Konsertrecension: Anna Ternheim, Växjö Teater, 14/11

Ljuset dämpas och ett fullsatt Växjö Teater går från ett förväntansfullt sorl till helt knäpptyst. Tystnaden håller i sig medan ridån dras undan och en bländande strålkastare skapar en siluett av en kvinna med gitarr. Med textraden Me and you, I better laugh in 20 years from now, with some perspective and dedication, I will find somebody new inleder Anna Ternheim en kväll av melankoli, mörker och välbehag.



Problemet med solokonserter i allmänhet är att de lätt blir enformiga och tråkiga. Många artister hade säkerligen valt att bygga sina konserter runt deras mest kända låtar för att på så sätt hålla uppe publikens intresse, så är dock inte fallet med Anna Ternheim. Redan som andralåt bjuder hon på vackra Troubled Mind, en låt som endast finns med på den sedan länge slutsålda limiterade dubbelskivan av debutalbumet Somebody Outside. För ungefär ett år sedan såg jag Ternheim på Babel i Malmö. Då en i publiken önskade just Troubled Mind gjorde Ternheim ett tappert försök att spela låten, men efter halva första versen kom hon av sig med ursäkten: Jag har inte spelat den på fyra år, jag får ta en retur på den i vår. Våren har blivit höst och Troubled Mind låter bättre än vad den någonsin gjort på skiva.

Ternheim har flera knep att trollbinda publiken på. I låten Black Sunday Afternoon använder hon till exempel en lätt distad akustisk gitarr, vilken bildar en kontrast mot det annars så vackra, och skapar ett lite råare sound, hur rått det nu kan bli. Hon utnyttjar även sångmikrofonen på ett bra sätt då hon som en effekt backar en meter bakåt och sjunger de mest lågmälda partierna.


När konserten börjar leda mot sitt slut går Ternheim fram till scenkanten och sjunger en strålande a capella-version av Let it rain. Denna prestation tilldelas kvällens längsta och starkaste applåd, helt välförtjänt. Mycket applåder får även Broder Daniel-covern Shoreline som tyvärr har blivit något av ett signum för Ternheim. Visst är det en lysande cover, men efter tre album så finns det flera låtar som kan ta Shorelines plats, speciellt en kväll då merparten av låtarna är "EP- och extramaterial" som för en gång skull får chansen att höras i dess rätta miljö - akustiskt i en liten och intim teater.

Låtar som Lovekeeper, Black Widow, Sombody Outside, No Subtle Men, You Mean Nothing To Me Anymore och inte minst, den äldsta låten av dem alla, No Way Out, får mig, och säkerligen många med mig, att fyllas av ett välmående lugn. Som sista låt ger Ternheim Frank Sinatras låt Fly Me To The Moon, och visst känns det lite som att man flyger till månen och får se våren på Jupiter och Mars när Anna Ternheim fyller ens hjärta med sång.


Fler bilder från konserten i Växjö.
En video med öppningslåten Better Be, inspelad i Alingsås.