söndag 27 februari 2011

Veckans tips v. 9


Rasmus:


Kan ni inte få nog av mörk monoton musik? Bra, gå då och köp nya boxen med Plastikman som släpps imorgon. Arkives Reference heter den och innehåller elva cd och en dvd.

Om ni inte fått nog av mörk monoton musik efter det, så bege er till Göteborg på lördag för att se stadens söner i The Skull Defekts göra sin sista sverigespelning på ett tag, på Truckstop Alaska.

Är ni snarare sugna på klassisk brittisk punk/postpunk så kommer Wire till Debaser i Malmö på onsdag. De kommer tillbaka till Sverige vecka 10 för spelning i Stockholm.


Jakob:

Den här veckan gör Christian Kjellvander en mindre sverigeturné med stopp i Linköping på tisdag, Norrköping på onsdag, Växjö på torsdag, Jönköping på fredag och Helsingborg på lördag. Han spelar även i Bydalen på torsdag nästa vecka.

Även hypade popbandet the Vaccines gör flera sverigespelningar i veckan, i Stockholm på onsdag, Göteborg på fredag och Malmö på lördag.

Slutligen så har även slovenska industriveteranerna Laibach ett flertal sverigedatum i sin kalender. Göteborg på torsdag, Malmö på fredag och Stockholm på lördag.


Anton:

På onsdag släpper Popbrus-favoriten Emil Jensen det nya albumet Rykten. Självklart kommer det en recension samma dag här på Popbrus. På tisdag publicerar vi även en liten överraskning, som på något sätt handlar om Emil.

På onsdag släpps även Lykke Lis efterlängtade Wounded Rhymes. Kan det bli en lika stor succé som Robyns trilogi från 2010?

På fredag får vi följa med Lykke Li i TV-programmet Klubbland (sista delen). Det blir bland annat klipp från hennes konsert på Kägelbanan, hösten 2010. Klockan 19.30.

fredag 25 februari 2011

Veckans låtlista v. 8 - HBT



Veckans låtlista på Spotify


Rasmus:

Tom Robinson Band - Glad To Be Gay
Gay-anthem från punkens glansdagar.

Le Sport - Eurosport Music Baby!
"I know how it feels making love to a woman / Now I want to feel the touch of a man"

MJ Hibbett & The Validators - The Gay Train
Det verkar festligt att ta tunnelbanan till en Gay Pride-festival.

Rob Clarkson - Only With Boys Now
"Buddy, you don't fit the stereotype / Well, I still like cricket and football / And I still just can't stand techno / I don't wear lycra underpants / You have to point a gun at my head before I would dance"

The Hidden Cameras - High Upon The Church Grounds
De kallar själva sin musik för gay-folk-church music. Men frågan är om det är riktigt okej att ägna sig åt de aktiviteter de här sjunger om på en kyrkogård?


Jakob:

Don Lennon - Gay Fun
Homosexuella har det roligare.

Doktor Kosmos - Lesbian Wannabe
"Jag är kåt av ideologiska skäl"

Malaria! - You You
Videon visar kärlek mellan kvinnor.

Reel Big Fish - She Has A Girlfriend Now
Titeln säger allt.

Lou Reed - Walk On The Wild Side
Antagligen världens bästa låt om crossdressing.


Anton:

Hello Saferide - My Best Friend
Jag är medveten om att jag har tipsat om Annika Norlins låtar åtskilliga gånger den senaste tiden, denna får bli den sista på ett tag! För övrigt den första låten jag hörde med Hello Saferide.

Weezer - Pink Triangle
Rivers Cuomo drömmer om giftermål, men det gör inte hon (i alla fall inte med honom). Från Weezers bästa album Pinkerton som går att läsa om här.

The Magnetic Fields - I Thought You Were My Boyfriend
Förra året släppte bandet efterlängtade Realism, som tyvärr inte var någon succé... Denna låt kommer från albumet i (2004), som är uppföljaren till magnifika klassikern 69 Love Songs (1999).

När jag besökte Göteborg i juni 2007 så var det på dagtid någon slags HBT-festival på Pusterviksbaren, på kvällen spelade dessa två band (och jag vet fortfarande inte om de tillhörde festivalen);

They Live By Night - The Violent Kind

The Skull Defekts - The Secret

torsdag 24 februari 2011

Månadens skiva: Dylan LeBlanc - Paupers Field



Anton:

Det är inte speciellt spännande, det är inte det minsta nyskapande, men likväl är det väldigt bra. Dylan LeBlanc är en 20-årig folkpopmusiker från Louisiana i USA. Hans debutalbum Paupers Field släpptes i augusti förra året, en skiva som jag totalt missade och inte upptäckte förrän för en vecka sedan.

Med en röst som påminner om Jim James i My Morning Jacket tar LeBlanc lyssnaren på en lugn resa genom tolv avskalade låtar som inte gör något som helst väsen av sig. Det händer egentligen inte speciellt mycket och låtarna har en tendens att rinna ur minnet när man väl lyssnat klart. Men, det är en väldigt trevlig resa som LeBlanc bjuder på och när steel guitaren väl klingat ut i avslutande No Kind Of Forgiveness vill jag gärna följa med LeBlanc på samma resa igen.

Jag är väldigt svag för amerikansk landsbyggd och folkmusik och det är förmodligen därför jag uppskattar Dylan LeBlanc så pass mycket som jag gör. Jag blev såld redan vid en första blick av omslaget till Paupers Field och av låttitlar som Coyote Creek och Death Of Outlaw Billy John. Men om sanningen ska fram så finns det betydligt bättre musik inom genren. Dylan LeBlanc är dock bara ett nysått frö och förhoppningsvis kommer han i framtiden bli någon man kan lita på inom den amerikanska folkpopen.


Rasmus:

Det första som slår mig när jag ser det sepiatonade omslaget är: retromusik är väl sällan så kul?

Det första som slår mig när jag trycker på play är: fast det här var ju rätt bra – påminner om Ryan Adams. Tyvärr gäller detta bara spår nummer ett. Därefter stämmer istället det allra första som slog mig. Varför göra musik som redan gjorts på exakt samma sätt i över ett halvt sekel? Många är de ledsna män som gett sig på countryn, och många är de som gjort det bättre än Dylan LeBlanc. Få är de som gjort det bra. Visst glimmar det till så smått ibland. Som på ”5th Avenue Bar” och ”No Kind Of Forgiveness”. Men det är bara i jämförelse med resten av materialet på skivan och det räcker inte. Man önskar att karln hade lyssnat lite mer på dagens altcountry som faktiskt utvecklat denna sömniga genre och gjort den mer spännande än den någonsin varit tidigare. Varför tillverka sin paj på en hög med ruttnande äpplen när det finns en hög med färska alldeles bredvid?



Jakob:

Ständigt dessa countryvibbar. Jag tröttnar så lätt på dessa americanadoftande singersongwriters. Förstår mig inte på vad som tilltalar folk med det hela. Jag kanske ska klargöra att jag inte tycker att det är dåligt, snarare tråkigt. Det har gjorts innan, det har gjorts bättre, det känns bara sövande. Akustiska gitarrer, steel guitars och halvsläpig sång. Nej tack, jag kommer aldrig mer lyssna på Dylan LeBlanc.

För att vara född 1990 ska det dock sägas att han låter oerhört säker på sin sak. Det skulle inte förvåna mig en sekund om grabben går en ljus framtid till mötes. Dock kommer inte jag att följa hans karriär, men jag förstår dem som gör det. För om man, till skillnad från mig, uppskattar den här typen av musik så ser jag inte vad man skulle klaga på. Materialet är snyggt producerat, lagom varierat och Dylans röst passar ljudbilden perfekt.

Men det tilltalar inte mig, det är allt jag kan säga. För jag tröttnar, efter två genomlyssningar så känns det som att skivan gjort sitt i mina ögon. Jag har hört den och det känns inte som att skivan kommer att växa speciellt mycket i mina ögon. Att säga att det var angenäm lyssning vore en överdrift, att hävda motsatsen likaså. För mig är skivan neutral, den funkar, men inte mer.

Tredje bandsläppet av Hultsfredsfestivalen

Dagens släpp innehöll tio nya akter vilka var: Erasure, Hoffmaestro & Chraa, Oskar Linnros, Maskinen, Royal Republic, Stefan Sundström & Johnny Dunders elektriska cirkus, Magnus Carlsson & The Moon Ray Quintet, Imperial State Electric, Syket och Mount Kimbie.

Det mesta av dagens släpp känns som utfyllnad, ett litet utropstecken till Stefan Sundström, Syket och Mount Kimbie som känns som spännande bokningar.

onsdag 23 februari 2011

Primal Scream, Suede och Beady Eye till Hultsfred

Gårdagens bandsläpp har idag fyllts på med tre nya akter. Det skotska indierockbandet Primal Scream, klassiska Suede samt Liam Gallaghers band Beady Eye.

De headliners som tycktes saknas igår kom med besked idag och det känns som att Hultsfred är den svenska festival som bokat bäst och intressantast hittills i år.

Idag släppte även Way Out West några nya akter. Janelle Monaé, Wiz Khalifa, The Avett Brothers och Warpaint. Monaé skulle ha spelat på Hultsfred förra året, i år känns hon som en fräsch bokning bland Way Out Wests hittills något trötta akter.

Huskvarnafestivalen Popadelica har bokat Umeåbandet Syket. Igår var det videopremiär för bandets låt Let It Heal på PSL,

tisdag 22 februari 2011

Jakobs Musikhörna v. 8: Black Ox Orkestar

Black Ox Orkestar är en kvartett som valt att utforska sina judiska rötter med hjälp av musiken. Tre av medlemmarna spelar även i Thee Silver Mt. Zion Memorial Orchestra, en av dessa tre spelar även i Godspeed You! Black Emperor.

Därför är det kanske inte så konstigt att deras musik, både skämtsamt och på fullt allvar, har kallats för postklezmer. Det är nämligen oftast långsam, stundtals väldigt långsam, klezmer, ibland instrumentell, ibland med sång på Yiddish. Ibland lutar det åt postrockhållet, men lika ofta låter det som traditionella judiska vemodsvisor i sakta tempo.

Oavsett åt vilket håll det lutar så låter det bra. Med kontrabas, fiol, gitarr, klarinett, mandolin och diverse andra instrument bygger de fyra amerikanarna upp en sorgsen, men vacker, stämning. Tyvärr har de sen starten 2000 bara släppt två skivor, men båda två är njutbar lyssning.

Black Ox Orkestar finns på Spotify!

Första släppet till Hultsfredsfestivalen 2011

Första bandsläppet till årets Hultsfredsfestival innehöll följande band: White Lies, Johnossi, The Tallest Man On Earth, Cut Copy, Shit Robot, Black Lips, Junior Boys, Darkstar, Steve Mason, Dum Dum Girls, Dan Berglund's Tonbruket, Blackbird Blackbird och This Is Head.

Ett klart godkänt bandsläpp som inte kommer i närheten av det antiklimax jag befarade. Nu fattas bara en riktig headliner.

söndag 20 februari 2011

Veckans tips v. 8


Rasmus:

Imorgon släpper Göteborgs stoltheter - när det kommer till tung monoton musik - The Skull Defekts, nytt. Peer Amid heter nya plattan. Lyssna på den, men peppa framförallt inför deras spelning i Göteborg i början av mars.

På torsdag spelar en av Sveriges mysigaste singersongwriters (Skatan) på ett av Stockholms mysigaste hak (Högkvarteret). Nu återigen med originalgitarristen Johan tillbaka vid hennes sida. Missa inte!

Matinée Records är kanske det skivbolag idag med bäst smak när det kommer till indie. De har ett svenskt band i sitt stall: The Electric Pop Group. De spelar på fredag på Debaser Slussen tillsammans med The Orchids och Still Corners.


Jakob:

På torsdag så släpper det oerhört förbisedda bandet Knivderby sin platta Dumskallarnas Sammansvärjning. Kan det bli annat än bra med en titel tagen från John Kennedy Tooles klassiska roman?

Framåt helgen får Sverige besök av färöiska Teitur, en singersongwriter av världsklass. På torsdag så spelar han på Debaser i Malmö, på fredag på Debaser Slussen i Stockholm.

Lördagen förgylls av lo-fi-bandet Crocodiles på Debaser i Malmö. De agerar även förband till White Lies på Cirkus i Stockholm måndagen den 28:e.


Anton:

På tisdag sägs det att Hultsfredsfestivalens framtid kommer avgöras, det är nämligen då det första bandsläppet för årets festival kommer ske.

Daydreams & Nightmares är namnet på Those Dancing Days kommande album som släpps på fredag.

På fredag släpper även bandet Syket från Umeå ett nytt album, albumet heter With Love.

Bright Eyes till Where The Action Is

Som bekant återuppstår i sommar festivalen Where The Action Is i Göteborg den 28 juni. Hittills har enda släppet varit Coldplay och det har skämtats om att men borde kalla festivalen för Where The Action Isn't istället.

I morgon måndag är det dock dags för festivalens andra släpp som innehåller både godbitar och andra sömnpiller.

Bland de roligare släppen finner vi Bright Eyes som nyligen var i Sverige för en utsåld spelning i Stockholm. Även Glasvegas och The Ark lockar.

Men släpp som Daniel Adams-Ray och The Killers-Brandon känns inte lika upphetsande.

Det återstår att se om festivalen släpper fler band än dessa imorgon.

fredag 18 februari 2011

Låtlista v. 7 - En stad, fem låtar


Veckans låtlista på Spotify.

Rasmus:

Melbourne

Rob Clarkson - Faraday Street
Faraday Street är en gata i närheten av Melbournes universitet.

The Mabels - Streets Of Brisbane
"Fitzroy Is My Home / But My Mind Keeps On Leaving / And The Streets Of Brisbane Town Have Never Seen So Appealing" (Fitzroy är en stadsdel i Melbourne).

Billy Bragg - Yarra Song
Om att vara i Melbourne, men längta till London.

The Guild League - Limited Express
Tali White letar efter sina vänner på en bar i Melbourne, för att sedan ta pendeltåget.

The Go-Betweens - Palm Sunday (On Board With The S.S. Within)
"Five days from Melbourne / I didn't feel too good myself"


Jakob:

Barcelona

The Builders and The Butchers - Barcelona
Kanske den bästa låten bandet gjort.

Giulia & Los Tellarini - Barcelona
Från soundtracket till Vicky Cristina Barcelona.

Manu Chao - Rumba de Barcelona
Från en av världens bästa liveplattor.

Brighton 64 - Barcelona Blues
Lite spansk modrevival? Jo, jag tackar.

Evert Taube - Bröllopsresan till Barcelona eller Den Gyllene Fågeln
Ej att förglömma vår svenska stolthet!


Anton:

Stockholm

bob hund - Ska du hänga med? Nä!!
"Jag drar till thailand, så man får träffa lite göteborgare / Det finns för många demoner i Stockholm"

Håkan Hellström - Jag har varit i alla städer
"För ett par bruna ögon for jag / Men Stockholm blir aldrig min stad"

Perssons Pack (med Annika Norlin) - Stenad i Stockholm
En av 2009 års bästa låtar enligt Popbrus-Rasmus.

Yo La Tengo - Stockholm Syndrome
Låten är hämtad från indiepopveteranernas skiva I Can Hear The Heart Beating As One från 1997.

Imperiet - Kontroll i Stockholm
Från Imperiets första album Rasera. Imperiet-sångaren Joakim Thåström kommer göra en spelning 2011, och den kommer ske på Way Out West-festivalen i Göteborg.

torsdag 17 februari 2011

Veckans skiva v. 7: Tullycraft - Old Traditions, New Standards

Hösten 2006 tog jag bilen från Växjö till Göteborg. Enbart för att få se The Lucksmiths spela på Pustervik. Bandets sångare hade en t-shirt på sig som deklamerade orden ”Math and Physics Club”. Det visade sig att detta var ett annat band. Ett band som jag tog till mitt hjärta. Och när de på förra årets skiva I Shouldn’t Look As Good As I Do sjöng om kultindiebandet Tullycraft i låten "We're So DIY", var detta givetvis ett band jag var tvungen att kolla upp. Och ytterligare ett band hamnade nära mitt hjärta.

Old Traditions, New Standards är Tullycrafts första fullängdare, med det är inget regelrätt album. Här samlar de allt det material de då hade gett ut: på singlar och kompilationer. Och det är ett distat tweekonstverk vi har att göra med här. Aldrig senare skulle Tullycraft få till samma perfekta blandning av catchy melodier, punkiga attityd i låtarna och tweeiga sång. Aldrig senare skulle ett Tullycraft-album innehålla lika många oförglömliga anthems, som sammanfattar en hel generation indiekids: ”Josie”, ”Pop Songs You’re New Boyfriend’s Too Stupid To Know About”, ”Sweet” och ”Meet Me In Las Vegas” för att nämna några.

Visst, Tullycraft förblev ett band att räkna med efter Old Traditions, New Standards också. De släppte punkiga låtar som ”The Punks Are Writing Love Songs” och metaballader som ”Fall 4 You”, men faktum kvarstår: Old Traditions, New Standards är deras finaste stund.

Att Math And Physics Club finns med på den lysande hyllningsplattan till Tullycraft – Wish I’d Kept A Scrap Book – ter sig bara logiskt. Och att The Lucksmiths, Math And Physics Club och Tullycraft 2005 turnerade ihop känns som en dröm, och tillhör de stunder i musikhistorien man önskar att man fått uppleva.

Lyssna på Old Traditions, New Standards på Spotify

onsdag 16 februari 2011

Skivrecension: Slutet - EP

Då var det dags igen, Slutet släpper en ep och så klart ska den recenseras. Den fem låtar, varav den sista ett bonusspår i form av en Sigur Rós-remix.

Inledande låten Tuner börjar med radiobrus för att sedan utmynna i en vacker poplåt med långsamma gitarrer och kvinnosång för att sedan brista ut i betydligt mer rockiga tongångar.

Andra låten saknar titel och har redan recenserats här på Popbrus. Då beskrev jag den som "något som låter som en distad leksakskeyboard som panorerar från höger till vänster med korta intervall" vilket fortfarande är precis vad den låter som.

Även tredje låten, Vilse, har recenserats här på Popbrus, till och med två gånger. Det är fortfarande en vacker postpoplåt med ett snyggt cresendo, som tur är så är det här versionen med dragspelsdelen, som av någon anledning faller mig oerhört mycket i smaken.

Fjärde låten, som går under namnet 501028-4072/Hjärtslag är kanske det vackraste inslaget på EPn, en klockren instrumentell låt som ger Sigur Rós-vibbar.

Efter den följer passande nog Sigur Rós-remixen som nämndes i början. Det är en låt som jag har svårt att vara objektiv om, Sigur Rós ligger mig för nära om hjärtat. Kort sagt ser jag inte vitsen med att försöka förbättra något som redan ligger väldigt nära perfektion, om man nu ska uttrycka sig lite lagom sliskigt.

På det stora hela är dock EP en trevlig lyssning, om än lite väl spretig. Det som främst saknas är en tydligare sammanhållning då alla spår går lite åt sitt eget håll med olika ljudbilder och olika instrumentering. Med en tydligare röd tråd genom epn skulle den bli ännu bättre.

Slutet - EP släpps på Electric Fantastic Sound imorgon.

Skivrecension: Bright Eyes - The People's Key


Det har gått fyra år sedan Bright Eyes släppte sin senaste skiva, den folkrockiga Cassadaga. Under denna fyraårsperiod har Conor Oberst, frontfiguren i Bright Eyes, hunnit med att släppa två soloskivor tillsammans med The Mystic Valley Band och en skiva med supergruppen Monsters Of Folk. Dessa tre skivor har känts som en förlängning av Cassadagas folksound. På den nya Bright Eyes-skivan, The People’s Key, har Oberst nästan helt lämnat den amerikanska folkmusiken och har istället gått tillbaka till ett mer digitalt sound. Likheter kan dras till albumet Digital Ash In A Digital Urn från 2005, men det är ändå några markanta skillnader mellan de två albumen. The People’s Key har ett mer skitigt sound än Digital Ash, och överraskar även med flera hårda partier som för tankarna till Desaparecidos (som till exempel i låten Jejune Stars). Det finns dock likheter med flera tidigare album, och kanske inte oväntat mest från Cassadaga.

Vid min första genomlyssning av The People’s Key blev jag först och främst glad över att bandet fortsätter med traditionen att ha någon slags monolog i början av första låten, lite som en presentation av skivan. Denna gång är det Denny Brewer från det psykadeliska bluesbandet Refried Ice Cream som talar om sina teorier om mänskligheten, världen och universum. Detta medför en lite mystisk stämning, och Brewers tal dyker upp på flera ställen på skivan. Som vanligt får man åtnjuta makalöst bra texter som framförs med snygga och melankoliska melodier.

Det har talats om att The People’s Key skulle vara Bright Eyes sista skiva, något som visserligen bara framtiden kan avgöra, men jag tycker det låter som att Bright Eyes hittat ett nytt spår som de ännu inte har undersökt klart. Förhoppningsvis kommer Mike Mogis, Nate Walcott och Conor Oberst bygga vidare på vad man hittills åstadkommit och skapa ytterligare fusioner av tidigare sound samtidigt som de blandar in nya idéer.

tisdag 15 februari 2011

Jakobs Musikhörna v. 7: OFF! - First Four Eps

Medlemmarna i OFF! är inga nykomlingar, de har länge varit aktiva i band som Burning Brides, Redd Kross, Rocket From The Crypt, Hot Snakes, Earthless, Circle Jerks och Black Flag. Chansen är stor att om du gillar de två sistnämnda banden så kommer även OFF! falla dig i smaken, det här är västkusthardcore av den gamla skolan.

Glöm allt som hänt inom genren sen Circle Jerks släppte plattan Group Sex, glöm alla metalinfluenser, glöm emo, screamo, posthardcore, metalcore, breakdowns och skönsång. Vill du ha något som känns nytt och fräscht? Glöm den här skivan. Men vill du ha punk i snabbt tempo, med korta låtar och utan alla jävla krusiduller? Då har du hittat rätt.

Det är inte direkt en skiva som kommer förändra världen, det skulle inte ens förvåna mig om OFF! är helt bortglömda om ett par år. För det de gör har redan gjorts bättre, för si så där trettio år sen. Men ibland känns det bara förbannat gött med ett band som skiter i alla pretentioner och bara harvar på med hardcoreriff för att de tycker det är gött och OFF! är precis ett sånt band.

Lyssna på First Four Eps på Spotify!

söndag 13 februari 2011

Veckans tips v. 7


Rasmus:

Ett av förra årets bästa band - både live och på skiva - kommer till Sverige. Missa inte Allo Darlin's spelningar: på Jazzhuset i Göteborg på torsdag, på Debaser i Malmö på fredag eller på Debaser Slussen i Stockholm på lördag.

En annan akt som verkligen är en fröjd för ögonen live, är Gruff Rhys från Wales. Med lådor fulla med leksaker skapar han pop som får hela publiken att stå och småle. I mars får ni chansen att se honom, då han kommer hit för att spela. Men redan imorgon släpps nya skivan: Hotel Schampoo.

Ett band som ständigt utvecklas är Sonic Youth. Imorgon släpps skiva nummer nio i deras SYR-serie. Det är soundtracket till en fransk film vid namn Simon Werner A Disparu.


Jakob:

Isländskan och Múm-medlemmen Ólöf Arnalds kommer på onsdag till Stockholm för en spelning på Dramaten.

Uppsalabor kan på fredag gotta sig åt att en av reggaesveriges riktigt stora, Governor Andy, gör en spelning på Katalin.

Och helgen bjuder på ljuv popmusik när Vit Päls spelar först på Klubb Djurtube i Tranås på fredag och på Strand i Stockholm på lördag.


Anton:

Imorgon släpps Bright Eyes nya skiva The People's Key. På onsdag spelar bandet på Debaser Medis i Stockholm (med First Aid Kit som förband), men biljetterna har tyvärr varit slutsålda sedan länge...

På fredag släpper den före detta Popsicle-sångaren Andreas Mattsson sitt andra studioalbum Kick Death's Ass, vänta er härliga popmelodier. Nästa vecka kommer Mattsson även vara gästredaktör för radioprogrammet Musikguiden i P3 där han kommer spela musik som han själv gillar. Måndag till torsdag kl. 18.30.

På lördag spelar Those Dancing Days på Debaser Medis i Stockholm, vilket kommer vara starten för turnén av den kommande skivan Daydreams and Nightmares.

fredag 11 februari 2011

Veckans Låtlista v. 6 - Böcker


Veckans låtlista på spotify,


Rasmus:

Tullycraft - Which I'd Kept A Scrap Book
Ett av 90-talets bästa indie/twee-band.

The Mountain Goats - Genesis 3:23
Darnielle och hans Mountain Goats valde på skivan The Life Of The World To Come att tolka olika stycken ur böckernas bok: Bibeln.

Okkervil River - Savannah Smiles
Om en dagbok.

Comet Gain - Books Of California
En av britternas mindre skräniga låtar.

Morrissey - Reader Meet Author
"Books don't save them, books aren't Stanley knives"


Jakob:
The Books - Getting The Done Job
Fruktansvärt bra band som inte fått den uppmärksamhet de förtjänar.

Grateful Dead - Ballad Of A Thin Man [Live, April 1, 1988]
Dylan-klassiker med innehållandes raden:
"You've been through all of F. Scott Fitzgerald's books, you're very well read it's well known."

Bauhaus - Dark Entries
Även om det inte nämns i texten så handlar den enligt utsago om Dorian Gray från Oscar Wildes bok Dorian Grays porträtt.

The Cure - Killing An Arab
Ett försök att illustrera en viktig passafe i Albert Camus bok Främlingen

Nick Cave & The Bad Seeds - Red Right Hand
Det sägs att texten löst bygger på Pestens Tid av Steven King, titeln är dock lånad från en rad i John Miltons klassiker Det förlorade Paradiset.


Anton:

Hello Saferide - Sancho Panza
Sancho Panza är Don Quijotes ständige vapendragare i Cervantes klassiska roman.

Håkan Hellström - 2 steg från paradise
"Det finns en ny Raskolnikov nu, bakom varje hörn, någon som du".
Raskolnikov är huvudpersonen i Dostojevskijs Brott och Straff.

Belle & Sebastian - Wrapped Up In Books
Inget går upp emot lite Stuart Murdoch inför helgen.

Camera Obscura - Books Written For Girls
En lugn och fin låt från bandets andra skiva.

Anna von Hausswollf - The Book
Nio minuter ljuvlig melankoli.

torsdag 10 februari 2011

Veckans Skiva v. 6: Bad Brains - Bad Brains

Fyra svarta snubbar börjar lira fusionjazz tillsammans under namnet Mind Power. De övergår snabbt till en betydligt hårdare stil där de blandar allt från funk och soul till hårdrock och punk, men spelar även renodlad reggae mellan de intensivare låtarna. I samma veva byter de namn till Bad Brains. De börjar skriva texter om rastafari och att vara positiv i sinnet. När de spelar live drar trummisen upp tempot för att kunna ägna mer tid i baren och uppvakta kvinnor än att vara på scen. Det snabba tempot uppskattas av ungdomarna och snart har Bad Brains hjälpt till att definiera hardcorepunken och influerat mängder av ungdomar till att starta egna band, däribland Ian MacKaye, frontman i Minor Threat och mannen som i princip skapade straight edge-rörelsen, och Adam Yauch, medlem i Beastie Boys och även producent av Bad Brains senaste skiva, Build A Nation, tyvärr en skiva för de närmast sörjande.

Som ni kanske förstår av den korta historian så snackar vi om ett av punkens riktigt stora namn, och deras självbetitlade platta är deras debut och en milstolpe när det snackas hardcorepunk. För även så här snart 30 år sen den först släpptes så tillhör den det främsta som släppts inom genren. Tempot tillhör inte längre de högsta inom genren och att blanda in fler genrer än hardcore och punk är inte heller något man längre höjer ögonbrynen över, men det gör inget, för Bad Brains har en energi som många hardcoreband tyvärr saknar. Vare sig tempot är högt eller lågt så finns här en spelglädje som lyser igenom.

Kanske är det för att de inte stirrade sig blinda på genrer och vad man ska och inte ska göra inom dem. Kanske är det för att reggaelåtarna på skivan fungerar som andrum för ens trötta öron mitt i all intensiv punk. Kanske är det för att låtarna är så förbannat bra. Antagligen beror det på allt detta och så mycket mer. Egentligen bryr jag mig inte, jag gillar att det går fort och att riffen är balla, mer än så behövs inte. Förövrigt så är det knappast ett minus att den innehåller tidernas kanske bästa punklåt någonsin, Pay To Cum, som tyvärr låter ännu bättre på singelutgåvan.

Lyssna på Bad Brains på Spotify!

tisdag 8 februari 2011

Jakobs Musikhörna v. 6: Mercury Rev - Deserter's Songs

Det är, som de flesta vid det här laget nog uppmärksammat, väldigt inne att spela igenom hela album live, gärna sin första eller mest hypeade platta. Mercury Rev är inte sämre dem utan i sommar ger dem sig ut och spelar igenom klassiska Deserter's Songs från början till slut, kanske för att de insett att deras skivor på denna sidan millennieskiftet är en parentes i pophistorien.

Men Desrter's Songs håller fortfarande måttet, snart tretton år efter att den först släpptes. Symfonisk pop har sällan låtit så här bra. Stundtals påminner melodierna om The Flaming Lips och Spiritualized. Fast utan udd, vilket även är skivans största nackdel, att den är lite väl tam och kan tyckas innehållslös om man är van vid rivande gitarrer och intensivt trummande. Första gången jag lyssnade på skivan så gick den mig obemärkt förbi, för melodierna, hur fantastiska de än må vara, är inget som fångade mig vid första genomlyssningen. Men ju fler gånger jag lyssnade och ju mer van jag blev vid att musiken inte pockar på min uppmärksamhet, desto mer insåg jag skivans storhet. Det här är inte musik som vill tvinga dig att lyssna, utan musik som väntar på att du skall låna dig din uppmärksamhet självmant. Men ger man den sin fulla uppmärksamhet så vaggas man snabbt in i ett drömskt och småpsykedeliskt popmästerverk, som tyvärr är allt för lätt att missa.

Lyssna på Deserter's Songs på Spotify!

söndag 6 februari 2011

Veckans tips v. 6


Rasmus:

På onsdag släpper The Streets nytt. Computers and Blues heter nya plattan. Om det lever upp till Mike Skinners gamla hits, eller om det går obemärkt förbi, likt hans senaste alster, återstår att se.

På fredag släpper Drive-By Truckers nytt för andra året i rad. Uppföljaren till The Big To-Do heter Go-Go Boots. Bandet håller vanligtvis en jämn kvalitet, precis på gränsen till årsbästalistorna. Så det är ett släpp att se fram emot.

På fredag släpper även Mogwai nytt. Hardcore Will Never Die, But You Will blir en fin uppvärmning inför bandets Sverigespelningar i april.


Jakob:

Katy Goodman, mest känd som medlem i lo-fi-bandet Vivian Girls, besöker Debaser Slussen i Stockholm för en spelning med sitt soloprojekt La Sera.

På fredag besöker det legendariska oipunkbandet Sham 69 Debaser Slussen.

Även malmöbor kan roa sig på fredag då El Guincho dyker upp på Debaser. På lördag spelar han även sin samplerpop i Stockholm, då på Debaser Slussen.


Anton:

Imorgon släpper australiensiska Cut Copy det nya albumet Zonoscope. Bandet kommer till Sverige i vår och spelar på KB i Malmö den nionde mars och på Strand i Stockholm den elfte mars.

Radiokanalen P3 bygger om och imorgon är det premiär för Musikguiden i P3, läs mer om storsatsningen här.

På fredag har ni chansen att se en halvtimme med Local Natives i TV-programmet Klubbland, klockan 19.30 i SVT 2.

fredag 4 februari 2011

Veckans låtlista v. 5 - Hiphop

Veckans låtlista på Spotify.

Rasmus:

Buck 65 - Blood Of A Young Wolf
Pop, hiphop eller country?

Sage Francis - Three Sheets To The Wind
Sage Francis och Saul Williams är kanske de hiphopare som faller mig mest i smaken.

Wu-Tang Clan - Can It Be All So Simple
Om nostalgi.

Ozomatli - Who's To Blame
Mexikansk hiphop.

Henry Bowers - Rappin' For Food
Killen är bra på både hiphop och visor.


Jakob:

Dead Prez - It's Bigger Than Hip-Hop
Trots en halvdan spelning på Siesta i somras så går det inte att komma ifrån att det är en fruktansvärt tung låt.

The Last Poets - White Man's Got a God Complex
Någonstans mellan hiphop, spoken word och poesi, med de bästa från alla tre.

Saul Williams - Telegram
"Perhaps we should not have encouraged them to use cordless microphones, for they have walked too far from the source and are emitting a lesser frequency (stop) / Please inform all interested parties that cash nor murder have been added to the list of elements. (stop)"

Del Tha Funkee Homosapien - Skull & Crossbones
Kusin till Ice Cube och antagligen mer känd som rapparen i Gorillaz låt Clint Eastwood än för sina egna grejer.

Far & Son - Precis som jag
Pubertetshumor av Frej från Maskinen och Slagsmålsklubben och Simon G, tidigare medlem i Las Palmas.


Anton:

The Sugarhill Gang - Rappers Delight
"I said a hip hop a hippie to the hippie to the hip hip hop you don't stop a rockin' to the bang bang boogie say upchuck the boogie to the rythm of the boogity beat"

Beastie Boys - Intergalactic
Jag kan inte lämna ifrån mig en hiphop-lista utan en Beastie Boys-låt.

Outkast - B.O.B.
En tungvrickare från Outkasts debutalbum.

N.W.A - Fuck The Police
Kommentar överflödig?

RUN-DMC - It's Like That
Ännu en hiphop-klassiker.

torsdag 3 februari 2011

Veckans skiva v. 5: The White Stripes - White Blood Cells

Året 2001 brukar förknippas med Håkan Hellströms Känn ingen sorg för mig Göteborg eller The Strokes Is This It. Jag förknippar dock året minst lika starkt med The White Stripes tredje studioalbum - White Blood Cells.

Idag, tio år efter att White Blood Cells släpptes och en dag efter beskedet att The White Stripes lägger av, känns skivan fortfarande färsk och spännande. Gårdagens besked har fått mig att känna en hel del vemod, men faktum är att de senaste två skivorna av bandet inte har tilltalat mig särskilt mycket. Att The White Stripes skulle läggas ned kändes mer eller mindre väntat i och med Jack Whites andra projekt.

White Blood Cells har ett smutsigt garagesound som bygger på Jack Whites antingen hårda elgitarr eller retrodoftande akustiska gitarr i takt till Meg Whites taktfasta och samtidigt ivriga trumspel. Till skillnad från de senare skivorna av bandet så fokuseras låtarna mer kring sångmelodin än till ett gitarriff. En jämförelse kan göras mellan Fell In Love With A Girl, där gitarrslingan höjer sångmelodin, och Seven Nation Army, där gitarriffet egentligen utgör hela låten och sången känns mer som en utfyllnad.

Som 12-åring fascinerades jag av att två personer kunde skapa musik lika stor, varierande och svängig som The White Stripes. Som 22-åring är jag fortfarande lika fascinerad.

Lyssna på White Blood Cells på Spotify.

onsdag 2 februari 2011

The White Stripes nedlagt



The White Stripes do not belong to Meg and Jack anymore. The White Stripes belong to you now and you can do with it whatever you want. The beauty of art and music is that it can last forever if people want it to. Thank you for sharing this experience. Your involvement will never be lost on us and we are truly grateful.

Texten ovan är hämtad från The White Stripes hemsida där nyheten nyligen publicerades att Meg och Jack White inte längre kommer spela musik ihop under namnet The White Stripes. Jack White kommer dock fortsätta med musik genom sitt skivbolag Third Man Records.

The White Stripes var ett av de första banden jag verkligen fastnade för och bandets tredje skiva, White Blood Cells, anser jag är en av de bästa rockskivorna som gjort. Hatten av för ett av 00-talets absolut bästa band!

Här är en Spotifylista med godbitar av The White Stripes.

Här är en video som fick mig att börja gilla riktiga rockgitarrsolon.


tisdag 1 februari 2011

Jakobs Musikhörna v. 5: Philip Glass - Koyaanisqatsi

Förra veckan gick Stockholms tonsättarfestival av stapeln med ingen mindre än Steve Reich i fokus. Tyvärr missade jag detta på grund av dålig (obefintlig) ekonomi. Men redan i maj får jag chansen att gotta mig åt en annan av minimalismens stora, nämligen Philip Glass. Kanske inte lika episkt Reich-festivalen, men när han den 23 maj besöker Uppsala Konsert & Kongress lär jag befinna mig i publiken. Men för dem som inte har har råd att punga ut 360 spänn för kalaset så visas filmen Koyaanisqatsi, som har ett Glasskomponerat soundtrack, redan den 22, med en efterföljande snack av herr Glass själv, helt gratis.

Lyssna på Kayaanisqatsi på Spotify!