Skivrecension: Mutemath - Odd Soul

Odd Soul är namnet på Mutemaths senaste album, och det är ett ovanligt välpassande albumnamn. Det är råare och hårdare än en stelfrusen köttbit samtidigt som budskapen och känslan i sången tinar mitten till ett svårsmält stycke. Tycka vad man vill om blandningen, men intressant och välproducerat är det.

Mutemath har beskrivits som en blandning av The Stone Roses och Air, men jag undrar om de som skrivit det har hört svenska Hellacopters. Spåret Prytania skriker Hellacopters även om det gömmer sig lite bakom hur finproducerat och nytt det låter. De flesta spåren på skivan har ett rockigt stuk med en modern twist. Då och då hör man effekter och trumljud man är van att höra i betydligt mer elektronisk musik, lite i stil med The Killers. Det är ett minst sagt intressant och kul sätt att krydda till en svårarbetad genre där det känns som allt redan gjorts.

Låtar som All Or Nothing och In No Time får, något otippat efter de första spåren, tankarna mot arena/fyllesång i sann Coldplay-anda. Och det är det de lite lugnare låtarna samt låten Cold Sparks som gör störst intryck på mig. Visst, de andra spåren på skivan har röj och drag, men det känns ibland som att bandet försöker för mycket. Det blir speciellt forcerat i sjuminutersspåret Qurantine och det nästan instrumentala spåret Sun Ray, de spåren hade man tveklöst klarat sig utan. Helhetsintrycket räddas dock av att skivan har hela 16 spår. Man har råd att tycka illa om några spår, det finns något för nästan alla smaker, (…åtminstone om du gillar rock/alternative).

Skribent: Markus Landén