Skivrecension: Köttgrottorna - Totalgalet

Jag kan säga det direkt, jag har aldrig varit något större fan av Köttgrottorna. Inte ens när trallpunk var vad jag lyssnade mest på så lyckades bandet arbeta sig från periferin in i mitt blickfång. Jag var medveten om dem och tyckte väl att de hade ett par bra låtar, men mer än så var det aldrig. Ändå hoppades jag att denna skiva, som de släpper efter 30 år som band, skulle vara riktigt bra. För man tröttnar lite på punkband som harvar på och trampar vatten eller ännu värre, lägger ner för att många år senare återförenas som en sämre kopia av sitt forna jag.

Men inget nytt under solen här, Köttgrottorna gör det de alltid gjort, skojfrisk trallpunk med halvseriösa texter. Dock känns det lite gubbigare än jag minns dem, vilket kanske inte är så konstigt efter trettio år, men föga upphetsande. Låtarna går i halvtempo, här och var förekommer barbershopstämmor och texterna har ungefär samma lyriska kvalité som valfri Per Gessle-låt. Dock är det inte dåligt, bara onödigt. För jag hittar ingen anledning på Totalgalet att lyssna på det här när det finns en uppsjö av band och skivor som är mycket intressantare.

Däremot kan jag tänka mig att folk som redan gillar Köttgrottorna kommer uppskatta detta alster. För att ha hållt på så länge inom en scen som är såpass liten som den svenska trallpunkscenen faktiskt är så känns det som en gedigen platta. Men för alla er som aldrig riktigt fastnat för dessa herrar så kommer Totalgalet inte var skivan som omvänder er.

Skivrecension: Die Antwoord - Ten$ion

Till tonerna av en enerverande refräng, i vilken en till synes försvarslös ung kvinna tillkallar uppmärksamhet från en samuraj, kom den sydafrikanska gruppen Die Antwoord från ingenstans och tog världen med storm för några år sedan. Detta ledde bland annat till ett skivkontrakt med Interscope och en spelning på Coachella. För egen del kulminerade det hela vid en kaotisk klubbspelning under Way Out West 2010 (där de bland annat förolämpade den inflytelserika DJ:n och musikjournalisten Mary Anne Hobbs, men det är en annan historia).

Nu kom inte Die Antwoord från ingenstans utan är i själva verket ett ”låtsasband”, regisserat av Ninjan himself, Watkin Tudor Jones, som har ett flertal projekt på meritlistan innan Die Antwoord. Han har tillsammans med Yo-Landi Vi$er (egentligen Anri du Toit) skapat ett band som lånar element från Zef (ett slags sydafrikanskt white trash). Man skulle kunna dra paralleller mellan Jones och Sasha Baron Cohen, men i och med att storheten i Cohens verk finns i dynamiken i mötena mellan icke ont anande människor och Cohen själv haltar den jämförelsen något eftersom Jones sysslar med envägskommunikation. Faktum är att det är svårt att överhuvudtaget förstå vad Die Antwoord vill säga med sin musik i och med att deras texter i hög grad växlar mellan engelska och afrikaan.

Sedan 2010 har Die Antwoord alltså spelat in ett nytt album och det är detta som denna text ska handla om. Enligt rykten ska Interscope haft önskemål om ett mer kommersiellt sound till den nya skivan, något som fick herr Ninja att ge fingret och säga upp bekantskapen (det finns för övrigt ett skit på skivan som, om jag tyder det rätt, smutskastar Interscopes styrelseordförande Jimmy Iovine). Jag tillhör dem som tycker att kompromisslöshet alltid ska premieras så tilltaget får helt klart tummen upp i min bok. Nåväl, nu har de i alla fall startat ett eget bolag för utgivningen av sitt andra album

Musiken då? Nja, en besvikelse tyvärr. Det episka inledningsspåret lovar gott, och visst, det svänger ymnigt på sina ställen även efter det, men som helhet betraktat håller det inte. Det stora problemet är att musiken, precis som på förra albumet, blir tråkig att lyssna på i längden. Den låter i många fall daterad och man tröttnar snabbt på Ninjans och Yo-Landis röster (att den nyutkomna DJ Hi-Tek stigit fram och börjat få vokalt utrymme är i och för sig kul och trevlig omväxling).

Gästskribent: Henrik

Skivrecension: Trailer Trash Tracys - Trailer Trash Tracys

Trailer Trash Tracys har ett problem, ett stort problem. I varenda låt känns det som att det fattas något. Det kan vara en synt, en gitarr en bas, men alltid är det något som saknas i mina öron. Hade det inte varit så så hade jag kanske kunnat uppskatta den här plattan åtminstone hyfsat.

Men den har även ett till stort problem. Ett problem som man kan tycka borde betyda mer än det förstnämnda, men som jag faktiskt stör mig mindre på. De har nämligen ganska taffliga låtar. Inte en enda låt dröjer sig kvar efter att skivan tagit slut. Eller jo, inledande Rolling - Kiss The Universe, tack vare dess otroligt opassande basgång, och följande You Wish You Were Red på grund av det fruktansvärt uttjatade riffet som fungerar bättre i både The Whos Baba O'riley och Pascals Cadillac.

Trots dessa två uppenbara brister så har skivan mottagit en del väldigt positiva recensioner här och var. Kanske är det något jag missar, för visst kan jag höra att bandet har potential, men i mina öron så sjabblar de bort den.

Skivrecension: The Big Pink - Future This

Första låten, Stay Gold, är helt okej, nästan på gränsen till njutbar, så långt kan jag sträcka mig. Efter det blir det dock svårare att försöka hitta något positivt med skivan. Men ändå är den inte så gräslig att den förtjänar Popbrus första bottenbetyg, den är bara så förbannat slätstruken.

Den är snyggt producerad, men snyggt betyder inte alltid bra. Allt som skulle kunna sticka ut med Future This, The Big Pinks andra fullängdare, har istället slipats bort för att det ska låta just snyggt. De skräniga gitarrväggarna som ibland skymtar i bakgrunden får på tok för lite utrymme, samma sak med den distade basen. Om dessa hade fått härja åtminstone lite friare så hade bara det höjt plattan en bra bit.

Men det största problemet är ändå sångaren, det finns inget riv i hans röst. Den är precis som röster "ska" vara och bidrar inte på något sätt till att göra musiken mer personlig utan utan får den tvärt om att kännas som en dussinprodukt.

Det här är inte en skiva jag skulle rekommendera till någon. Den känns som shoegazesneglande electrorock med drömmar om kommersiell framgång. Kort sagt får jag nästan anstränga mig för att ta mig igenom den här plattan. Tack och lov att jag aldrig behöver plocka fram den igen.

Skivrecension: Kurt Vile - So Outta Reach

Jag gillar The War On Drugs, därför känns det som att jag borde uppskatta deras gamla gitarrist Kurt Viles sologrejer, men icke. Det lyfter liksom aldrig, speciellt inte på So Outta Reach. Debuten Constant Hitmaker hade sina stunder, men var en ganska medioker skiva, även för att vara en lo-fi-platta. Hans nya ep har dock bara en låt som jag ens finner värd att lyssna på, nämligen Life's A Beach, en tillbakalutad liten poplåt som egentligen inte är något speciellt, men som jag ändå finner njutbar.

Problemet med So Outta Reach är mest att det gjorts så ofta förut, speciellt de senaste åren. Småfolkig psychpop med viss lo-fi-estetik kvar, även om ljudbilden är ren. Lyssna hellre på Woods än Kurt Vile, de har både bättre låtar och en trevligare produktion.

Men om man inte kan få nog av den här typen av musik kan jag förstå att Kurt Vile är en hjälte inom sin genre. Jag har bara svårt att finna det intressant. De sex låtarna går, med undantag för just Life's A Beach, obemärkt förbi, speciellt avslutande (so outta reach) som bara är Life's A Beach igen, fast i sämre utförande.

Skivrecension: Jamie N Commons – The Baron EP

Jag blev uppriktigt överraskad när jag efter en första genomlyssning läste att Herr Commons är ringa 22 år gammal. Hans röst tillhör någon som är kanske dubbelt så gammal. Men på skivan är det däremot tunt med överraskningar.

Jamie N Commons låter precis som en sångare som gillar blues och gospel i någon utsträckning men som har gjort något fel. Tittat för mycket på idol? Anlitat fel producent? Inte fattat grejen? Hur som helst så är det för mycket pop och för lite blues. För mycket puts och för lite känsla. Alla låtar på The Baron EP förmedlar ungefär samma stämning och jag hinner bli uttråkad innan de dryga 15 minuterna är över.

Jag ska dock inte vara för hård mot pojken. Det är hans första platta och han vet kanske inte riktigt vad han vill. Han är en hyfsad låtskrivare och första spåret, The Preacher, skulle platsa på en vildmarksplaylist tillsammans med låtar från Into the Wild-soundtracket. Resten av skivan är inte dålig, men jag skulle inte lyssna på den självmant.

Jag tänker avsluta med tre tips och en fråga till Jamie:

Sluta försöka låta som Eddie Vedder eller Johnny Cash eller vem du än försöker härma. Det soundet är redan taget.

Sätt dig med gitarren och skriv en låt som är din egen, så kommer det bli mycket bättre, tro mig!

Man kan skriva låtar i dur.

Vad är grejen att fotografera sig på en strand vid havet? Alla artister gör det nu för tiden. Herregud

Gästskribent: Josef Söreke

Skivrecension: Yann Tiersen - Skyline

Många har hört talas om fransmannen Yann Tiersen. Få undgick hans melankoliska pianokompositioner och franskdoftande dragspelsalster i Amelie från Montmatre, men i och med hans två senare skivor har Yann Tiersen visat upp en större musikalisk mångsidighet än så. På hans aktuella skiva Skyline hörs det väldigt tydligt att Yann Tiersen är erfaren inom filmmusik och arrangemang. Det låter drömskt, innovativt och experimentellt. När ungefär halva skivan snurrat förbluffas jag över hur konstnärlig och målande skivan är. Det är sällan man kan sluta ögonen och se en historia utspela sig under en och samma låt i dagens kommersialiserade musikklimat. Yann Tiersen målar oerhört inspirerande bilder med penseldrag av dunkla synthmattor och marimba blandat med elgitarrer och samplade hundskall.

Skivan i sig är emellanåt oerhört behaglig att lyssna på. Låtar som The Gutter och Monuments får tankarna att gå mot svenska Kent fast med mindre fokus på texter. Effekttjocka elgitarrer och en dunkel stämning genomsyrar dessa två spåren som görs väldigt bra. I ren kontrast till dessa spår finns spåren Exit 25 Block 20 och The Trial som båda ger sken av lekfullhet, hopp och glädje. Det är stora instrumentala arrangemang med mycket vision och driv. Något som drar ner båda låtarna är dock intron på bra över en minut. Man känner hur fantastiskt bra det skulle göra sig i någon indiefilm, men på skiva blir det något utdraget och enformigt.

Samtidigt som skivan är en frisk vind av innovation har den ett ganska lågt återlyssningsvärde. Jag kan, ärligt talat, inte se mig själv lyssna på vissa låtar någonsin igen. Det har sin charm. Det blir något av en flyktig konstutställning för dina öron där man drömmer sig bort en stund. Men samtidigt lämnas man lite frågande och besviken på skivans otydliga fokus och något långdragna och filmiska intron.

Gästskribent: Markus Landén

Skivrecension: Invasionen - Saker som jag sagt till natten

Det här låter som Mattias Alkberg, Jumper, svenskk 90-talstrallpunk, Knivderby och (stundtals) bob hund. Samtidigt. Allt stöpt i en postpunkform. Så jag vet inte var jag har det här, hur jag ska förhålla mig, var jag ska angripa. Det låter inte 2011 i alla fall. Och det låter inte som Invasionens förra platta. Trots allt detta är det inte spretigt. Faktum är att det är på gränsen till allt för homogent. Detta är dock inte den största bristen. Den ligger i produktionen. Det är Henrik Oja som stått bakom mixerbordet (han har tidigare producerat Säkert! och då lyckades han bra mycket bättre). Ljudbilden är för platt och ren. Det här hade tjänat på att väsnas mer, låta smutsigare. Jag antar att det kan göra det live, och då kommer referenserna kanske snarare att dra mot Pascal. Dennis sjunger:

"Det är slut med ofarlig musik"

Är det självironi månne? För det här är så ofarligt det bara kan bli. Man använder sig även av det som i tv-branschen kallas för apelsin-tv. Det vill säga: sjunger du om en apelsin, så ska du också visa en apelsin för att det ska bli tydligare. Dennis sjunger om svärd och använder sig av den lasersvärdsliknande synteffekt som tidigare förstört låtar för både Ebba Grön och Joy Division.

Höjdpunkter med skivan är dock att samtliga spår går att spelas för sig själva, och då blir bättre än helheten. Att texten i "Norrsken" får en att vilja flytta till Norrland. Och att avslutande "120 db" är en god bit på vägen mot det smutsiga, skräniga sound som hela skivan borde ha haft.

Skivrecension: The Drums - Portamento

The Drums har med "Lets Go Surfing" släppt en av de mest trallvänliga låtarna under de senaste åren. Att bandet bokades till Way Out West förra året och till Hultsfredsfestivalen i år kändes som klockrena bokningar - i alla fall innan festivalerna.

Portamento är bandets andra album på två år och skivan känns mest som en produkt som skapats för att rida på den hypevåg som har byggts upp kring bandet. En våg som nästan enbart skapades tack vare den ovan nämnda låten och som i och med Portamento troligtvis, eller förhoppningsvis, slår mot land och sakta rinner tillbaka ner i havet bland alla andra mediokra popband med häftiga kläder. På Portamento ger The Drums ett trött och lojt intryck som har resulterat i en skiva med tunn ljudbild som troligtvis inte kommer engagera speciellt många bortsett från de som redan är helt The Drums-tokiga (kanske ger några sådana upp också).

Det finns få ljusglimtar på Portamento, en är ändå den avslutande låten "How It Ended", en annan är den mystiska framsidan. I övrigt består skivan av låtmaterial som känns framtvingat under en stressig period. Ofta är låtarna uppbyggda av sångupprepningar kring en monoton gitarrslinga, vilket kanske är lite av The Drums signum, men som i längden bara blir väldigt tröttsamt. Betyget blir en mycket svag tvåa.

Skivrecension: The Rapture - In the Grace of Your Love

Minns ni The Raptures låt House of Jealous Lovers? Det var något i den stilen jag hoppades få höra när jag tog mig ann att recensera In the Grace of Your Love. Döm om min besvikelse när allt punkigt och spretigt är bortpolerad och kvar finns en slätstruken gegga av klubbmusiksinfluerad rock som bara känns trist och intetsägande.

Men såväl fans som kritiker verkar gilla det de hör och visst finns det stunder på plattan som faktiskt är lyssningsvärda, men de är få. Titelspåret är en av dessa stunder, som hade varit ännu bättre om tempot dragits upp något, men man kan inte få allt. Den andra stunden är avslutande It Takes Time To Be A Man som vinner mycket på att den sticker ut från övriga plattan eftersom den är uppbyggd som ett hiphopbeat snarare än en vanlig låt. Och ärligt talat så tror jag den hade funkat bättre som ett beat åt någon tillbakalutad rappare än på den här plattan.

Utöver dessa två stunder så kan jag ärligt talat inte rekommendera någon att lyssna på den här plattan. Inte för att den är så fruktansvärt dålig egentligen utan för att ni mycket hellre borde lyssna på Happy Mondays om ni vill ha klubborienterad rockmusik.

Skivrecension: Jon Allen - Sweet Defeat

Jon Allen är en brittisk singer/songwriter som så många andra försöker slå sig fram i musikvärlden med akustisk gitarr, texter om kärlek och trallvänliga melodier. Visst lyckas han med dessa tre saker - han sjunger om kärlek, hans melodier har en tendens att fastna och han är en ganska okej gitarrist. Tyvärr så tror jag sällan på texterna han sjunger och melodierna fastnar snarare likt ett gammalt tuggummi under skon än något man verkligen vill ha kvar, inte ens gitarrspelandet kan reda ut situationen.

Jon Allens hesa röst är stundtals kusligt lik Rod Stewarts, och det är i mina ögon inte till Allens fördel. Ofta blir låtarna alldeles för intetsägande och jag tycker det saknas autenticitet i framförandet, det är lite väl tillrättalagt.

Sista låten på skivan är en riktig klyschuppräknare, den framförs av en ensam man med akustisk gitarr, texten handlar om kärlek och innehåller som sig bör en hel hög med underliga liknelser. Pricken över i:et är att låten är placerad sist på skivan. Om inte annat så är det en värdig avslutning på en skiva som egentligen inte säger någonting.

Mitt tips är att istället lyssna på valfri skiva med Ryan Adams, eller varför inte Lock-Sport-Krock av Nikola Sarcevic.

Skivrecension: Cake - Showroom Of Compassion

Nej, det här går inte. Det är så ofattbart tråkigt att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Tre gånger har jag rent ut sagt plågat mig igenom den här plattan, men aldrig mer. Den är egentligen inte dålig, inte alls, jag kan se varför folk uppskattar sådan här simpel riffbaserad rock, men jag står inte ut. Det är monotont, men inte på det där meditativa sättet utan på ett segt och tråkigt sätt.

Det börjar ganska trevligt, första låten är härligt tillbakalutad, ett ganska trevligt riff som går nästan konstant genom hela låten, men redan efter en minut så har jag tröttnat. Nästa låt, samma grej, lite poppigare tongångar men återigen så tröttnar jag nästan direkt. Tredje låten skiljer sig åtminstone lite, synd bara att jag är ganska säker på att sångmelodin är lånad från någon annan.

Och så vidare. Allting känns enformigt och mediokert. Jag har hört den här plattan i bättre utförande hundratals gånger. Det finns bara en låt jag ens kommer komma ihåg om några veckor, nämligen plattans countrylåt, Bound Away. Den är fin, tyvärr misstänker jag att den funkar bäst i skivans kontext, för vill jag lyssna på country så är det inte direkt Cake jag kommer plocka fram.

Skivrecension: k0NG/Slutet - Split-singel

Så var det återigen dags för ett split-släpp mellan k0NG och Slutet. Förra gången handlade det om en ep, men den här gången så är det bara en tvåspårssingel det handlar om, alltså en låt av vadera band.

Först ut är k0NG som inte gjort några större förändringar sedan ep:n, det är långsam, monoton deppelectronica med släpsång. Och inte heller denna gång faller det mig egentligen i smaken. Låten i sig är det inga större fel på, det är bara genren som så som jag inte riktigt har något till övers för. Framförallt skulle den må bra av en tyngre bas och ett snyggare gitarrljud.

Slutet däremot överraskar med att inte bjuda på ännu en postpoplåt utan istället levererar något som låter som en distad leksakskeyboard som panorerar från höger till vänster med korta intervall. Och det är i stort sätt allt som händer i de dryga två minuter som "låten" fortgår. Jag vet inte om det är av experimentlusta eller avsaknad av idéer, men jag kan tänka mig att spåret möjligtvis skulle kunna fylla ett syfte på en fullängdare. Som ett singelspår framstår det dock mest som ett skämt. Om än ett ganska roligt dito.

Singeln ges ut på Electric Fantastic Sound imorgon!

Skivrecension: Doctors & Dealers - Trouble EP

Doctors & Dealers är ett enmansprojekt av en svensk tjej som kallar sig för Sparrow. Hon har tidigare släppt två album och det tredje planeras att släppas i början av nästa år. Trouble EP är en försmak inför det stundande albumsläppet. I pressmeddelandet till Trouble EP står det målande beskrivningar om hur Sparrow och producenten Gordon Raphael under en månads tid spelat in låtarna till EP:n och albumet och tillsammans har skapat något som kan liknas vid en mörk resa in i en värld regisserad av Tim Burton.

Det är med stor förväntning jag trycker på playknappen, tråkigt nog havereras mina förhoppningar redan vid första pianoanslaget i inledande Backstabber. Pianoljudet låter maskinaktigt och taffligt, när Sparrow efter en stund börjar sjunga sker ett otroligt antiklimax. Sången känns oengagerad, stundtals falsk och uttalet har en frän doft av svengelska - jag får nästintill tvinga mig själv till att lyssna vidare. Efter knappa två minuter sker något oväntat i låten, tempot sjunker markant för att sedan öka med en våldsam fart. Ett nästintill hemskt tilltag av upphovsmännen då mitt psyke, redan innan detta stressande parti, höll på att spricka.

Efter att ha försökt samla mig något så trycker jag igång spår två på skivan, titelspåret Trouble. Det låter bättre, pianot låter mjukare och mer autentiskt, för första gången upplever jag lite av den utlovade Tim Burton-världen.

Den andra halvan av EP:n fortgår i samma tecken som i spår två. Det jag uppfattar som skivans stora problem är Sparrows sång som inte alls tilltalar mig. Att bädda in sången i diverse körer hjälper, men det räcker inte. Musiken är stundtals bra, den utlovade mystiken finns där men tyvärr bara under korta perioder.

Några ord bör sägas om producenten Gordon Raphael. Han har tidigare producerat The Strokes debutalbum Is This It och Regina Spektors album Sovjet Kitsch. Att han nu väljer att producera Doctors & Dealers och att resultatet blir så intetsägande tycker jag känns märkligt - kanske lika märkligt som det känns för er att jag väljer att ge Trouble EP två blommor i betyg istället för en. Jag motiverar detta med att musiken stundtals är bra och att framsidan på skivan är snygg.

Skivrecension: Bart & friends - Make You Blush

Hjärtat slår lite snabbare och det börjar klibba i handflatorna när höger hands pekfinger närmar sig play-knappen. Det här kan inte vara dåligt tänker hjärnan och skickar ut enderfiner i kroppen. Bakom skivan står delar av Australiens indiepopelit. Det handlar alltså om Australiens svar på Monsters Of Folk. När jag ser att Mark Monnone (The Lucksmiths), Louis Richter (Mid-State Orange och The Lucksmiths), Stanley Paulzen (Ruck Rover och Fred Astereo) samt Pam Berry (The Pines) backar upp Bart Cummings så får jag bråttom till stereon. När jag sedan ser att en man vid namn James Dean bidrar med melodica så blir det nästan för mycket. Till råga på ovanstående har skivan ett snyggt retroomslag och dess åtta låtar klockar in på drygt tolv minuter. Det låter nästan för bra för att vara sant.

Det är för bra för att vara sant. Sådana här konstellationer som låter bra på pappret faller ofta platt i praktiken. Summan av de olika delarna blir mindre än vad delarna var, var för sig.

Det är ingen dålig platta. Långt ifrån. Men den är platt, tråkig och har gjorts bättre. Tankarna dras till band som Berrys The Pines, svenska Nixon och färska Red Shoe Diaries. Och samtliga har gjort det här bättre. Klassisk indiepop med drag åt twee. Jag borde verkligen gilla det här. Men tyvärr lär det inte bli alltför ofta jag plockar fram den här skivan. Ser istället fram emot att höra nya alster från bandets olika medlemmar. Då lär hjärtat slå lite snabbare och händerna lär klibba. Men förhoppningsvis mynnar detta ut i att endorfiner sprider sig ut till mungipor och fötter och får mig att le och dansa. Så sker inte här.