkligen inte kan eller ens är intresserade av att spela musik, men de gör så gott de kan, allt för att vara sin far till lags.

Resultatet är häpnadsväckande, de flesta skulle nog kalla det dåligt, och till viss del måste jag hålla med. Rent speltekniskt är det ofta rent fruktansvärt, ja, nästan alltid för att vara ärlig, men det finns en känsla, eller kanske avsaknad av den, i musiken som man sällan hör. Det finns ingen överväldigande glädje över det de gör, men inte heller några andra starka känslor. Musiken känns som ett nio-till-fem-jobb som systrarna gör för att de måste, utan att de egentligen varken trivs eller vantrivs.

Lyssna på låten "My Pal Foot Foot" här

Ännu ett nytt inslag här på Popbrus

Jo, det är så att hädanefter kommer jag varje tisdag posta ett inlägg under namnet Jakobs musikhörna där jag kommer guida er genom diverse alternativ musik. Det kan vara allt från noise till avantgardejazz, tolvtonsmusik till chipgabber, helt enkelt sådan musik som sällan får speciellt stor uppmärksamhet utanför en redan initierad grupp. Jag kommer att skriva om både genrer och specifika artister och skivor, allt för att upplysa er om underbar musik som ni allt som oftast inte ens har hört talas om.

söndag 8 november 2009

Tips v. 46

Rasmus:

Det finns fortfarande ett fåtal biljetter kvar till Anna Ternheims Onsdagsspelning på Pusterviks stor scen. Det skulle ni kunna passa på att gå på om ni är i Göteborg.

Morrisseys Swords släpps på onsdag. Det är en samling som innehåller ett urval av b-sidorna till hans tre senaste album. Ett märkligt upplägg, men många bra låtar.

Efter några hänsynslösa spelningar med Bear Quartet och vad som kanske är årets albumsläpp, kommer nu Mattias Alkberg till Göteborg för en solospelning. Förväntningarna är höga, men priset lågt. Så kom dit och njut av vad som kan bli den bästa svenska konserten i år.


Jakob:

Om man råkar befinna sig i Malmö på onsdag så bör man uppsöka Debaser där nere för att avnjuta det eminenta postrockbandet Do Make Say Think, för som alla vet så ska postrock njutas live.

På lördag avnjutes förslagsvis Dag Vag på Katalin i Uppsala. Deras album Scenbuddism firar då 30 år och kommer att spelas live av bandet från början till slut. Dag Vag lovar också ett helt set med deras bästa låtar i övrigt.

Samma kväll spelar sveriges kanske bästa shoegaze-band Mixtapes & Cellmates, tyvärr sker detta dock på V-Dala Nation här i Uppsala. Men om man nu råkar äga ett kårleg så är det ingen mening att tveka.


Anton:

På lördag spelar Anna Ternheim på Växjö Teater, och det finns en hel del biljetter kvar.

P3 live bjuder denna veckan på Maia Hirasawa på måndag och Daniel Gilbert på onsdag.

Martha Wainwright släpper på onsdag en skiva med Edith Piaf-låtar.

lördag 7 november 2009

Konsertrecension: Loke, Ekocaféet, Uppsala 6/11

Loke är mer en komiker eller poet än musiker. Hans begåvning finns i de underfundiga texterna och minst lika underfundiga mellansnacken snarare än deras rent musikaliska kunskaper. Musiken får gärna hamna lite i bakgrunden på båda herrarnas spelningar de gånger jag sett dem. Och precis som väntat bjuder Loke ikväll på sparsmakat gitarrspel som mest fyller ut ljudbilden, utan att för den sakens skull bli tråkigt.

Hans begåvning ligger som sagt i sångtexterna och mellansnacket. Sångtexterna kan ni läsa på hans hemsida, så dem går jag inte närmare in på. Hans mellansnack är trots allt det som gör det värt att se honom. Det blir bland annat prat om iPhones, att bli förälskad i sin komvuxlärare, triptyker, höstrusk och kk-förhållanden. Igenkänningsfaktorn är hög utan att det för den skull blir tamt eller slätstruken. Nej, udden som finns i hans texter går igen i hans snack, han är lite råare än andra trubadurer, men inte så det stör.

En annan sak som Loke hanterar långt bättre än de flesta musiker är interaktionen med publiken. Som under andra låten snubblar en punkare och hans sällskap in i det lilla caféet och Loke slutar spela, hälsar dem vänligt välkommna och berättar att spelningen går bra hittills för att sen fortsätta låten där han slutade. Eller när en till synes ganska drucken man nästan överröstar spelningen med sin tvivelaktiga sångröst och Loke gör sig rolig på mannens bekostnad, utan för att den skull bli elak. Allt levererat med en stor portion humor utan att det känns fånigt.

Låtmässigt så är spelningen fylld till bredden med hits, i den mån man nu kan tala hits när man talar om Loke. Vi får höra Sommarkatt, Allt Du Är, Aldrig Mera Rädd, V.S.P., Eldsjäl och diverse andra gamla låtar. Men han spelar även tre nya låtar och rent låtmässigt är det de som briljerar. Texterna i dessa känns nämligen snäppet mer melankoliska än de övriga låtarna som spelas och humorn är nedtonad. Rent musikaliskt rör så känns de mer åt balladhållet än resten av kvällens repertoar.

Har man sett Loke innan så har man fått precis vad man kom dit för, främst ett och annat skratt, men även en hel del riktigt bra låtar. Varken mer eller mindre.

fredag 6 november 2009

Låtlista v. 45 - Bäst just nu

Vilka är de bästa låtarna just nu? Ni ser svaret nedan!

Länk till listan på Spotify.

Rasmus:

Joan Baez – Jerusalem
Tänk att en av hennes bästa låtar skulle komma mer än 45 år in i karriären…

Mattias Alkberg – Nerverna
Från en av årets bästa skivor, och så fort den kom in i mitt huvud vägrade denna låt att komma ut därifrån.

Mountain Goats – Romans 10:9
Också från en av årets skivor och dekadansen som öppnar denna låt är vacker.

Eistürzende Neubauten – The Garden
Gillar monotonin och den minimala texten.

Ossler – Tamburinman
Osslers finaste stund?


Jakob:

Daniel Johnston - Queenie The Doggie
Okej, nya plattan är inte lika bra som hans gamla, och detta är inte bästa låten på den, men det är den här jag går och nynnar på om dagarna.

Monde Yeux - Glad Waltz
Ännu en låt som hemsökt mitt huvud den senaste tiden.

Times New Viking - (My Head)
Wavves är trots allt inte den enda shitgazen värd att lyssnas på.

Wavves - Cool Jumper
Men han är fortfarande coolast.

Tes La Rok - Cold Blooded
Klassiker, skruva upp basen och njut.


Anton:

Anna Ternheim - No, I Don't Remember (live)
Inspelad på Popaganda i Stockholm i somras.

Monsters of Folk - Temazcal
När Conor Oberst tar ton så kan det inte gå fel. När han blir uppbackad av M. Ward, Mike Mogis och Jim James blir det succé.

The Metros - Talk About It
Bandet har tyvärr splitrats, men denna låten är okrossbar.

Copeland - Eat, Sleep, Repeat
Från albumet med samma namn.

Pat Metheny - Bright Size Life
Gitarrgudens trumfkort.

torsdag 5 november 2009

Månadens Skiva v. 45: Regina Spektor - Far


Anton har valt skivan denna månaden.

Anton:

Efter Regina Spektors genombrottsskiva Begin To Hope tvivlade jag på att hon skulle klara av att göra en likvärdig uppföljare. Det lyckas hon inte med heller, utan gör istället en skiva som överträffar sitt tidigare album med råge. Begin To Hopes styrka är helt klart de första spåren Fidelity, Better, Samson och On the Radio som är väldigt bra låter, men sen planar det ut och skivan når senare aldrig riktigt upp till den höga nivån som sätts i början. På Far heter de första starka spåren istället The Calculation, Eet, Blue Lips och Folding Chair, skillnaden från Begin To Hope är att skivan senare aldrig planar ut, utan fortsätter istället på samma höga nivå rakt igenom.

Far är producerad av inte mindre än fyra olika producenter vilket kan få ljudnörden att höja på ögonbrynen; blir inte ljudbilden på skivan väldigt splittrad då? Svaret är Nej. Spektor har redan ett eget sound med sin sång och pianospel, och alla fyra producenterna har valt att bygga låtarna kring det. Det har alltså inte skett någon egentlig utveckling av Spektors sound från hennes tidigare album, låtarna är fortfarande avskalade och ger stort utrymme för Spektor att briljera. Den stora skillnaden är, som jag varit inne på tidigare, att hon på Far briljerar med väldigt bra låtmaterial vilket gör skivan till en av årets absolut bästa!


Rasmus:

Kan ju inte annat än att tycka om låten ”Eet”. Kan heller inte annat än att tycka att refrängen är det värdelösaste jag hört sen jag senast råkade höra kommersiell radio. Det är lite synd om ”Eet”. Förutom en förskräcklig refräng, så ligger den nämligen placerad mellan två låtar du aldrig kommer att sätta på spontant, två låtar du snarare spolar förbi när de dyker upp i dina öron. Tråkiga, och överproducerade singersongwritersaker.

Bortser man från alldeles för ren produktion och överdrivet wailande, så funkar väl låten ”Folding Chair”, men så långt in på skivan börjar man vänta på en låt som inte bjuder på ”men” och ”förutom”.

Tyvärr bjuder skivan bara på en sådan låt – ”Laughing With” – resten har sina brister. ”Two Birds” är väl den låt som kommer närmast bakom ”Laughing With” och ”Eet”: släng med ”Genius Next Door” också och du får en helt okej EP.

Överlag kan man säga att det hela lider av en alltför radiovänlig produktion, ett alltför alldagligt uttryck och en sångerska som ibland låter lite för mycket som sångerskan i Nightwish.

Regina Spektor är bättre än de flesta inom sin genre, men hon var bättre förr.


Jakob:

Jag har aldrig riktigt gillat Regina Spektor. jag har iofs aldrig haft något emot henne heller och kan erkänna att jag, liksom väldigt många andra, har funnit låten "Samson" ganska mysig, men inte mer än så. Dock har jag aldrig givit henne en ordentlig chans, men nu var det alltså dags.

Om skivan Far är rätt ställe att börja på har jag ingen aning om, men jag finner mig själv bygga upp förhoppningar under de första sekunderna av inledande låten "The Calculation". Tyvärr blir det inte mer än så, jag väntar på ett sväng som aldrig riktigt kommer. Dock är det här inte dåligt, men de första låtarna rullar på ganska obemärkt. Först under refrängen av femte låten, "Machine", börjar det glimma till. Mollklangerna och Reginas röst passar varandra oerhört bra, men redan på nästa låt så svalnar intresset något igen.

Återigen så har jag inget att klaga på egentligen, men det tilltalar mig bara inte. Låtarna är välskrivna och välproducerade, Spektors röst är sockersöt som vanligt och det är lagom lågmält och bombastiskt om vart annat. Ändå tycker jag inte att det är helt ointressant, "Machine" gav mig ändå någon form av hopp om att jag faktiskt förbiser något här.

Men det glimmar inte till på samma sätt igen, tyvärr. Skivan rullar på tämligen anonymt, vissa låtar fångar dock min uppmärksamhet kortare stunder, "Dance Anthem Of The 80's" är småmysig, likaså "Wallet" som i mitten nästan låter som en arenarocksballad, på det bra sättet (om det nu finns ett sånt). Utöver nända låtar så är det dock få som jag lägger märke till.

Tyvärr så blev mina farhågor besannade, Regina Spektor är för mig bara ännu en i mängden av pianobrudar som jag varken gillar eller ogillar. Det enda som jag kan komma på som talar emot den här skivan är min personliga smak, för egentligen har jag inte lagt märke till en enda dålig stund, men smak är ganska svårt att bortse ifrån.

onsdag 4 november 2009

Konsertrecension: Taxi Taxi, Fängelset, Göteborg 4/11

Taxi Taxi spelade på Fängelset i Göteborg i våras. Inför en väldigt liten publik. Taxi Taxi spelar på Fängelset i Göteborg igen nu på hösten. Inför en något större publik.
Och precis så – likt vårens första knopp och höstens sista löv – låter systrarna Berhan. Vackert, ensligt och melankoliskt. Samtidigt som man fryser på utsidan av det kalla vädret och de rysningar man får av det fina, så blir man alldeles varm på insidan av hur bra det är och av systrarnas blyghet – lite som en inverterad glass au four. Med i ljudbilden denna gång har de även trummor; och ljudlandskapet öppnar sig ytterligare.

Bäst blir denna melankoliska pop i stämmor när dragspelet plockas fram. Men låtar som ”Still Standing At Your Back Door” och ”Same Side Of The Moon” går heller inte att sopa in under mattan.

Konserten avslutas med bandets bästa låt – ”Old Big Trees” – och jag tänker att de borde sluta så; storstilat. Även om låten nog aldrig kommer att bli lika fin som när de på Hultsfredfestivalen 2007 framförde den med dragspel och ukulele… Men de kommer upp på scenen igen och slår mina fördomar i kras; aldrig har Daniel Johnstons ”True Love Will Find You In The End” låtit så här bra. Det kallar jag extranummer!

Senast systrarna var i stan skrev jag i min recension att fler borde ha varit där. Fler var där idag. Därför skriver jag återigen att fler borde varit där idag – så kom nästa gång. Inte för att jag vill att deras konserter ska bli mindre intima, utan för att de förtjänar att uppskattas i större utsträckning. Eller kanske är de nöjda med en liten publik? Kanske är de för blyga för en större publik?
(Bilden är från konserten i våras - ha överseende med detta)

tisdag 3 november 2009

Maia Hirasawa och Jonna Lee på turné

Mitt i novemberrusket ger sig de båda artisterna Maia Hirasawa och Jonna Lee ut på en miniturné ihop. Det utlovas nya arrangemang på deras låtar och hela konserten kommer vara gemensam; de kommer alltså spela varandras låtar.

Konsertdatumen är:
20/11 Sigurdsgatan 25, Västerås
21/11 Nefertiti, Göteborg
24/11 Strand, Stockholm
27/11 Katalin, Uppsala
28/11 Blå, Oslo

Vill ni ha tips på fler sevärda konserter? Kolla in Popbrus Konsertkalender!

måndag 2 november 2009

Nytt inslag på Popbrus


Idag har Popbrus egna konsertkalender publicerats. Kalendern kommer uppdateras kontinuerligt med konserter som vi på Popbrus rekommenderar. Ni finner en länk till kalendern bland Popbruslänkarna till höger, och även längst ner i detta inlägg. Via länken får ni även reda på mer information om kalendern.

Länk till Popbrus konsertkalender

Konsertrecension: Joan Baez, Storan, Göteborg 31/10

Så står hon plötsligt där. 50 år in i sin karriär entrar Joan Baez Storans scen och hon är vackrare än någonsin. De i publiken som varit med sedan början av hennes karriär har svårt att hålla tårarna tillbaka under kvällens gång – och de utgör majoritet. De yngre av oss i publiken kan se på konserten något mer nyktert och konstatera att visst är det en väldigt bra spelning av en fantastisk kvinna, men inte är det en av de bästa spelningar vi varit på. Inte heller är det jättelångt därifrån.

Storan, som sedan länge är utsåld, fungerar som perfekt lokal för Baez att spela i; den gamla teatern skänker ytterligare värme till en konsert, som fortfarande hade känts varm om Baez hade stått ute i regnet och spelat.
Joan Baez bjuder på sig själv och berättar historier ur sitt liv om sina föräldrar, Martin Luther King och Jussi Björling. Hon berättar även att hon vet att publiken är där för att höra hennes tidiga material…
Och visst: ”Silver Dagger”, ”Farewell Angelina” och ”The Night They Drove Old Dixie Down” är rysligt bra. Men nya alster griper tag minst lika mycket. Bäst ikväll är faktiskt Steve Earles låt om Palestina-konflikten – ”Jerusalem” – som Baez avslutar konserten med (innan hon återvänder för extranummer).
En annan Steve Earle-låt – ”God Is God” – tillhör kvällens höjdpunkter, och man gläds å Baez vägnar då hon funnit en ny musikalisk kompanjon som ger henne fantastiskt material. Hennes mest kände musikaliske kompanjon – Bob Dylan (Baez är en mästerlig Dylan-tolkare) – representeras av tre låtar ikväll, förutom tidigare nämnda ”Farewell Angelina” så gör hon en fantastisk version av ”Forever Young”. Däremot känns ”Blowin’ In The Wind” lite uttjatad, även om bandet gör sitt bästa för att blåsa nytt liv i den.
En annan låt som har gjorts bättre förr är ”Suzanne”; både Leonard Cohens och Nina Simones versioner är starkare än kvällens version.

Men inget Baez gör är dåligt. Bredden i hennes musikaliska gärning känns både stor och liten; det låter alltid Baez, men arrangemang och genres varierar. Publikens njutning blir knappast mindre av bandet – vars medlemmar knappast var födda när Baez för första gången stod på en scen – som bjuder på country, folk, gospel och andra närliggande stilar. Alltsammans spelat på piano, gitarr, dragspel, trummor, ståbas, mandolin, banjo och bouzouki, för att nämna några av de instrument som används.
Men visst älskar man Joan Baez och visst är hennes röst, musikaliska gärning och politiska engagemang beundransvärt. Och visst tänker jag avsluta denna recension med ett citat från en av kvällen låtar:

“I've gazed into dark eyes that melted my soul down
To a place where it longs to be”

söndag 1 november 2009

Tips v. 45

Rasmus:

Befinner ni er i Göteborg i denna karga första novembervecka och finner er sugna att gå på konsert, kan ni lätt tro att det är juli igen, och fruntimmersvecka; nästan alla bra konserter denna vecka frontas nämligen av kvinnor. Veckan avslutas med att Anna Ternheim drar igång sin Göteborgsvecka, men innan dess finns det fyra kvinnor på tre konserter som ni bara inte får missa:

På onsdag återvänder de fantastiska systrarna i Taxi Taxi till Fängelset i Göteborg. Sist de spelade där bjöd de på en fantastisk spelning inför nästan ingen publik. Se till att ge dem det gensvar de förtjänar den här gången!

På torsdag kommer Asha Ali att spela på samma spelställe som Taxi Taxi.

På fredag spelar Skatan tillsammans med ett gäng andra band på Chao Festival på Oceanen Kulturhus. Intäkterna går till välgörande ändamål, så masa er dit!


Jakob:

Onsdagen bjuder på postmetal i form av Isis på Hornstull Strand. Missa inte heller Dälek som agerar förband, världens kanske bästa noisehiphop?

Mattias Alkberg och Invasionen besöker på torsdag Debaser Slussen. Alltid kul att se vad Dennis Lyxén har för sig?

På fredag gästar Rotator Klubb Adrenalin, klart värt ett besök, om inte annat för att det är Sveriges första breakcoreklubb


Anton:

Den tolfte november förra året släppte Anna Ternheim sitt tredje album Leaving on a Mayday. På fredag släpper hon samma album ännu en gång, denna gång i en box innehållande orginalalbumet plus låten Make it on my own, en liveskiva och en live-DVD.

Imorgon måndag släpps Weezers nya album Raditude. Det är bandets sjunde i ordningen.

På torsdag spelar Taxi Taxi på Debaser i Malmö.