Skivrecension: Björk - Biophilia

När jag först hörde om Björks projekt Biophilia så blev jag lite skeptisk. Dels för att hennes senaste skiva, Volta, ärligt talat var en medioker skiva, med Björkmått mätt, men även för att det skulle bli ett så kallat "appalbum" till iPad och iPhone. Flera av låtarna skulle ha små egna program som man skulle kunna påverka dem med. Jag var orolig att detta skulle ta fokus från musiken och lämna oss som inte har den senaste musiken med ett halvdant album. Som tur var hade jag fel.

Redan när första singeln, Crystalline, dök upp på nätet så skingrades dock mina tvivel. Tillsammans med dubstepproducenterna i 16bit så bjöd isländskan på en vacker elektronisk pärla på klassiskt Björkmanér. Fram till drygt fyra minuter in i låten, då den helt plötsligt urartar i ett breakcoreinspirerat parti som första gången jag hörde det fick mig att tappa andan och som fortfarande, efter ett antal genomlyssningar av skivan, är Biophilias absolut finaste stund, om än lite väl kort.

Att Björk är en av musikindustrins starkast lysande stjärnor har mycket att göra med hennes experimentlusta. En ovanlig instrumentering och partier inspirerade av den lite hårdare delen av den elektroniska musiken samtidigt som hon tar ännu ett steg bort från den renodlade dansmusiken gör att Biophilia känns som en balladplatta utan att för den skull bli det minsta enformig eller segdragen. Mycket tack vare av hennes säregna röst, som fortfarande är bland de vackraste röster som står att finna.

Biophilia är inte Björks starkaste platta, men jag skulle vilja påstå att det är hennes jämnaste. Den saknar riktigt utstickande toppar, men även de djupa dalarna lyser med sin frånvaro. Och när lägstanivån är såpass hög som den faktiskt är så kunde det inte göra mindre.