Skivrecension: Dan Viktor - Det meningsfulla våldet

Det hela börjar riktigt bra. Eller ja, först kommer ett märkligt intro. Helvetesjoddel? Men sedan! Det minner starkt om Kaizers Orchestra. Låten heter ”Hjärtat är en djuphavsfisk”. Och den tänker jag ha det jävligt kul till i sommar.
Skivan fortsätter på samma sätt. Dansant. Festligt. Riktigt jävla bra. Musik och text i en varm omfamning. Där ingen kanske är särskilt vacker, men alla är älskade.

Sedan händer något. Spår fyra händer. Låten ”Vägs Ände” är bland det sämsta som strömmat ut genom mina högtalare i år. Ingenting stämmer där. Ingenting. Låten är en riktig stämningssänkare, betygssänkare och humörsänkare.
Men feststämningen tar vid igen efter tre minuter och 42 sekunder – när nästa låt tar vid. Om det beror på föregående fadäs låter jag vara höljt i dimma, men festen är inte riktigt lika bra som den var nyss. Hade skivan fortsatt som den började, så hade jag inte kunnat stänga av. Och jag hade dansat till jag svimmat.

Men det tar sig igen. En stund. Och åt ett helt nytt håll. Vi bjuds på ett intro med lite gitarrer i skön lo-fi, som sedan får sällskap av drivande trummor. Det känns som att Håkan Hellström lyssnat på knastrig lo-fi… och sedan trippat på något illegalt. Och förmodligen var Dan Viktor hög när han spelade in ”Ann-Sofie”. För låten går och blir elektronisk, och plötsligt läggs effekter på Dans röst, som snarare för tankarna till Basshunter än Håkan Hellström och knasterskivor.

Därefter håller sig skivan på en bra, och jämn nivå ett tag. Inte som inledningen. Men långt bättre än när Viktor når botten. Eller som John Ajvide Lindqvist nyligen uttryckte det:

”Jag kom ner till botten och… det är ju då det går att stampa av. Uppåt.”

Sedan tappar det fart igen. Intresset avtar i takt med att texterna tappar relevans och arrangemangen blir tråkiga. Skivan börjar kännas lång. Alldeles för lång. Skivan är trots allt det. Några låtar hade med lätthet kunnat plockas bort. Precis som på sina sju tidigare skivor får vi ett gäng godbitar. Trots att det inte finns en låt som inte går att likna vid något annat (här hör man förutom tidigare nämnda band bland annat Mikael Wiehe, Stefan Sundström, Emil Jensen, Bob Dylan och Disney), så vill vi ha mer. Tur att resan slutar med låten ”Tro”. Det är inget hoppfullt slut. Men det är vackert. Dan Viktor kan bara han vill.

Dan Viktors hemsida.