Konsertrecension: A Place To Bury Strangers, Popadelica, Huskvarna 1/5

Så var det alltså dags, största anledningen till att jag befann mig i Huskvarna från första början, A Place To Bury Strangers. Förväntningarna var stora och av vad jag förstått så var jag inte ensam om att vara här främst för APTBS. Det är dock inte så mycket folk i publiken när spelningen väl drar igång, men det trillar in fler och fler under tiden de spelar och till slut så är det ganska trångt framför scenen. I alla fall längst fram. Strax till höger om ena högtalarberget har jag placerat mig, så det ljud som går ut till mig är främst det som kommer direkt från scen. Sången är nästan omöjlig att urskilja där jag står och gitarren skränar så mycket att man knappt märker att gitarristen byter ackord. Det brusar och skär i öronen och det enda som för musiken fram är basen. Precis som det ska vara när man lyssnar på skränpop.

Jag är inte så pass inlyssnad på APTBS att jag kan säga vilka låtar de spelade, speciellt inte när basen är det enda jag har att gå på. Ovanpå detta så är jag i extas, de hade kunnat spela vad fan som helst, jag hade älskat varenda sekund i vilket fall, för det låter så underbart. Men setlisten känns i vilket fall oerhört rätt för just denna kvällen, det byggs väggar av gitarrer och båda stränginstrumenten dränks i diverse effekter till och från. Precis som en shoegazerspelning ska göras.

Deras scenpersonligheter är som deras musik, som något härjigare shoegaze. Stundtals står de stilla och dränks i rök och ljus från projektorer placerade bakom dem, men ibland så härjar de loss totalt. Speciellt gitarristen. Men oftast står de rakt upp och ner och levererar oljud. Basisten har till och med en effektbox med orden "KICK ME" klottrade på den med spritpenna. Och sparkar den är precis vad den gör vilket frambringar enormt med rent oväsen. Detta fyller tomrummet som uppstår när gitarren tystnar på grund av något tekniskt fel. Senare tystnar även basen och när det ordnas upp så får trummisen sin stund i rampljuset.

Efter dessa missöden klarats upp så spelas det ytterligare ca 15 minuter skoglo på toppnivå, innan gitarristen börjar misshandla gitarren ett tag innan bandet lämnar scenen och Popadelicas bästa spelning för året är till ända.