Många har hört talas om fransmannen Yann Tiersen. Få undgick hans melankoliska pianokompositioner och franskdoftande dragspelsalster i Amelie från Montmatre, men i och med hans två senare skivor har Yann Tiersen visat upp en större musikalisk mångsidighet än så. På hans aktuella skiva Skyline hörs det väldigt tydligt att Yann Tiersen är erfaren inom filmmusik och arrangemang. Det låter drömskt, innovativt och experimentellt. När ungefär halva skivan snurrat förbluffas jag över hur konstnärlig och målande skivan är. Det är sällan man kan sluta ögonen och se en historia utspela sig under en och samma låt i dagens kommersialiserade musikklimat. Yann Tiersen målar oerhört inspirerande bilder med penseldrag av dunkla synthmattor och marimba blandat med elgitarrer och samplade hundskall.Skivan i sig är emellanåt oerhört behaglig att lyssna på. Låtar som The Gutter och Monuments får tankarna att gå mot svenska Kent fast med mindre fokus på texter. Effekttjocka elgitarrer och en dunkel stämning genomsyrar dessa två spåren som görs väldigt bra. I ren kontrast till dessa spår finns spåren Exit 25 Block 20 och The Trial som båda ger sken av lekfullhet, hopp och glädje. Det är stora instrumentala arrangemang med mycket vision och driv. Något som drar ner båda låtarna är dock intron på bra över en minut. Man känner hur fantastiskt bra det skulle göra sig i någon indiefilm, men på skiva blir det något utdraget och enformigt.
Samtidigt som skivan är en frisk vind av innovation har den ett ganska lågt återlyssningsvärde. Jag kan, ärligt talat, inte se mig själv lyssna på vissa låtar någonsin igen. Det har sin charm. Det blir något av en flyktig konstutställning för dina öron där man drömmer sig bort en stund. Men samtidigt lämnas man lite frågande och besviken på skivans otydliga fokus och något långdragna och filmiska intron.
Gästskribent: Markus Landén
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar