torsdag 30 juni 2011

Konsertrecension: Where The Action Is, Azaleadalen, Göteborg 28/6


Solen skiner och det är stekande hett i Azaleadalen när jag anländer till festivalen, som då redan är i full gång. Vädret passar utmärkt till den musik som de två första band jag ser, levererar.

Serenades, Markus Krunegårds och Adam Olenius (Shout Out Louds) nya band, levererar solskenspop med stråkar, synthar och två sångare, och jag tror inte att musiken hade känts lika angelägen om den hade framförts under andra omständigheter. Men där och då ger bandets första riktiga konsert ett fräscht intryck och jag har inga svårigheter att se mig själv lyssnandes på deras platta i sommarsolen i framtiden. Dock stör de två sliskiga manliga körsångarna intrycket något.

När nästa band, Jenny & Johnny, entrar festivalens lilla scen har jag blivit slö och lägger mig i gräset för att ta del av den. Johnny erkänner att majoriteten av duons låtar är skrivna i solskenet, och det märks. Deras Kaliforniendoftande pop gör mig ännu lyckligare än vad den gjorde på plattan som släpptes förra året.

Så här långt på festivalen är det inte några direkta utropstecken och efter Jenny & Johnny är det inte mycket intressant som händer på ett tag. Men det är skönt med en festival som inte är så späckad av bra band att man känner att man missar något på grund av bandkrockar. Något man trots det tunna utbudet faktiskt gör på Where The Action Is. För festivalens tre bästa band (The Ark, Bright Eyes och Glasvegas) spelar precis efter varandra, och då jag vill få en bra plats på Bright Eyes spelning (med all rätta ska det visa sig) missar jag både slutet på The Arks spelning och hela Glasvegas spelning.

Det är synd, då The Ark levererar en riktigt bra konsert så länge jag är där. Bandet har bara blivit bättre och bättre live, och när en av landets starkaste liveakter levererar hit efter hit önskar man att man får chansen att se dem igen i sommar innan de lägger av för gott.

Bright Eyes är dagens obestridliga höjdpunkt. Jag har aldrig tidigare sett Conor Oberst utstråla sådan scennärvaro, med skrikig sång och punkiga danssteg. Publiken blir som galen när de river av nya hiten "Shell Games" och äldre klassiker som "The Calender Hung Itself", "Lover I Don't Have To Love" och "Road To Joy". Majoriteten av låtarna är hämtade från senaste skivan The People's Key och (lite mer oväntat) sex år gamla skivan I'm Wide Awake, It's Morning. Mest oväntad är sällan spelade "Trees Get Wheeled Away". Enda anmärkningen är egentligen att spelningen är alldeles för kort; Tolv låtar och en timmes speltid är på tok för lite.

Det som förvånar mig mest på Where The Action Is är att samtliga 25000 besökare verkar befinna sig på Coldplay när de spelar. Det rör sig här faktiskt om ganska ordinär, slätstruken och tråkig pop som gjorts så många gånger förr, och sällan särskilt bra. Bandet verkar känna till detta själva då de utökar sin show med fyrverkerier och enorma ballonger som släpps ut i publiken för att göra spelningen lite mer intressant. När de dessutom kör en extra hård låt med gitarrsolon och distade gitarrer blir det bara löjligt.

Bright Eyes borde ha fått avsluta festivalen, för att ge ett bättre sista intryck och för att låta dem spela i mer än en timme.

Veckans skiva v. 26: The Flaming Lips - Oh My Gawd!!!

Flaming Lips är har på senare år blivit synonyma med storslagen flumpop, men en gång i tiden var de snarare punk. Bandets andra album, från 1987, är dock även den en ytterst flummig historia. Men Oh My Gawd!!! är även punkig, psykadelisk, nerknarkad, punkig och stundtals minner den om Pearl Jam. Hur som helst är den definitivt värd att spanas in.

Från den explosiva "Everything's Explodin'" via Pink Floyd-minnande "One Million Billionth Of A Millisecond On A Sunday Morning", märkligt skräniga "Can't Exist", märkliga "Ode to CC (pt 1)" och countrylåten "Ode to CC (pt 2)" till avslutande och svårplacerade "Love Yer Brain" är skivan en spännande resa och jag slutar aldrig att fascineras.

Trots att plattan gärna hade fått innehålla fler låtar i samma stil som "Everything's Explodin'", innehåller den fler av bandets bästa låtar än någon annan platta de gett ifrån sig.

Skivan innehåller även två Beatles-samplingar, kan ni hitta och placera dem blir jag imponerad.

Lyssna och slås med häpnad av den unge Wayne Coyne och hans mannar.

Lyssna på skivan här!

tisdag 28 juni 2011

Jakobs Musikhörna v. 26: FantomenK

Efter en fantastisk spelning på Tillbakakaka för lite drygt en vecka sen så kan jag inte annat än rekommendera er alla att lyssna på FantomenK. Chip av högsta kvalité.

Lyssna på FantomenK på Spotify!

måndag 27 juni 2011

Veckans låt v. 26: Bright Eyes - Going For The Gold


Att välja ut och skriva om en specifik låt från Bright Eyes repertoar är en ganska svår uppgift då nästan alla låtar är som små litterära mästerverk (och ofta även musikaliska mästerverk). Mitt val föll till slut ändå på en gammal favorit, "Going For The Gold", som även idag platsar på min lista över Bright Eyes fem bästa låtar.

Låten börjar med fingerplockande på en akustisk gitarr som sedan följs av en enkel flöjtmelodi innan Conor Oberst med sin emotionella stämma sjunger;

"There's a voice on the phone
Telling what had happened
Some kind of confusion
More like a disaster"


Men det är i andra delen av låten som Oberst verkligen visar sin poetiska storhet med textstycken som:

"Where the folk singers, poets, and playwrights convene
Dispensing their wisdom
Oh dear amateur orator
They will detail their pain
In some standard refrain
They will recite their sadness
Like it's some kind of contest
Well if it is
I think I am winning it
All beaming with confidence
As I make my final lap
The gold medal gleams
So hang it around my neck
Cause I deserve it
The champion of idiots"

och låtens slut kan vara ett av de vackraste som skapats;

"I know a girl who cries when she practices violin
Because each note sounds so pure
It just cuts into her
And then the melody comes pouring out her eyes
Now to me, everything else, it just sounds like a lie"

söndag 26 juni 2011

Veckans tips v. 26



Den uppmärksamme läsaren ser att en smärre omorganisation har gjorts med Veckans tips, detta för att ni ska får en bättre överblick om vad som händer den kommande veckan.

Konserter:

På tisdag är det Where The Action Is i Slottskogen i Göteborg. Trots en spretig line-up, med sömnpiller som Coldplay, Brandon Flowers och Daniel Adams Ray så finns det ljuspunkter som gör festivalen väl värd ett besök. Vad sägs om Bright Eyes, Jenny & Johnny, The Ark och Glasvegas? Missar ni mot förmodan detta, kan ni dock läsa om spektaklet här på Popbrus senare i veckan.

Samma dag drar Peace & Love igång i Borlänge. Missa inte artister som Bob Dylan, Håkan Hellström, Säkert!, Bad Religion, bob hund, The Ark, Asta Kask, Serenades, Love Antell, Ken Stringfellow, Kapten Röd, Movits!, Sage Francis, Patrick Wolf, The Baboon Show...

På tisdag lirar även Weekend på Debaser Slussen i Stockholm. Med sin blandning av shoegaze och postpunk är det definitivt ett band att hålla ögonen på. Som förband har de Autre Ne Veut.

På torsdag är starten för årets Roskildefestival som i år bjuder på allt ifrån The Strokes och M.I.A. till The Tallest Man On Earth och This Is Head.

Malmöiter kan på fredag njuta av Sveriges kanske mest skruvade surfpunk i form av Quit Your Dayjob. De gör nämligen en spelning på Debaser i nämnda stad. Gå dit.

Hell On Wheels lirar på Debaser Slussen i Stockholm på lördag, motivering behövs ej!


Skivor:

Redan imorgon så släpps en av soulvärldens kanske viktigaste skivor i 40 års deluxeutgåva. Jg talar så klart om What's Going On av Marvin Gaye.

På onsdag släpper Hultsfredsaktuella och lagom hipsterhypade Foster The People sitt debutalbum Torches i Sverige.

I veckan släpper även Handsome Furs nytt. Det blir spännande då förra skivan var bland det skränigaste och bästa jag hört komma från blott en duo. Second Kapital heter nya plattan.


Övrigt:

På onsdag pratar Jason Diakité, mer känd som Timbuktu i Sommar på P1.

På lördag visar SVT 1 en dokumentär om The Doors, klockan 22.15 börjar den.

Ny singel med Wilco


Wilcos nya singel "I Might" som släpps på eget bolag i mitten av juli finns nu tillgänglig för förhandslyssning.

Wilco - I Might by ListenBeforeYouBuy

lördag 25 juni 2011

Lite som en fest VOL VII



Veckans festlista är perfekt för dig som är en aning seg efter gårdagen, den fungerar även bra för dig som fortfarande är på topp. Hoppas det ska smaka.

Veckans lista finner ni här

fredag 24 juni 2011

Låtlista v. 25 - Elektroniskt

Mitt i midsommarstressen kommer här en lista i elektronikens tecken.

Veckans låtlista finner ni här.

Rasmus:

Pet Shop Boys - Can You Forgive Her?
Det bestående minnet från bandets Hultsfredspelning i ösregn 2007.

Helen Love - Bubblegum
"You're like bubblegum on my shoe / I need a stick to get rid of you"

Beirut - Scenic World

Depeche Mode - I Sometimes Wish I Was Dead
Härom dagen var jag på Depeche Mode-baren i Tallin. Dessvärre spelade de inte den här. Men de blandade riktigt goda drinkar med namnet "A question of time".

Hefner - I'm Not Surprised
Från bandets underskattade elektroniska period, som är tråkigt underrepresenterad på Spotify.


Jakob:

Efdemin - Bergwein
Minimal techno i samma anda som Pantha Du Prince

Rigas Den Andre - Guilty Feet, No Rythm
Ett av de största, om inte DET största, skweee-namnen.

Skream - Dutch Flowerz
Från tiden då dubstep fortfarande var spännande och lyssningsvärt.

Venetian Snares - Chinaski
Låten som fick in mig på breakcore.

DJ Scotch Egg - Scotch Grind 2
Ingen hanterar ett gameboy som DJ Scotch Egg.


Anton:

The Tough Alliance - Make It Happen
Ingen elektronisk låtlista utan Göteborgs hjältar.

Braids - Plath Heart
Från bandet debutskiva Native Speaker som släpptes i år. Se dem på Hultsfredsfestivalen i sommar.

Phoenix - If It's Not With You
Kanske inte jätteelektrisk, men en väldigt bra låt.

JJ - From Malaga To Africa
En av 2009 år bästa låtar.

Le Sport - Tell No One About Tonight
Bandet som tidigare hette Eurosrport, här med en låt från 2006, eller var det 2005?


torsdag 23 juni 2011

Veckans skiva v. 25: Florence Valentin - Pokerkväll i Vårby gård


I juni 2007 släppte Florence Valentin albumet Pokerkväll i Vårby gård och sedan dess har det varit en given sommarskiva för mig. Två månader efter skivan släppts spelade bandet på Way Out West-festivalen, och på den obligatoriska blandskivan inför festivalen fanns låten "Upp på sociala, ner på systemet" med. Denna skiva, och framför allt den låten, fick fungera som soundtrack en lång tid efter festivalen - den spelades till och med så flitigt så att man till slut kunde höra min flickväns då sjuåriga lillasyster sjunga textrader som;

"Var ska du gå när klockan är fem
och alla med jobb går hem?
Jo, vi går upp på sociala
Sen går vi ner på systemet"

Arbetslöshet, knaper ekonomi, misär, personliga åsiker och diverse rusningsmedel är ämnen som är centrala i låtarna, men det är de The Clash-doftande melodierna som är det fina med skivan. Självklart är texterna ändå viktiga, som till exempel i "Då skulle det inte vara jag" som utan sin lyssningsvärda text kanske inte hade varit någon höjdare. De bästa spåren är de med lite högre tempo, som "Upp på sociala, ner på systemet", "Smällar man får ta" och även det klockrena titelspåret.

Lyssna på skivan här

onsdag 22 juni 2011

Skivrecension: Bon Iver - Bon Iver



Jag fastnade aldrig för hypen kring Bon Iver och hans debutalbum For Emma, Forever Ago när det kom 2008. Kanske var det för att många fokuserade mer på Bon Iver som en skäggig karl som på grund av olycklig kärlek mitt i vintern flyttade ut till en stuga långt ut i Wisconsins skogar, och där spelade in en skiva, istället för att fokusera på själva musiken. När han spelade på Way Out West-festivalens tältscen 2009 tänkte jag ändå kolla in killen för att se om jag kunde omvändas. Det visade sig att det var fler än jag som ville se denna man vilket ledde till ett överfullt tält och att jag knappt såg en skymt av honom. Musiken då, den hördes väl? Ja, det gjorde den, men jag kunde efter konserten ändå inte förstå storheten med Bon Iver...

...fram tills nu. Efter en hel dag med Bon Ivers nya självbetitlade album i mina öron så är jag helt såld. Öppningsspåret "Perth" sätter ribban otroligt högt med en drömsk inledning med snygga gitarrer, avlägsna trummor, änglakör och Justin Vernons underbara falsettsång. Låten växer sedan till ett storlaget men ändå luftigt crescendo för att sedan mynna ut i den andra låten på skivan - "Minnesota, WI". Det är stilrent och storslaget blandat med smutsigt och minimalistiskt.

En stor skillnad på detta album och debutalbumet är att Bon Iver numera officiellt är en kvartett och är alltså inte längre synonymt med bara Justin Vernon. Detta bidrar till mer arrangerade låtar med fler instrument som får ta plats och leva ut vilket gör låtarna mer intressanta. Ändå är det Vernons säregna sång och vackra melodier som är det centrala i låtarna, och det känns helt rätt. Instrumenteringen är ibland ganska vågad, det används till exempel en saxofon som man annars är van att höra i smöriga ballader och på sista låten "Beth/Rest" används ett piano som har en närmast frikyrklig klang, men ändå känns de inte malplacerade eller sticker ut (inte åt det negativa håller i alla fall).

Bon Iver har lyckats få det vackra och storslagna att leva i en perfekt symbios med det sköra och smutsiga och Bon Iver är utan tvivel ett av årets bästa album hittills. Det är med stolthet jag delar ut Popbrus första fempoängare någonsin.

Skivrecension: The Middle East - I Want That You Are Always Happy

Länk
Trots att albumtiteln tyder på något annat så handlar I Want That You Are Always Happy inte speciellt mycket om glädje, faktum är att det är en ganska melankoliskt och depressiv skiva som The Middle East har skapat. Men trots att skivan kanske inte är allt för uppmuntrande så är den ändå en fröjd för öronen. Det lågmälda akustiska pianot, som ofta bygger upp låtarna, är riktigt snyggt och på vissa låtar lever det ut så att man till och med skulle kunna missta det för något klassiskt pianostycke.

Trots många snyggt svävande och atmosfäriska låtar så är det ändå de lite mer lättsamma låtarna som "Jesus Came To My Birthday Party" och "Months" som etsar sig fast hos mig. I Want Thay You Are Always Happy är en mycket välgjord skiva som bjuder på så mycket mer än den americana vi är vana att höra - lyssna och förundras!

Skivrecension: Jon Allen - Sweet Defeat


Jon Allen är en brittisk singer/songwriter som så många andra försöker slå sig fram i musikvärlden med akustisk gitarr, texter om kärlek och trallvänliga melodier. Visst lyckas han med dessa tre saker - han sjunger om kärlek, hans melodier har en tendens att fastna och han är en ganska okej gitarrist. Tyvärr så tror jag sällan på texterna han sjunger och melodierna fastnar snarare likt ett gammalt tuggummi under skon än något man verkligen vill ha kvar, inte ens gitarrspelandet kan reda ut situationen.

Jon Allens hesa röst är stundtals kusligt lik Rod Stewarts, och det är i mina ögon inte till Allens fördel. Ofta blir låtarna alldeles för intetsägande och jag tycker det saknas autenticitet i framförandet, det är lite väl tillrättalagt.

Sista låten på skivan är en riktig klyschuppräknare, den framförs av en ensam man med akustisk gitarr, texten handlar om kärlek och innehåller som sig bör en hel hög med underliga liknelser. Pricken över i:et är att låten är placerad sist på skivan. Om inte annat så är det en värdig avslutning på en skiva som egentligen inte säger någonting.

Mitt tips är att istället lyssna på valfri skiva med Ryan Adams, eller varför inte Lock-Sport-Krock av Nikola Sarcevic.

tisdag 21 juni 2011

Jakobs Musikhörna v. 25: Labyrint - Miljonprogrammerade

Det har varit en hel del ståhej kring Labyrint på senare tid. Det började med en inställd spelning på en fritidsgård i Växjö, på uppmaning av lokala polisen, därefter följde ett liknande scenario i Värnamo. En vild debatt bröt ut om censur och huruvida polisen ska tycka till om dylika kulturevenemang. Men vad som oftast inte nämndes i alla dessa artiklar, insändare och yttranden i tv och radio är att Labyrint är bland det bästa och intressantaste på den svenska hiphop-scenen för tillfället.

Till en blandning av hiphop och reggae så bjuder de på texter om förorten, ibland men humor men lika ofta gravallvarligt. Inte helt olikt det The Latin Kings gjorde, fast Labyrints texter är definitivt mer välformulerade. Efter att ha släppt ett hyllat mixtape genom Whoa så började saker och ting röra sig för Gottsundakollektivet som numera ligger på Universal. Sen dess har de släppt två EPs varav båda finns på Spotify. Den senaste, Miljonprogrammerade släpptes i år.

Lyssna på just Miljonprogrammerade här!

måndag 20 juni 2011

Veckans låt v. 25: Helen Love - The 1910 Fruitgum Company

LänkLänkJag är nyss hemkommen från en lång bilresa i Baltikum. 150 mil bakom ratten på långsamma vägar krävde sin musik. Med i bilen fanns åtta bland-cd, och när vissa av låtarna dök upp i högtalarna steg stämningen i bilen och allsången infann sig. Det här är en av de låtarna. Och gör den er inte glad så blir jag förvånad.

Helen Love är ett band från Wales, med en förkärlek för Ramones, synthar och catchy melodier. Gott så.

När de kombinerar detta med en text om det gamla 60-talsbandet 1910 Fruitsgum Company, som inte ligger alltför långt bort från Beach Boys ljudvärld, blir det guld värt. Testa detta i en bil eller på en utomhusfest i sommar, och ni kommer att bli lite lyckligare människor.

Lyssna här!

söndag 19 juni 2011

Veckans tips v. 25



Jakob:

På måndag släpps Jah Wobble's Invaders of the Hearts klassiker Take Me To God som deluxeutgåva.

På tisdag släpper Nico Muhly nytt. Seeing Is Believing hetter den.

På onsdag släpper Hell On Wheels sin nya platta Baby.


Anton:

På onsdag släpper Bon Iver sitt nya självbetitlade album, förhoppningsvis dyker en recension upp här på Popbrus samma dag.

På tisdag är det minifestival på Trädgår'n i Göteborg, nämligen Woody West Limitied Edition. Spelar gör bland andra Band Of Horses, Dylan LeBlanc, First Aid Kit och Vetiver.

Amerikanska Vetiver spelar även i Stockholm i veckan, närmare bestämt på onsdag på Debaser Slussen. Som förband agerar Papercuts och Marques Toliver.

lördag 18 juni 2011

Lite som en fest VOL VI



Denna veckan bär listan det inofficiella namnet "lite som en jazzfest".

Veckans lista finner ni här

fredag 17 juni 2011

Låtlista v. 24 - Jazz


Veckan har gått i jazzens tecken, så också veckans låtlista som ni finner här.

Jakob:

John Coletrane - A Love Supreme Part I: Acknowledgement
En av världens absolut bästa saxofonister.

Charlie Parker - Salt Peanuts
Kom i kontakt med låten i filmen Cable Guy.

Stan Getz and Swedish All Stars - Dear Old Stockholm
Ack värmeland du sköna, i jazztappning.

Vince Guaraldi Trio - Linus and Lucy
Känd från Snobben.

Joe Pass & NHOP - Donna Lee



Anton:

Mats Öberg - Ångbåtsblues
Mats tolkar Cornelis på ett utomordentligt sätt.

Jaga Jazzist - Animal Chin
En gammal favorit.

Ulf Wakenius - Lines


Kenny Burrell - Kennys Theme
En gammal klassiker.

Billie Holiday - Do You Know What It Means To Miss New Orleans
Kanske den bästa jazzsångerska någonsin.


torsdag 16 juni 2011

Månadens Skiva v. 24: Mats/Morgan Band - On Air With Guests


Länk till skivan på Groove Shark

Anton:

Att lyssna på väldigt skickliga musiker kan vara allt ifrån dötrist till alldeles underbart. Mats/Morgan Band är ett band som håller sig på den underbara sidan, främst genom att de med känsla, väldigt varierat och otroligt tight. Mats Öberg på diverse synthar, keyboards och pianon och Morgan Ågren på trummor är stommen i bandet (vilket namnet avslöjar), men på On Air With Guests består bandet även av en extra keyboardist, en gitarrist och en bassist plus diverse gästmusiker.

Att sätta namn på den genre Mats/Morgan Band spelar är egentligen helt obefogat då de inte spelar någon genre i traditionell mening. Då On Ait With Guests gästas av flera olika musiker från olika håll så blir skivan extra spretig. Många av låtarna bygger på en experimentell lust och en stor portion improvisation, det finns likheter med fusionjazz men att benämna musiken med det är att hårdra det lite för långt.

Visst är musiken väldigt avancerad och komplex och det är få personer som skulle kunna spela det som Mats/Morgan gör – men det är inte därför jag lyssnar på dem och gillar det de gör. Det jag fastnade för hos Mats/Morgan från första lyssningen var den lekfulla, svängiga och omväxlande musiken som aldrig slutar att förvåna. På On Air With Guests är musiken relativt lättillgänglig, om man jämför med tidigare skivor av bandet, och därför fungerar skivan som en utmärkt introduktion för er som är sugna på att lyssna på Sveriges kanske bästa band (rent musikalsikt).


Jakob:

Att både Mats och Morgan och alla deras medmusiker är otroligt kompetenta musiker råder det ingen som helst tvekan om. De bjuder på snortight fusion med allt från funkklassiker till mattemetal på plattan, ofta med tvära kast mellan genrer. Men allt är verkligen skitbra. Det finns egentligen bara ett problem med On Air with Guests, att den är så förbannat lång. 67 minuters hetsig fusion blir för mycket för mig i en sittning, inte för att det blir jobbigt, utan snarare för att jag tappar fokus och börjar tänka på annat. Detta är nämligen musik som man bör lyssna aktivt på, inte något man har på i bakgrunden.

Men även om varenda låt är bra så finns det ändå höjdpunkter. Inledande En Schizofrens Dagbok är den absoluta höjdpunkten, men Hollmervalsen kommer inte långt efter. Sen har Chicken, som gästas av Jonas Knutsson på sax, alltid en speciell plats i mitt hjärta då jag själv spelat den under min gymnasietid. Även Sol Niger Within bjuder på skön omväxling från deras vanliga sound, då den gästas av Fredrik Thordendal som till vardags spelar gitarr i Meshuggah och sitt sidoprojekt Fredrik Thordendal's Special Defekts. Tyvärr avverkas alla dessa fyra låtar redan på plattans första halva, kanske är det rentav därför de fastnat, jag vet inte.

Men förutom längden så är On Air with Guests en riktig toppenskiva. Kanske inte något man drar på när som helst, men när man är sugen på riktigt kompetent fusion med alldeles lagom variation så är den ett hett tips!

tisdag 14 juni 2011

Jakobs Musikhörna v. 24: Eric Dolphy - Iron Man

LänkJag vet inte mycket om Eric Dolphy, mer än att han spelar basklarinett, flöjt och altsaxofon. Jag vet ännu mindre om hans medmusiker och jag vet absolut ingenting om den här plattan förutom att den svänger. Men mer än så behövs inte.

Lyssna och njut.

måndag 13 juni 2011

Veckans Låt v. 24: Miles Davis - So What

LänkDet är en klassiker, alla med minsta intresse för jazz har hört den. Den är inledningen på Kind of Blue, som sägs vara den jazzplatta som sålt mest någonsin. Men den har ett av världens absolut ballaste basriff, så jag skriver det här för er som aldrig en tittat åt jazzen.


Miles Davis är som ni antagligen känner till, en riktig legend. Få har betytt så mycket för jazzens utveckling som han har gjort. Att hans band innehöll några av de kompetentaste musikerna för stunden gjorde inte saken sämre. Tillsammans bygger de under nio minuter upp en tillbakalutad stämning. Den första halvminuten börjar med att bas och piano trevande letar sig fram mot ett skönt sväng och när basen sen börjar med sitt riff så är det svårt att inte ryckas med. När Davis sen börjar improvisera över det hela så vet man att det här är snudd på perfektion.



Och det är bara första låten på plattan, du har fyra fantastiska låtar kvar.



söndag 12 juni 2011

Veckans tips v. 24



Rasmus:

Sugna på billiga och bra konserter? Det bjuder landets nöjesparker på. Imorgon kan man till exempel se Bob Hund på Liseberg.

På onsdag kan man se Gogol Bordello spela på Gröna Lund.

Föredrar ni era konserter på rockklubb och befinner er i Malmö? Där spelar Vit Päls på onsdag. På Debaser.


Jakob:

Tre fantastiska festivaler går av stapeln i veckan, av vitt skilda karaktärer. I Stockholm börjar Stockholm Jazz Festival på fredag och bjuder på artister som Zap Mama, Lekverk, Goran Kajfes Subtropic Arkestra, Seun Kuti & Egypt 80 och Bobby Womack, för att nämna några. Därför bjuder vi på Popbrus på jazztema i veckan som kommer.

För er som hellre vill ha något experimentellt, gratis och mindre så går Tillbakakaka av stapeln i Öjaby utanför Växjö. Där bjuds på bland annat chip, drone, breakcore och improviserad galenskap i dagarna två. Under fredag och lördag spelar Avgrunden, Nordloef, Negrobeat, Goes Calypso, Håkan Hellstorm med flera. Ta med ett instrument och skapa på plats!

Folk som är sugna på punk kan istället ta sig till West Coast Riot i Göteborg på torsdag. Sveriges mest kommersiella punkfestival bjuder i år på storheter som Gogol Bordello, Bad Brains, U.S. Bombs, Kvelertak, The Exploited och Millencolin, som spelar igenom hela Pennybridge Pioneers.


Anton:

Imorgon släpps två nya skivor som Popbrus redan har uppmärksammat med recensioner, det är;

Woods med Sun And Shade (länk till recension) och

Francis med Lekomberg, We Were Kin (länk till recension).

På torsdag visar SVT en dokumentär om producenten Phil Spector, det kan vara intressant. Klockan 21.00 på SVT 1.

lördag 11 juni 2011

Lite som en fest VOL V



Idag firar Lite som en fest-listan fem veckor - det firas bäst med de femton låtar som veckans lista bjuder på.

Lite som en fest VOL V

fredag 10 juni 2011

Låtlista v. 23 - Sverige

I måndags var det Sveriges Nationaldag. Så varför inte några låtar på temat Sverige?

Veckans låtlista finner ni här

Rasmus:

Darren Hanlon - Operator... Get Me Sweden
Om att kära ner sig i någon som bor på andra sidan jorden, samtidigt som man är flygrädd.

The Stranglers - Sweden (All Quiet On The Eastern Front)
Skön låt med skönt band helt enkelt.

The Divine Comedy - Sweden
"I would like to live in Sweden..."

Olle Ljungström - Sverige
De svenska låtarna om Sverige är inte lika positiva. Varken om det rör sig om Olle Ljungströms comeback-platta...

Ebba Grön - Schweden, Schweden
...eller svensk punk.


Jakob:

Tondöv Terror - Sverige, Sverige Missfosterland
Lite punk såhär till helgen är alltid fint.

The Stranglers - Sverige
Engelsk punk på tafflig svenska.

Torsson - Sverige
Punk? Progg? Dansband? Oavsett genre så är de jävligt bra.

Dizzy Gillespie - Serenade To Sweden
Lite jazz för att varva ner.

Kamikatze - Schweden Verpiss Dich
Brudpunk är bra punk


Anton:

Of Montreal - My, What A Strange Day With A Swede
En låt där den tyska filosofen Nietzsche får stor uppmärksamhet.

Allo, Darlin' - Let's Go Swimming
En historia som utspelar sig på den svenska västkusten.

Kent - Sverige
En kanske något sönderspelad låt, men likväl bra.

Conor Oberst - You Should Be In Sweden
Från skivan Water som släpptes i 300 exemplar 1993 av en då 13-årig Conor Oberst.


The Mountain Goats - Going To Queens
Från albumet Sweden som släpptes 1995. Lo-fipop i sin finaste form.

torsdag 9 juni 2011

Veckans Skiva v. 23: Bad Religion - No Control

Ska du bara äga en skatepunkplatta någonsin så är valet lätt. No Control, mer behövs egentligen inte. Satanic Surfers, Pennywise, Lagwagon, Millencolin i all ära, men hur bra de än en gång var så var de aldrig i närheten av punkens svar på Iron Maiden, Bad Religion. För precis som Maiden så har de låtit ungefär likadant under hela sin karriär (med undantag för floppen Into The Unknown) och håller fortfarande hög kvalité på sina släpp.

Men vad gör då No Control så förbannat bra då? Ja, var ska man börja? Ingen låt överskrider treminutersstrecket, vilket är skönt då skatepunk inte direkt är världens mest varierade genre. På tjugosex minuter hinner femton låtar avverkas, vilket är alldeles lagom. Tempot är, med några undantag, högt, precis som det ska vara. Greg Graffin är antagligen en av punkvärldens bästa sångare, kanske inte rent tekniskt, men hans melodier är alltid klockrena och likaså hans texter. Man finner även en av de snyggaste körpartierna jag vet, nämligen den som kommer trettiofyra sekunder in i Automatic Man, så fantastisk i all sin enkelhet.

Jag skulle kunna mala på i en evighet om vad som gör den här skivan till ett mästerverk. Jag vet inte hur många gånger den snurrat i min cd-spelare, men definitivt fler gånger än de flesta skivor i min samling. Det är en av få skivor jag kan spela om och om igen utan paus utan att tröttna det minsta, något som jag rekommenderar er alla att göra. Nu!

Lyssna på No Control på Spotify!

Förhandslyssna på Bon Ivers kommande album

Nu finns Bon Ivers kommande album tillgängligt för förhandslyssning på NPR. Det självbetitlade albumet släpps 22 juni.

Länk här

onsdag 8 juni 2011

Skivrecension: Woods - Sun and Shade

Woods är sådär lagom hypade samtidigt som de är sådär lagom förbisedda. Frontmannen Jeremy Earls skivbolag är desto mer uppmärksammat för att ha huserat akter som Wavves och Real Estate, för nämna de två mest kända exemplen.

Kanske är det inte så konstigt dock, för Woods har en tendens att flumma ut. Inte på ett dåligt sätt, tvärt om, på ett mycket trevligt sätt, så trevligt att jag faktiskt föredrar deras långa jamsessions framför de mer raka psychfolk-låtarna. Tyvärr misstänker jag att den bredare popkonsumentmassan inte riktigt håller med mig. För faktum är att även deras rakare låtar håller hög klass. Men när det redan efter tre poplåtar följer ett sjuminuters monotont jamspår så börjar det redan då kännas lite spretigt.

Det hade varit en betydligt jämnare och mer lättlyssnad platta om de skippat de två långa, monotona och psykedeliska utsvävningar som Out Of The Eye och Sol Y Sombra är. Kanske gett ut deras mer flummiga jam på en ep eller så. Men egentligen är det en petitess, för hela skivan håller rakt igenom hög klass. Kanske hade de nått ut till en bredare massa om de fokuserat på de mer konventionella låtarna, men det är med största sannolikhet inte ens deras mål. Och inledande Pushing Onlys är en perfekt låt för sega festivalmorgnar.

Skivrecension: Francis - Lekomberg, We Were Kin

Hur roligt det än kan vara när etablerade band släpper nya skivor så slår det sällan känslan när man hör ett riktigt bra debutalbum för första gången. Lekomberg, We Were Kin är ett album som jag gillade från första stund och som väckte den ovan nämnda "debutalbumkänslan". Problemet är att jag vid just debutalbum lätt tappar lite av omdömet och därför gillar musiken lite mer än vad jag annars hade gjort - så är faller med Lekomberg, We Were Kin.

Francis har ändå gjort en väldigt stark debut med väl arrangerade poplåtar med trevliga inslag av rock, folk och jazz. Det finns egentligen inga dalar på albumet, problemet är snarare att topparna är något för låga. Det finns en stor potential hos bandet som jag hoppas de tar vara på - då kan detta vara början på något stort.

Bästa spår: "Time On Our Side"

Skivrecension: Arctic Monkeys - Suck It And See

Första gången jag hörde Arctic Monkeys var våren 2006 när jag och några kompisar slözappade förbi MTV och fastnade vid videon till låten "The View From The Afternoon". Mina vänner tyckte musiken var konstig och tillgjord men jag sögs med i den snabba och rytmiska slyngelrock som låten, och egentligen hela debutalbumet Whatever People Says I Am, That's What I'm Not, står för. Det var mycket attityd, en aning kaxighet och jag fick en känsla av att bandet gjorde precis den musik de ville, utan att tänka på vad lyssnaren ville ha eller vad de tycker (vilket albumtiteln även tyder på).

På sommaren samma år såg jag Arctic Monkeys live på Acceleratorfestivalen i Göteborg. Vid det laget hade en ordentlig hype byggts upp kring bandet, och som så många gånger förr lyckades det hypade bandet inte leva upp till ryktet. Kanske var det för att festivalen höll en otroligt hög klass med till exempel en sprudlande Regina Spektor som precis hade släppt sin genombrottsskiva (i Sverige i alla fall) Begin To Hope, och ett dödstight Death Cab For Cutie som året innan släppt skivan Plans. Jag minns dock att Arctic Monkeys lyckades leverera samma känsla live som den jag fått av dem på skiva - att med en jäkla attityd visa att de gör sin sak, utan krusiduller.

Arctic Monkeys släppte sitt andra album 2007 vilket gjorde dem ännu större, kanske framför allt tack vare hitlåten "Fluorescent Adolescent". Det tredje albumet Humbug från 2009, gick mig obemärkt förbi och nu sitter jag något förvånat och lyssnar på det fjärde albumet Suck It And See. Sedan debutskivan har bandets sound mognat otroligt mycket, den kaxiga attityden är som bortblåst och något av en mer brittisk gentlemannaaktigt sound har tagit över. Första spåret, "She's Thunderstorms", hade lika gärna kunnat vara en ny låt av Morrissey.

Visst finns det en hel del attityd kvar hos Arctic Monkeys, men den antyder inte längre att bandet spelar det de verkligen brinner för eller att de inte bryr sig om vad lyssnaren tycker. Suck It And See är mer konventionell och mer slätstruken än de två första skivorna, men innehåller alltjämt några riktiga rockpärlor som "Library Pictures" och "All My Own Stunts".

Suck It And See är det ett helt nytt Arctic Monkeys man får höra, ett lite tråkigare, lite lugnare och lite snällare. Men man får också höra ett lite äldre, lite klokare och på många sätt ett lite mer genomtänkt Actic Monkeys. Jag vet vilket jag föredrar, men förmodligen kommer miljoner människor tycka att jag har fel.

tisdag 7 juni 2011

Jakobs Musikhörna v. 23: The J. Arthur Keenes Band - Computer Savvy

Om du tror att chip är detsamma som tv-spelsmusik så är det hög tid att lägga undan denna föreställning. De senaste åren har musik skapad på gamla konsoler letat sig mer och mer in i folks medvetande. The Pains of Being Pure at Hearts trummis sidoprojekt The Deprecation Guild blev lagom hipsterhypat, Anamanaguchi gjorde soundtracket till Scott Pilgrim-spelet (vilket iofs gör det till tv-spelsmusik, men jag tror ni fattar min poäng), Starscream gjorde ett inhopp i den amerikanska versionen av serien Skins som visas på MTV. För att nämna några exempel.

Ett "band" att hålla ögonen på inom chipscenen är The J. Arthur Keenes Band. Egentligen är det inget band, det är en kanadensare med ett gameboy och diverse instrument. Med dessa verktyg skapar han ljuv popmusik, ofta med en hel del baktakt och stor variation. Sundtals låter det nästan collegerock, ibland dub, ibland bara lättlyssnad pop, men vad han än ger sig på så gör han det med stor finess. Trots sin ringa ålder, han var sjutton sist jag hörde något om hans ålder, så är han en fullfjädrad låtskrivare med många idéer utan att för den skull röra till det för mycket.

Det är knappast det mest avantgardistiska du kommer höra inom chipmusiken, men det är lysande pop med gameboy som huvudingrediens, mer än så borde inte behövas för att övertyga dig.