Danskar som spelar storslagen pop är inget nytt, det har gjorts innan och det har gjort bättre. Därmed inte sagt att The Kissaway Trail är onödiga, för stundtals låter de riktigt bra, RIKTIGT bra. Tyvärr är dessa stunder ganska sällsynta, oftast går bandet på tomgång, det lyfter aldrig riktigt och spelningen är på det stora hela lite av en gäspning. Men när det väl glänser till så glömmer jag bort att jag den senaste kvarten stått och kollat på klockan var och varannan minut.
The Kissaway Trial är ett väldigt välfungerande band, samspelta musiker med en del riktigt bra låtar i ryggen, men det blir för välpolerat. Det skiljer sig inte nämnvärt från att höra dem på skiva och det blir snabbt ganska segdraget, men när de stundtals drar lite smått åt postrock-hållet så är det snudd på magiskt, när de leker med dynamiken och låter låtarna växa. Men oftast så känns det som att de lirar sina låtar som de alltid har gjort.
På scen är den stora behållningen tamburisten som studsar omkring, viftar med sin tamburin och hjälper till att köra, han ser verkligen ut att älska det han gör trots att han har den minst viktiga uppgiften i bandet. I övrigt känns bandet som popband gör mest, samma rörelser, samma utseenden och samma attityd, på gott och ont. En kul grej är dock att ena gitarristen till en låt plockar fram en mandolin, det är alltid trevligt.I någon låt klämmer bandet in ett acapella-parti, alla medlemmarna sjunger stämsång och det låter fantastiskt, för att senare låta musiken explodera i ett av dessa tidigare nämnda postrockdoftande crescendon. Detta blir spelningens kulmen, hade allt låtit så här så hade jag älskat bandet, men tyvärr når musiken dit allt för sällan.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar