Skivrecension: Anna Ternheim - The Night Visitor

Nashville - countrymusikens Mecka, musikproducenternas paradis och musikernas finaste lekplats. Många strävar efter, och drömmer om, att få komma dit och spela in en skiva. Ironiskt nog halkade Anna Ternheim dit på ett bananskal.

I skrivkrampen som uppkom efter den långa Leaving On A Mayday-turnén fick Anna inspirerande gitarrlektioner av Matt Sweeney (som även spelade på flera spår på Leaving On A Mayday). När nytt låtmaterial sakta började växa fram togs beslutet att en ny skiva skulle spelas in. Matt skulle producera och inspelningen skulle ske i Nashville, närmare bestämt i The Butcher Shoppe Recordings Studio som ägs av Johnny Cashs före detta studiotekniker David R. Ferguson samt folkmusiklegenden John Prine.

Väl i Tennessee ringdes ett gäng välkända och aktade countrymusiker in för att tillföra ytterligare en dimension i Annas redan djupa låtar. Efter 18 dagar av jammande, grillning och inspelning var 12 låtar inspelade och The Night Visitor var ett faktum.

Trots att en drös gamla countrymusiker har spelat på The Night Visitor så är det ändå Anna Ternheims säregna uttryck som står i fokus. Nashvillemusikerna tillför små subtila undertoner i musiken som hörs klarast duetten The Longer The Waiting, The Sweeter The Kiss, i Lorelie-Marie och i vackra God Don't Know. Musiken är uteslutande gitarrbaserad och arrangemangen är oftast väldigt sparsamma, vilket blir en stor kontrast till senaste skivan Leaving On A Mayday där producenten Björn Yttling inte sparade på stora stråkarrangemang och bombastiska inslag.

The Night Visitors avskalade produktion känns lite som ett steg tillbaka till debutskivan Somebody Outside där Ternheims sång mestadels får sällskap av en akustisk gitarr och ibland några ytterligare instrument. Men det är även en stor skillnad på skivorna. På Somebody Outside får man höra en något tillbakadragen och osäker 26-åring medan man på The Night Vistor hör en mer självsäker och på många sätt mer musikalisk 32-åring. Skörheten har bytts ut mot (eller utvecklats till) självsäkerhet, men uttrycket är detsamma och det är aldrig något tvivel om att det är Anna Ternheim man lyssnar på.

Det hade känts oerhört fel om Ternheim hade gjort en countryskiva. Nu blev det istället ytterligare en Ternheimskiva och en mycket trolig topplacering på min stundande lista över årets bästa album.