Inför Popadelica 2012

Idag är det dags för årets upplaga av Popadelica. Nedan följer fem band som ni inte får missa om ni ska dit.

FM Belfast
När man tänker på isländsk musik så är det lätt att man föreställer sig något gränsöverskridande och suggestivt, som Sigur Rós, Múm, Ólafur Arnalds och Björk. Det är sällan tankarna går till väldigt rak electropop, vilket är precis vad FM Belfast bjuder på. Efter en bejublad spelning på Popadelica förra året så är de tillbaka i år igen. Och det är ett rutinerat liveband ni kommer bjudas på.

Honningbarna
Trots att det är vårt grannland så är det sällan norsk musik uppmärksammas i någon större utsträckning i Sverige. Honningbarna har dock all chans att göra det. Några ungdomar från Kristiansand som brukar kallas för cello-punk låter kanske inte jättespännande på pappret, men med energi och riktigt bra låtar kommer de att slå Huskvarna med häpnad.

Carli
Oftast syns Carli tillsammans med Marcus Price, men till helgen spelar han på egen hand. Kommer det bjudas på tramselectro i vanlig ordning eller kommer det mest spelas remixer? Vi här på Popbrus har absolut ingen aning, men bra vågar vi nästan lova att det kommer bli.

Vånna Inget
Förra året släppte Vånna Inget debutplattan Allvar, en av 2011 års bästa inhemska plattor. Klassisk punk blandas med träffsäkra popmelodier och känsloladdade texter. Ännu ett av raden band på senare tid som gör antagandet att Malmö skulle vara Sveriges nya punkstad känns lite rimligare.

Pulled Apart By Horses
Det brittiska bandet Pulled Apart By Horses spelar snäll pophardcore med alternativa inslag. Bandet släppte sitt självbetitlade debutalbum 2010 och i januari i år kom uppföljaren Tough Love. Pulled Apart By Horses är ett band som skall avnjutas live, gärna i en folkpark i Huskvarna.

Festivaluppdatering

Det har verkligen börjat röra sig bland festivalbokningarna nu, nästan så mycket att vi på Popbrus inte hinner med. Men bättre sent än aldrig tänker jag och bjuder här på en sammanfattning av den senaste tidens festivaluppdateringar.

Roskilde släppte i måndags M.I.A. och idag släpptes ytterliggare tre akter, nämligen Conogtronics vs Rockers, ett sammarbetsprojekt mellan bland andra Deerhoof och Konono N°1, Jagwa Music och sist ett projekt under namnet Shangaan Electro som verkar vara en showcasespelning om genren med samma namn.

Peace & Love släppte igår även dem M.I.A. men även Ziggy Marley, Volbeat, Timbuktu, Sator, Nationalteatern, The Vaccines, Vallkyrien Allstars, Alcoholic Faith Mission och John Lindberg Trio. Kort sagt så fortsätter dem att blanda genrer hej vilt och kommer antagligen även i år att ha ett spretigt men imponerande artistutbud.

The Vaccines spelar även på Popadelica som de senaste veckorna även släppt FM Belfast, Syket, Veronica Maggio, Jonathan Johansson, Rebecca & Fiona och Niki & The Dove.

Hultsfred släppte idag både biljetter och band. Ryktet sa The Prodigy, istället fick vi The Drums, Beach House och Anna Calvi. Kanske inte samma publikmagneter som The Prodigy hade varit, men definitivt ett helt okej släpp.

Emmaboda släpper ikväll kl 18 en kombobiljett tillsammans med Arvika, för 990 kr får du gå på båda festivalerna, men endast 50 biljetter finns så först till kvarn gäller. De har även släppt band. Rusko, The Hidden Cameras, First Aid Kit, Stures Dansorkester, F.O.O.L och This Is Head är de senaste tillskotten.

Även Arvika gjorde i dagarna ett släpp. Front 242, Digitalism, Russ Chimes, Spark!, Alex Di Stefano, Karl Johan, Norbert Davenport och F.O.O.L. Övervägande elektroniskt alltså, precis som utlovat.

Öland Roots shar även släppt sina första artister vilka blev Million Stylez och Glesbygd'n.

Sveriges bästa hårdrocksfestival Muskelrock har även varit i farten och släppte nyligen en handfull band. Drakar, Lord Vicar, Griftegård, Rise and Shine och Black Oath gästar den gamla småländska folkparken i sommar.

Sist ut den lilla nykomlingen Knarrholmen som håller till på ön med samma namn i den göteborgska skärgården. De släppte idag tre nya akter, Syket, Museum Of Bella Artes och jj.

Primal Scream, Suede och Beady Eye till Hultsfred

Gårdagens bandsläpp har idag fyllts på med tre nya akter. Det skotska indierockbandet Primal Scream, klassiska Suede samt Liam Gallaghers band Beady Eye.

De headliners som tycktes saknas igår kom med besked idag och det känns som att Hultsfred är den svenska festival som bokat bäst och intressantast hittills i år.

Idag släppte även Way Out West några nya akter. Janelle Monaé, Wiz Khalifa, The Avett Brothers och Warpaint. Monaé skulle ha spelat på Hultsfred förra året, i år känns hon som en fräsch bokning bland Way Out Wests hittills något trötta akter.

Huskvarnafestivalen Popadelica har bokat Umeåbandet Syket. Igår var det videopremiär för bandets låt Let It Heal på PSL,

Festivaluppdatering

Igår släpptes ytterligare 15 band årets Peace & Love-festival. De som utmärker sig i det väldigt breda släppet är Håkan Hellström, Säkert och det svenska kultbandet Hoola Bandoola Band (se hela listan här).

Även Popadelica släppte band igår, nämligen Tove Styrke, Little Marbles och Compadre. Personligen var släppet en besvikelse och årets upplaga av Popadelica känns inte alls lika spännande som förra årets (hittills i alla fall). Förhoppningsvis kommer lite mer spännande band bokas i stil med förra årets This Is Head och A Place To Bury Strangers.

Senare idag är det dags för Siestas andra bandsläpp, förhoppningsvis är det bättre än det första...

Konsertrecension: Satan Takes A Holiday, Popadelica, Huskvarna 1/5

Jo, satan har nog tagit semester. Det bjuds på machorock utan överraskningar. Satan är inte närvarande, för om han vore detta så skulle Satan Takes A Holiday svänga något djävulskt (pun intended), men det gör de inte. De bjuder istället på välspelad garagepunk utan något alls som särskiljer dem från övriga garagepunkband där ute. Det är ganska trevligt att titta på live, men garagepunk ska inte vara trevligt, det ska vara fullt ös, medvetslös och andra fåniga klyschor.

Om man älskar sådan musik så är detta verkligen ett band att hålla ögonen på. Om främsta anledningen att ni åker till Siesta är Danko Jones så kan Satan Takes A Holidays spelning vara väl värt ett besök. För de levererar live, det är energi och attityd, men det bjuds inte på något man inte redan hört till fördömelse. Om satan varit lite mer närvarande så kanske den här spelningen lyft från en trevlig stund till ett rent helvete, men den här kvällen stannar bandet och dess publik tyvärr ovan jord.

Konsertrecension: A Place To Bury Strangers, Popadelica, Huskvarna 1/5

Så var det alltså dags, största anledningen till att jag befann mig i Huskvarna från första början, A Place To Bury Strangers. Förväntningarna var stora och av vad jag förstått så var jag inte ensam om att vara här främst för APTBS. Det är dock inte så mycket folk i publiken när spelningen väl drar igång, men det trillar in fler och fler under tiden de spelar och till slut så är det ganska trångt framför scenen. I alla fall längst fram. Strax till höger om ena högtalarberget har jag placerat mig, så det ljud som går ut till mig är främst det som kommer direkt från scen. Sången är nästan omöjlig att urskilja där jag står och gitarren skränar så mycket att man knappt märker att gitarristen byter ackord. Det brusar och skär i öronen och det enda som för musiken fram är basen. Precis som det ska vara när man lyssnar på skränpop.

Jag är inte så pass inlyssnad på APTBS att jag kan säga vilka låtar de spelade, speciellt inte när basen är det enda jag har att gå på. Ovanpå detta så är jag i extas, de hade kunnat spela vad fan som helst, jag hade älskat varenda sekund i vilket fall, för det låter så underbart. Men setlisten känns i vilket fall oerhört rätt för just denna kvällen, det byggs väggar av gitarrer och båda stränginstrumenten dränks i diverse effekter till och från. Precis som en shoegazerspelning ska göras.

Deras scenpersonligheter är som deras musik, som något härjigare shoegaze. Stundtals står de stilla och dränks i rök och ljus från projektorer placerade bakom dem, men ibland så härjar de loss totalt. Speciellt gitarristen. Men oftast står de rakt upp och ner och levererar oljud. Basisten har till och med en effektbox med orden "KICK ME" klottrade på den med spritpenna. Och sparkar den är precis vad den gör vilket frambringar enormt med rent oväsen. Detta fyller tomrummet som uppstår när gitarren tystnar på grund av något tekniskt fel. Senare tystnar även basen och när det ordnas upp så får trummisen sin stund i rampljuset.

Efter dessa missöden klarats upp så spelas det ytterligare ca 15 minuter skoglo på toppnivå, innan gitarristen börjar misshandla gitarren ett tag innan bandet lämnar scenen och Popadelicas bästa spelning för året är till ända.

Konsertrecension: The Kissaway Trial, Popadelica, Huskvarna 1/5

Danskar som spelar storslagen pop är inget nytt, det har gjorts innan och det har gjort bättre. Därmed inte sagt att The Kissaway Trail är onödiga, för stundtals låter de riktigt bra, RIKTIGT bra. Tyvärr är dessa stunder ganska sällsynta, oftast går bandet på tomgång, det lyfter aldrig riktigt och spelningen är på det stora hela lite av en gäspning. Men när det väl glänser till så glömmer jag bort att jag den senaste kvarten stått och kollat på klockan var och varannan minut.

The Kissaway Trial är ett väldigt välfungerande band, samspelta musiker med en del riktigt bra låtar i ryggen, men det blir för välpolerat. Det skiljer sig inte nämnvärt från att höra dem på skiva och det blir snabbt ganska segdraget, men när de stundtals drar lite smått åt postrock-hållet så är det snudd på magiskt, när de leker med dynamiken och låter låtarna växa. Men oftast så känns det som att de lirar sina låtar som de alltid har gjort.

På scen är den stora behållningen tamburisten som studsar omkring, viftar med sin tamburin och hjälper till att köra, han ser verkligen ut att älska det han gör trots att han har den minst viktiga uppgiften i bandet. I övrigt känns bandet som popband gör mest, samma rörelser, samma utseenden och samma attityd, på gott och ont. En kul grej är dock att ena gitarristen till en låt plockar fram en mandolin, det är alltid trevligt.

I någon låt klämmer bandet in ett acapella-parti, alla medlemmarna sjunger stämsång och det låter fantastiskt, för att senare låta musiken explodera i ett av dessa tidigare nämnda postrockdoftande crescendon. Detta blir spelningens kulmen, hade allt låtit så här så hade jag älskat bandet, men tyvärr når musiken dit allt för sällan.

Konsertrecension: This Is Head, Popadelica, Huskvarna 1/5

Det är monotont, stundtals skränigt och dansant och såklart även hypat. Med all rätt, för en gångs skull. För det här är ett band som verkligen levererar live. Med deras blandning av krautpop och postpunk så får de popparna att dansa. Väldigt korta stunder påminner de mig om ett lite mindre flummigt Battles, som om någon skulle skruvat ner intensiteten i det bandet och satt dem på en musikalisk diet där Audionom agerar basföda. Detta är dock ett väldigt gott betyg.

För även om delar av musiken är ganska stillastående, basen spelar ofta samma slinga gång på gång på gång på gång, så händer det alltid något i musiken. Det blir aldrig stillastående och låtarna förs framåt utan förändras så ofantligt mycket. Och där musiken kan kännas lite väl utdragen på skiva så funkar det desto bättre live. Många i publiken verkar dock vara skeptiska, kanske för att det här inte är popmusik som vi är vana vid att höra den. Det handlar inte om bra melodier och igenkänningstexter, det handlar inte om vers-refräng-vers.

Istället handlar det om att lägga märke till de små detaljerna, vilket kanske inte uppskattas av alla, men det verkar finnas en hel del som förstått vitsen, för det dansas friskare under den här konserten än under Little Dragon som ändå känns mer dansanta. Men This is Head är ett band som faktiskt lever upp till den lilla indiehype som faktiskt omger dem, dock mer live än på skiva. Jag ångrar inte en sekund att jag prioriterade bort slutet på First Aid Kits spelning för det här.

Konsertrecension: Little Dragon, Popadelica, Huskvarna 1/5

Jag ska inte påstå att jag gett Little Dragon en ärlig chans tidigare, för det jag hört på skiva har inte riktigt fallit mig i smaken, så det var med små förhoppningar som jag parkerade mig framför Parketten på Popadelica i lördags. När spelningen väl drog igång så fick jag bekräftelse på det jag misstänkt, att detta var ännu ett band som det skrivs mer om än de förtjänar, inte för att det på något vis var dåligt, men det var ingen överväldigande upplevelse på något vis. Lätt dansant popmusik med en elektronisk grund är inget direkt nytt och när jag tröttnat på sångerskans underhållande men snabbt uttjatade danssteg så ägnade jag några minuter till att betrakta syntharens skägg, vilket var ett väldigt mysigt sådant.

Men efter ett tag, när jag släppt de få förväntningar jag trots allt hade så insåg jag att det stundtals svänger ganska kraftigt om Göteborgskvartetten. Allt lunkar på i samma behagliga och ganska låga tempo som klippt och skuret för dans. Tyvärr är det ganska tunt med dansande människor framför scenen, och jag är inte ett dugg bättre utan står mest och nickar i takt. Bandet verkar dock inte heller överdrivet motiverade ut, mycket känns som rutin, även om de ser ut att trivas på scen.



Jag kan tänka mig att en spelning med Little Dragon är intressantare om man är inlyssnad sedan innan. Allting låter ganska mycket likadant, vilket inte nödvändigtvis är något dåligt, men det blir lätt tråkigt om man inte hört dem innan. Men de gör på intetvis en dålig spelning, det enda stora problemet är att deras musik tyvärr inte faller mig i smaken, men de som gillar Little Dragon på skiva blir nog knappast besviken när de står på scen.

Konsertrecension: We are the Storm, Popadelica, Huskvarna 1/5

Det är en tapper skara som trotsat slutet av Timo Räisänens konsert för att se Uppsalabandet We are the Storm, ett av de intressantaste banden i Sverige just nu. Med en otrolig energi ger bandet från första sekund en hysterisk liveshow. De snygga sångmelodierna bäddas in i en fyra gitarrer stor ljudmatta som bidrar till en riktigt "wow-känsla".

We are the Storm agerar med en säkerhet på scen som är få förunnat, speciellt för osignade band. De spelar tight och hårt, vilket är nödvändigt i den form av rockmusik de spelar med många instrumentala partier som annars bara skulle kännas som färdsträckor till sångpartierna. Istället lyfter de instrumentala delarna låtarna och med snygga gitarrstämmor bildas ett drivande och hårt men ändå drömskt sound.

Bandet håller just nu på att skriva material till sin kommande skiva och på Popadelica spelar man uteslutande outgivet material. Bland annat spelar man låten Shoreline, som är en värdig hyllning till Broder Daniels låt med samma namn (alltså ingen cover).

Till den avslutande låten I Woke Up to the Bells, som även var spelningens bästa, hade folk strömmat in och det var nästintill fullt.

Mina förväntningar på We are the Storms spelning var väldigt höga men de lyckades nå upp till dem och även en bra bit över. Det tråkiga var att de endast fick spela i dryga trettio minuter, en längre konsert hade verkligen visat bandets kapacitet och låtmaterial. I framtiden lär vi dock få chansen att höra mer av We are the Storm som bör ses som ett av Sveriges största framtidshopp inom rockmusiken.

Se fler bilder från spelningen här.
Läs en intervju med We are the Storm här.

Konsertrecension: First Aid Kit, Popadelica, Huskvarna 1/5

"And I remember how you told me
all you wanted to do
That dream of Paris in the morning or a
Huskvarna window view"

First Aid Kit består av systrarna Klara och Johanna Söderberg, men denna tidiga eftermiddag hade de även hjälp av tredje person som spelade trummor. Inledningsvis häpnas man av systrarnas otroliga säkerhet när de sjunger stämmor, det verkar som att det är det enda de har gjort under sin uppväxt. Bandet skapar med sina låtar en otroligt god och lugnande stämning i den proppfulla Teaterladan.

Mellansnacket är oväntat roande, man blir översköljd av ironiska uttalanden, bland annat om deras bandnamn som de inte verkar tycka är det mest uppfinningsrika. Jag hade innan uppfattningen att systrarna var något introverta, men så verkar inte alls vara fallet.

Ungefär halvvägs in i konserten berättar Klara att de brukar spela nästa låt utan mikrofoner men att Teaterladan var lite för stor för att alla då skulle höra. Deras far, tillika producent och ljudtekniker, övertalar dem dock att ändå göra ett försök utan mikrofoner. Låten Ghost Town framförs av systrarna stående precis vid scenkanten och publikens tystnad var total. Tystnaden höll i sig till textraden som inledde denna recension och det efterföljande jublet visste inte några gränser. Att Ghost Town var spelningens bästa låt råder det inget tvivel om men ingen låt föll egentligen ur ramen.

Det enda negativa med spelningen var att alla låtar låter ganska lika varandra. Det är egentligen inte så konstigt och ska heller inte vara något minus, men för den som aldrig hört First Aid Kit innan så kan det kännas något monotont. Med tiden är jag dock säker på att bandet kommer utveckla sitt sound (inte minst om de turnerar mycket i USA) och bli ännu bättre.

Konsertrecension: Salem Al Fakir, Popadelica, Huskvarna 1/5

Jag såg Salem Al Fakir första gången på Siestafestivalen 2007. Då hade han precis släppt sitt debutalbum This Is Who I Am och gjort sig ett namn som "den musikaliska killen som spelar alla instrument själv". På Siesta fick han dock hjälp av ett kompband men det var aldrig någon tvekan om att det var Salems solokonsert. Jag kommer ihåg att min besvikelse efter spelningen var ganska påtaglig då jag, hur mycket jag än försökte, inte tyckte att låtarna nådde ut till mig.

Tre år senare har mycket hänt, han har släppts ytterligare två album och därmed samlat på sig ett gediget låtmaterial, han har deltagit i melodifestivalen och blivit än mer folkkär, och han har tryckt in sitt krulliga hår i en röd mössa. Av dessa tre händelser så är det främst en som gör att jag uppskattar hans musik otroligt mycket mer nu än för tre år sedan, nämligen det bredare låtmaterialet. På Popadelica bjuder han på härlig blandning av nya låtar och gamla radio-hitar. Han visar även sin otroliga musikalitet på ett bättre sätt nu. Man häpnas mer av hans fingerfärdiga pianospel än man stör sig på att han ska visa hur mycket han kan.

Salem är fortfarande en soloartist, trots att han har samma kompband nu som då så verkar inte någon bandkänsla infunnit sig. Salem är glad och lycklig, han hoppar och skuttar och ler så att kindbenen nästan hoppar ur led. Han är så glad och skuttig så att kompbandet nästan ser ointresserat och uttråkat ut. Det är såklart synd men så är nog fallet för många soloartister, att bandet endast är där för att kompa artisten och inte för att spela för en publik.

Spelningens höjdpunkt var när Salem ensam på scen framför vackra Brooklyn Sun. Andra låtar som utmärker sig mer än andra var rockiga Roxy och soliga Good Song.

Jag kan förstå att publiken älskar Salem, han sprudlar av energi, han spelar trallvänliga låtar och han har en röd mössa på sig. Salem i sin tur vet att publiken älskar honom och blir av det ännu gladare och skuttigare. Jag måste villigt erkänna att jag trivs på konserten och någonstans mitt i spelningen, när Salem spelar ett brutalt pianosolo, blåser min treåriga besvikelse bort. Jag kommer nog aldrig bli någon Salem-fantast men jag tycker att han är värd all framgång, han är trots allt en riktigt duktig musiker och artist.

Intervju med We are the Storm

foto: Mathias Stenback

Med anledning av att Uppsalabandet We are the Storm spelar på Popadelica på lördag så har vi gjort en kort intervju med dem, om vilka de är, vad de själva lyssnar på för musik och om deras framtidsplaner.


Vilka är We are the Storm?

Sex studenter från Uppsala. Fast alla pluggar inte. Och sen bor Rikard i Dalarna.


Vad skulle ni kalla den musik ni spelar?

Vi är mer eller mindre överens om att vi spelar rockmusik.


Vad har ni för influenser, vad lyssnar ni själva på?

Vi lyssnar på HELT olika sorters musik, men alla gillar Tom Petty och Bruce Springsteen. Gubbar när de var unga helt enkelt. Män med Telecasters.


Hur ser framtiden ut för We are the Storm, vad har ni för mål?

Vi ska spela så mycket vi får lov att göra. Sen ska vi spela in ett album i sommar.


Vad kan vi vänta av er på Popadelica?

God stämning, vilja och ny musik. Vi kan lova att ingen som väljer att se vår spelning istället för att stanna kvar på hela Timo Räisänen kommer att bli besviken. "Russinen" kan man dessutom se på 35 andra festivaler och minst lika många TV-kanaler senare i sommar.


Er senaste video I Woke Up to the Bells är väldigt imponerande, när får man höra något nytt från er nästa gång?

Tack ska du ha! Det var verkligen dags att visa vad vi har komponerat på sistone. I Woke Up to the Bells är en del av en kortfilm som kanske kommer ut senare i år. Ny musik får man höra redan på Popadelica. Gammal musik får man titta någon annanstans efter. Typ Internet. Nej men, det är så tråkigt att spela gamla låtar.


Finns det några planer på skivinspelning?

Ett album ska vi som sagt spela in i sommar. Det kommer produceras av vår gamle vän Elof Loelv.


Finns det något bolag som är intresserade?

Ja, vi har varit i kontakt med lite olika människor angående vårt kommande skivsläpp. Men inget är hugget i sten.


Vill ni veta mer om We are the Storms musiksmak så kolla in Veckans Låtlista på fredag då de väljer ut fem låtar på temat "samarbeten".


We are the Storm - I Woke Up to the Bells:


Lyssna på We are the Storms debut-EP här:

Inför Popadelica 2010

På lördag är det dags för den femte upplagan av Popadelica som äger rum i Huskvarna Folkets Park. Sammanlagt kommer 16 band spela på tre olika scener. Popbrus har valt ut fem godbitar av årets line-up som vi nu berättar lite mer om.

First Aid Kit

Systrarna Klara och Johanna Söderberg gör under namnet First Aid Kit folkmusikdoftande popmusik som badar i vackra sångstämmor. 2008, när de två var 17 respektive 15 år gamla, släpptes deras debut-EP Drunken Trees på skivbolaget Rabib Records (som ägs av syskonen Karin och Olof Dreijer, mer kända som The Knife). Producent på skivan var systrarnas pappa Bengt Söderberg. I slutet av Januari i år släpptes The Big Black and the Blue som är bandets första fullängdare. Med låtar som Hard Believer och I Met Up With The King kommer de bjuda på en fantastisk spelning på Popadelicas största scen.

Lyssna på First Aid Kit på Spotify.


A Place To Bury Strangers

Jakob på Popbrus kallar dem för det bästa shoegazebandet sedan My Bloody Valentine och The Jesus and Mary Chain. Tremannabandet A Place To Bury Strangers från Brooklyn skapar tillsammans en oemotståndlig vägg av ljud och de gör endast en spelning i Sverige i sommar, nämligen den på Popadelica. Förra året släppte de albumet Exploding Head och med det visade de att shoegazen fortfarande lever i allra högsta grad.

Lyssna på APTBS:s album Exploding Head på Spotify.


This Is Head

Att sätta ett namn på Malmöbandet This Is Heads musik är svårt. Ord som episkt, melankoliskt och drömskt känns som nära beskrivningar. Stundtals spelar de sakta molande rockmusik, men ibland slår den om till snabbare och mer dansant musik. Den största delen av This Is Heads musik är helt instrumental men man känner aldrig något behov av mer sång då arrangemangen är väldigt genomarbetade och intressanta.

Lyssna på bandets skiva 0001 på Spotify.


The Kissaway Trail

Från Odense i Danmark kommer denna kvintett som spelar indierock, inte allt för långt ifrån en snällare version av kanadensiska Arcade Fire. Den första maj i år släpptes bandets andra studioalbum Sleep Mountain, en skiva som varmt rekommenderas.

Lyssna på Sleep Mountain på Spotify



We are the Storm

Senare idag publiceras en intervju med bandet We are the Storm här på Popbrus, missa inte det!

Länk Här.





Alla band på Popadelica 2010:
Salem Al Fakir, The Fume, Little Dragon, First Aid Kit, This Is Head, The Kissaway Trail, The Pipettes, Bye Bye Bicycle, A Place To Bury Strangers, Hästpojken, Satans Takes A Holiday, The Mobile Homes, Timo Räisänen, We Are The Storm, Dansdepartementet, The Sounds

Festivaluppdatering

Arvika fortsätter sitt veckosläpp med Chromeo, ett försök att locka lite av Emmaboda-publiken till Värmland kanske?

Popadelica bjuder på The Pipettes, femtiotalsdoftande pop.

Emmaboda bjuder på ett oväntat släpp i form av kängpunkarna Mob 47 som antagligen kan bjuda på ljuv nostalgi. Även Dag för Dag och Lissi Dancefloor Disaster var med i släppet

Siesta släpper flera artister, Teddybears är det största namnet. Övriga band i släppet är Elias and the Wizzkids, Kristian Anttila, Hästpojken, Monty, Mofeta & Jerre och, som vi skrev redan igår, Anna von Hausswolff.


Teddybears på Way Out West 2009

Festivaluppdatering

Arvika släpper veckans andra släpp, idag är det Chris Corner, även känd som IAMX. Ett namn jag inte har koll på alls.

Popadelica släppte dock något som ligger mig ganska varmt om hjärtat, nämligen This Is Head. Sen sist vi skrev om denna endagsfestival så har de även släppt Hästpojken, The Fume, Salem Al Fakir och framtidshoppet We Are The Storm.


This Is Head:

We Are The Storm - I Woke Up To The Bells:

The xx to a festival Way out West

The xx klara för Way out West

Idag släppte Way out West tre nya akter till sommarens festival. Dessa var brittiska The xx (mörk, drömskt episk indie), La Roux (elektropop) och The Radio Dept. (synthshoegaze).

I söndags släppte Popadelica ytterligare en akt till sin endagsfestival vilket var det svenska undret First Aid Kit.

Festivaluppdatering

Luger gick idag ut med nyheten att Elias and the Wizzkids (spotifylänk) ska spela på Handen på Hjärtat-turnén. Tidigare är Hästpojken bokad för turnén.

Popadelica har bokat danska The Kissaway Trail som spelar episk indiepop alá Arcade Fire. Bandet släpper för övrigt sitt andra album den 1 mars som kommer ha namnet Sleep Mountain.

Rockparty har inte gått ut med några nya akter för Hultsfredsfestivalen, men på deras blogg kan man läsa att flera band är bokade. De skriver följande:

"Det handlar om personliga favoriter - bland annat lite spännande debutanter, som du nog inte har hört än. Men som vi själva gått igång så sjukt hårt på under den sista tiden att vi håller på och bångnar totalt."

Vi får hoppas på att det stundande bandsläppet är så bra som man vill få det att verka!

Festivaluppdatering

Det har varit lite ont om festivalnyheter här på Popbrus den senaste tiden, så här kommer en kort uppdatering.

Roskilde har börjat släppa en del band, bara de senaste veckorna så har åtta band släppts.
Det jag själv är mest glad över är Converge och Boban I Marko Markovic Orkestar.
Utöver detta så har även Céu, Choc Quib Town, Dulsori, Serena-Maneesh, Sólstafir och Valient Thorr bokats.

Emmaboda hade också bandsläpp förra veckan. Deportees är väl det band jag ser fram emot mest i släppet, men överlag så var det en småtrevlig blandning med Hästpojken, Makthaverskan, Kapten Röd, Kommun, Maskinen, Hoffmaestro & Chraa och Mickey Moonlight. Sistnämnda artist är tydligen en del av vad Emmaboda kallar Ed Banger Night, så fler artister från det franska elektrobolaget är att vänta, vågar man hoppas på Mr Oizo?

Jönköpingsfestivalen Popadelica har det inte skrivits om tidigare här, så jag passar på att lista bokade band, för även om det inte ser så imponerande ut än så brukar festivalen bjuda på en hel del spännande spelningar. Bokade band hittills är Timo Räisänen, Bye Bye Bicycle, The Sounds, Dansdepartementet, Little Dragon och Satan Takes A Holiday.