Konsertrecension: Salem Al Fakir, Popadelica, Huskvarna 1/5

Jag såg Salem Al Fakir första gången på Siestafestivalen 2007. Då hade han precis släppt sitt debutalbum This Is Who I Am och gjort sig ett namn som "den musikaliska killen som spelar alla instrument själv". På Siesta fick han dock hjälp av ett kompband men det var aldrig någon tvekan om att det var Salems solokonsert. Jag kommer ihåg att min besvikelse efter spelningen var ganska påtaglig då jag, hur mycket jag än försökte, inte tyckte att låtarna nådde ut till mig.

Tre år senare har mycket hänt, han har släppts ytterligare två album och därmed samlat på sig ett gediget låtmaterial, han har deltagit i melodifestivalen och blivit än mer folkkär, och han har tryckt in sitt krulliga hår i en röd mössa. Av dessa tre händelser så är det främst en som gör att jag uppskattar hans musik otroligt mycket mer nu än för tre år sedan, nämligen det bredare låtmaterialet. På Popadelica bjuder han på härlig blandning av nya låtar och gamla radio-hitar. Han visar även sin otroliga musikalitet på ett bättre sätt nu. Man häpnas mer av hans fingerfärdiga pianospel än man stör sig på att han ska visa hur mycket han kan.

Salem är fortfarande en soloartist, trots att han har samma kompband nu som då så verkar inte någon bandkänsla infunnit sig. Salem är glad och lycklig, han hoppar och skuttar och ler så att kindbenen nästan hoppar ur led. Han är så glad och skuttig så att kompbandet nästan ser ointresserat och uttråkat ut. Det är såklart synd men så är nog fallet för många soloartister, att bandet endast är där för att kompa artisten och inte för att spela för en publik.

Spelningens höjdpunkt var när Salem ensam på scen framför vackra Brooklyn Sun. Andra låtar som utmärker sig mer än andra var rockiga Roxy och soliga Good Song.

Jag kan förstå att publiken älskar Salem, han sprudlar av energi, han spelar trallvänliga låtar och han har en röd mössa på sig. Salem i sin tur vet att publiken älskar honom och blir av det ännu gladare och skuttigare. Jag måste villigt erkänna att jag trivs på konserten och någonstans mitt i spelningen, när Salem spelar ett brutalt pianosolo, blåser min treåriga besvikelse bort. Jag kommer nog aldrig bli någon Salem-fantast men jag tycker att han är värd all framgång, han är trots allt en riktigt duktig musiker och artist.