Jag avskydde låten "Solen Stiger Upp" när den figurerade på P3s spellistor runt sommaren 2002. Tyckte det var mespop, medan jag själv var häftig och lyssnade på nu-metal. KoRn och Soulfly var bland det bästa som skapats i musikväg i min hjärna just då. Samma sommar så besökte jag smålands absolut mysigaste festival, Säljerydsfestivalen, för första gången. Dungen var också där. Han spelade på lördag eftermiddag, jag åkte hem lördag förmiddag. Det är något jag bittert ångrar än i denna dag.Jag tror att det var i mammas bil på väg till ovan nämnda festival som jag uppskattade "Solen Stiger Upp" för första gången. Låten fungerade som ett perfekt soundtrack till upplevelsen, det var min första festival på egen hand. Nervositeten blandades med en förväntan utan dess like och Gustav Ejstes tvärflöjtsblåsande kapslade in känslan precis.
Enda sen den helgen så har jag älskat Säljeryd och Dungen, för Dungen ger mig samma känsla som den lilla festivalen. Både musiken och festivalen andas svensk landsbygd och övervintrad progganda, men utan att fastna i någon romantisk dröm om att det var bättre förr. Och skivan påminner mig om festivalen. Allt är inte fantastiskt, varken med plattan eller Säljeryd, men det finns stunder som verkligen sätter sina spår.
Dungens psykfolk mår som bäst på Stadsvandringar. På de tidigare inspelningarna blir det ibland lite segdraget, och på skivorna efter så har den psykedeliska rocken nästan helt knuffat undan folkmusikådran, men på den här plattan så samsas båda och resultatet blir underbart.
Och det är egentligen allt som behöver sägas om plattan, att ingen svensk musikgrupp har blandat psyk och folk med ett så lyckat resultat, varken före eller efter. Och kanske är det svårt att relatera till min recension om man inte besökt Säljeryd, men om ni gillar skivan så rekomenderar jag ett besök där, för samma anda som genomsyrar Stadsvandringar genomsyrar festivalen.
Lyssna på Stadsvandringar på Spotify här
Besök Säljerydsfestivalens myspace här
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar