
Musiken håller dock hög lägstanivå, det bjuds på solostycken på pianot, båda stråkspelarna får framföra varsitt solostycke, datorerna går flitigt och trombonisten sjunger ett flertal låtar. Det är även under styckena med sång som det i mina öron låter som bäst. Helgi Hrafn Jónssons stämma är mycket vacker och dessa låtar är främst komponerade av Sigurðsson, som även har producerat musik åt Björk. Det märks, för det är klickande electronica som kompar Jónssons sång, en electronica som minner om Björk men utan det dansanta.
Även Muhlys pianostycken är mycket njutbara och att han sammarbetat med både Philip Glass och Antony Hegarty märks tydligt i hans stycken. I något av de första styckena som framförs så tycker jag mig till och med höra Antonys minst sagt säregna stämma höras i form av en uppklippt sampling.
De stycken som lämnar mig minst berörd är de av Ben Frost. Inte för att de på något vis skulle vara tråkiga, utan helt enkelt för att de gör mindre väsen av sig. De försvinner tyvärr bland övriga stycken som glänser något starkare. Men det är en väldigt hög lägstanivå. Kanske skulle Frosts verk klara sig bättre framförda i en egen konsert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar