

Därmed inte sagt att skivan är dålig. Nej, Georg Riedels musikaliska arrangemang gör trots allt låtarna rättvisa och både Sarah och Nicolais röster passar väl över det småjazziga trubadurkompet. Men jag känner att det finns en anledning till varför Cornelis själv inte spelade in sina låtar, för materialet är knappast hans främsta. Dock finns det guldkorn, Ta hit ett piano! sa Jan Johansson är till exempel en fin liten visa över ett avskalat komp av kontrabas och piano. Och efterföljande Damen med hunden är en ypperlig vals. Men överlag känns materialet lagom spännande.
Det som saknas är främst den intensitet som Cornelis ofta levererade sina sånger med. Här är det istället tillbakalutat och mysigt och det är inte så jag vill ha min Cornelis. Kanske är jag bara bitter och konservativ, men förutom gör riktigt inbitna Cornelisfantaster som redan hört allt så ser jag inte varför någon skulle välja den här framför en av Cornelis egna skivor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar