Konsertrecension: Anna von Hausswolff, Inkonst, Malmö 7/5

Inför ett fullsatt Inkonst i Malmö spelade igår det nya stjärnskottet inom svensk popmusik, den 23-åriga Anna von Hausswolff. I början av året släpptes hennes debut-EP Track of Time och i onsdags förra veckan kom den första fullängdaren Singing From the Grave.



Som förband agerade Little Children som är ett soloprojekt av Linus Lutti. Med sig på scen hade han trummisen Christoffer Cantillo och basisten Patrik Thorman. Cantillo ingår även i von Hauswolffs kompband och Thorman har det senaste året spelat bas bakom Anna Ternheim. Med en viskande röst och en stirrande blick ner i scengolvet spelade Little Children en handfull av sina lugna gitarrbaserade låtar. Ett trevligt och annorlunda inslag var när Cantillo med en stråke spelade på trummornas cymbaler, detta skapade ett ringande ljud som passade bra in i den melankoliska ljudbilden. Bästa låten var avslutande Salvation.

Anna von Hausswolffs spelning började med att gitarristen Daniel Ögren kom in på scen och utan att få speciellt mycket uppmärksamhet av publiken började han spela introt på Track of Time på sin gamla akustiska Levingitarr. Inte förrän Anna själv gått nästan hela vägen över scenen fram till pianot förstår publiken att konserten har börjat och en varm applåd välkomnar henne. Min första tanke när von Hausswolff börjat sjunga var att hon låter mycket bättre live än på skiva. Hon leker med rösten och växlar mellan en fjäderlätt och vacker till en skrovlande hes och mörk röst för att sedan gå upp i en skärv falsett. Hon är inte rädd för att rösten ska låta "fult" vilket känns ärligt mot musiken som stärks av det.

Att Anna har en genuin konstnärssjäl märks i hennes musik när hon tänjer på gränserna om hur en poplåt ska vara uppbyggd. Vissa låtar känns som att hon har lagt olika låtdelar i en hatt och dragit vilka som ska komma efter varandra, förmodligen ser man den röda tråden i låtarna ju mer man lyssnar på dem. Hennes låtar växlar ofta i tempo vilket gör att Annas pianospel och Daniels gitarrspel blir charmigt otight och bidrar till en böljande och äkta känsla.

Den vackra och tvåspråkiga Old Beauty/Du kan nu dö som spelades ungefär halvvägs in i konserten var kvällens bästa låt. När von Hausswolff i slutet av låten byter till att sjunga på svenska föll alla bitar på plats och jag såg för första gången att alla hyllningar och lovord jag läst som henne var berättigade.

Spelningen avslutades med bluesiga Lost At Sea som med fullt trumkomp och rivigt gitarrspel fick trumhinnorna att vibrera ordentligt. Som extranummer spelade Anna en cover av [ingening]-låten Medan vi sov och ännu en gång nådde von Hausswolff ut till publiken med det svenska språket på ett sätt hon inte riktigt gör med det engelska. På svenska får hon en annorlunda klang på rösten och låtarna når en helt ny dimension.

Att Anna von Hausswolff är här för att stanna är det inget snack om och hennes debutalbum kommer med all säkerhet finnas med på de flesta årsbästalistor när årets skivsläpp sammanfattas. Jag var något tveksam innan spelningen då jag läst lite för många hyllningar men hört lite för själv av henne. Mina tveksamheter är nu som bortblåsta och jag kan bara instämma i hyllningarna.