Månadens skiva v. 20: The Tallest Man On Earth - The Wild Hunt

Lyssna på Månadens Skiva på Spotify här.

Anton:

För två veckor sedan lades albumet The Wild Hunt av The Tallest Man On Earth upp på Spotify och sedan dess har jag knappt lyssnat på något annat. Bakom namnet The Tallest Man on Earth står dalmasen Kristian Matsson som efter att ha varit förband till Bon Iver nu gjort soloturnéer i USA, Australien och Europa.

Med sitt energiska gitarrspel och gälla, raspiga och kraftfulla röst får han stundtals självaste Bob Dylan att kännas blek i en jämförelse, för en jämförelse mellan de två är nästan oundvikligt. Matsson döljer inte sina starka Dylan-influenser och till en början kan hans sång kännas lite väl tillgjord, men den känslan försvinner snabbt då man förstår att det är hans egna uttryck.

Att spela in en skiva som nästan uteslutande består av akustisk gitarr och sång kan resultera i en långtråkig historia där låtarna smälter samman till en enda stor gäspning. Så är absolut inte fallet med The Wild Hunt. Istället bjuds man på elva självständiga låtar som för tankarna till heta sommardagar och varma nätter på den amerikanska landsbygden under mitten av 1900-talet. Något som bidrar med den känslan är retroproduktionen som låter otroligt snyggt och passar perfekt för musiken. Det skulle inte förvåna mig om skivan uteslutande är inspelad på band utan några datorer som hjälpmedel. Ibland tycker jag till och med att jag hör små ”poppar” där musiken knastrar till och nästan försvinner vilket är otroligt charmigt.

The Wild Hunt är den första skivan som jag inte kan välja ut någon eller några låtar från som de bästa då hela skivan är genomgående fantastisk. Mitt tips är att lyssna igenom hela skivan, gunga med i det energifyllda gitarrplockandet, häpnas av den raspiga rösten och njut av de välskrivna texterna, det är den väl värd!

The Tallest Man On Earth gör en klubbspelning på Way Out West i sommar, vilket är den enda spelningen bokad i Sverige just nu.


Rasmus:

All musik verkar i den kontext där den spelas. Så även The Tallest Man On Earth. Jag blir därför nästan lite sentimental när jag hör det här. För det väcker minnen. Eller snarare minnen av känslor. För detta påminner starkt om Jason Colletts skiva Idols of Exile. Eller rättare sagt: det startar samma associationsbanor som den skivan. En skiva som snurrade frenetiskt i min bilstereo för tre år sedan. Plötsligt befinner man sig där igen. Man är där man en gång var, är den man en gång var. The Wild Hunt förmår att väcka associationer som Idols of Exile inte längre förmår att väcka.

Men bakom en känsla finns alltid en orsak till denna känsla. Och bara för att en skiva påminner om en annan så behöver den inte vara dålig och plagierande. Och det går väl inte att frångå, att The Tallest Man On Earth aldrig kommer vara särskilt originell, alltid kommer att jämföras med andra. Men gör man det rätt, och gör man det bra, så gör det inte så himla mycket. The Tallest Man On Earth är bra på det han gör. Och jag kommer nog att tillbringa mer tid med The Wild Hunt än med Idols Of Exile. På den här skivan har dessutom uttrycket utvecklats något sen sist. Och det blir bara bättre och bättre. Inte årets skiva, men trevlig lyssning är det. Och det är hjärtskärande vackert när det i början av skivan sjungs:

”I plan to be forgotten when I’m gone.”

Vackert, men långt ifrån en profetia om den här mannens framtid. För andra skivor kommer att spelas i min stereo. Skivor vars associationsbanor korsar The Wild Hunts.


Jakob:

På The Tallest Man On Earths myspace står Bob Dylan under influenser. Och det hörs, både i sång och musik. Ibland lite väl mycket, för ingen gör Dylan bättre än Dylan själv. Därmed inte sagt att det på något vis är dåligt, för det är det inte. Bara lite oorginellt. För jag kan inte riktigt bortse från hans influens och det förringar tyvärr upplevelsen. Det når aldrig i närheten av Dylans storhet, men det är svårt att inte jämföra de båda musikerna.

För sången är säregen, på ett vis som låter lite som en fusion av Dylan och Salem Al Fakir. Och det akustiska gitarrspelet är något för enkelt för att verkligen lyfta plattan. Det samma gäller sångmelodierna. Bland övriga influenser står bland annat bob hund, Velvet Underground och Nick Drake. Dessa tre hör man dock inte något spår av. Kanske hade den här plattan kunnat bli riktigt bra om han hade låtit dem påverka hans musik i större utsträckning.

Men det är ingen ren plankning, men det låter som de flesta singer/songwriters. Inget ont med det, men vi har hört det förr. Och det är en trevlig samling låtar, men jag kan inte komma tankarna om Dylan. Hade jag gjort det så hade jag nog uppskattat skivan mer.

Men för folk som inte lärt sig att uppskatta Dylan så kanske detta kan vara ett steg i rätt riktning. Även för dem som tycker att Bob har blivit för gubbig på senare tid kan detta vara trevlig lyssning. För mig är det dock inte en platta jag kommer lyssna på speciellt många gånger. Då lyssnar jag hellre på Dylan.