Konsertrecension: Monsters of Folk, Filadelfiakyrkan, Stockholm 19/11

Det är synd om folk som går på gudstjänst, för kyrkans stolar är utformade så att man inte ska kunna somna där. Men oftast pågår inte dessa tillställningar i två timmar. Det gör heller inte aftonens event – det pågår i tre och en halv. Men medan rumpa och rygg lider i det tysta, så njuter öga och öra desto mer. Framförallt vid den tidpunkt då de två förstnämnda helt domnat bort.

Monsters of Folk börjar sin spelning i Filadelfiakyrkan med den svängiga låten ”Whole Lotta Losin’”, som kanske hade varit snäppet vassare om man faktiskt sett låtens skapare, M. Ward, som tyvärr gömmer sig bakom pianot. Och sedan, på klassiskt Dylanmanér, blir det mörkt mellan varje låt. När ljuset åter slås på så har bandmedlemmarna bytt plats, instrument, eller helt enkelt gått av scenen. Man varvar låtar från bandets debutskiva med låtar av Bright Eyes, My Mornings Jacket och M. Ward solo.

Konserten börjar en aning trevande med ett ljud som är under all kritik, speciellt i de ”rockiga” låtarna som ”Man Named Truth” och Bright Eyes-låten ”Soul Singer in a Session Band”, där man har svårt att urskilja instrument och sång ur den stora ljudmassan. Det känns även som att tempot på låtarna är lägre än vad de är på skiva, vilket gör att de känns aningen sega. I de första låtarna med full settning kan man även förnimmas av en viss otighthet, speciellt från trummisen Will Johnsons sida, detta var dock inget som fortskred så värst länge utan resten av konserten skötte han med bravur bakom trumsetet.

Att bilda så kallade supergrupper är ingen dum idé alls, så länge medlemmarna kommer från ungefär samma genrer – Monsters of Folk är ett bra exempel på detta. En person som gillar M. Wards musik tilltalas nog både av Bright Eyes och My Morning Jackets, men man märker att publiken är lite uppdelad och applåderar lite extra när ens favorit spelar en egen låt. Ett nummer som däremot fick hela publiken att tjoa av förtjusning var M. Wards ”ragtimesolo” på akustisk gitarr, detta tillhörde utan tvekan en av kvällens höjdpunkter och blev även en liten brytpunkt då man resten av konserten inte längre tänkte på rygg- och rumpvärken utan istället njöt av den (nästan) ständigt trollbindande musiken.

I och med Monsters of Folks debutskiva så har den otroligt produktive Conor Oberst släppt fyra fullängdsalbum på lite mer än två år. Bright Eyes senaste skiva, Cassadega (2007), präglades av folk-inspirerade rocklåtar vilket han utvecklade under två album i sitt soloprojekt tillsammans med The Mystic Valley Band. Med bandkamraterna i Monsters of Folk har han utvecklats ytterligare och verkar nu gå mot ett mer noisepoppigt sound, i alla fall om man ska utgå från liveversionerna av Bright Eyes-låtarna ”Another Travelin’ song” och kvällens överlägset bästa nummer ”Hit the Swich”. För Bright Eyes-entusiasterna i publiken var nog ”Kathy with a K’s song” och ”The Big Picture” lika oväntade som fantastiska. Medan ”Smoke Without Fire”, urspungligen inspelad ihop med M Ward, lika given som Mike Mogis mandolinintro i ”We Are Nowhere And It’s Now”.

Ward-fansen fick även de sitt med låtar som ”Chinese Translation” och ”One Life Away”. Jim James bjöd på bland annat låtarna ”Golden” och ”Look At You”. Bland höjdpunkterna av bandets gemensamma låtar kan ”Map Of The World”, och lugna ”The Sandman, The Brakeman And Me” – om att sova på tåg – vara värda att nämna.

Ofta spelar hela bandet varandras låtar, och det är även vanligt att man delar upp verserna mellan sångarna. Detta leder till att alla gör varsin tolkning av sångmelodin och helt enkelt ändrar den så man inte längre känner igen den. Detta är troligen mer givande för bandet än vad det är för publiken.

Sammanfattningsvis kan man säga att Monsters of Folk skulle passa bättre i en lokal med stående publik. Det blev inget direkt samspel i Filadelfiakyrkan, utan när bandet hoppade runt i de mest ”hårda” partierna så satt publiken och nickade lite lätt med huvudet och stampade takten med högerfoten. Bandet verkade dock inte störa sig på den sittande publiken utan spelade med ett stort leende på läpparna genom hela konserten. De verkar ha väldigt roligt tillsammans och bli inte förvånade om det kommer en uppföljare på deras debutskiva nästa år!