Skivrecension: Dirty Projectors + Björk - Mount Wittenberg Ocra

För dem som känner till både Björk och Dirty Projectors så kommer det knappast som en överraskning att Mount Wittenberg Ocra är en speciell skiva, då båda parter har en tendens att ta diverse oväntade vägar. Därför känns en konceptskiva om en valfamilj inte jätteunderligt.

Tyvärr är det ingen jättespännande platta. Den är bra, men kanske mest för dem som lyssnar på Dirty Projectors eller Björk och inte kan få nog av dem. Det rör sig om småexperimentell pop, stundtals lite åt freakfolk-hållet, men utan att egentligen tillföra något till genren. Inledande Ocean är dock ett guldkorn, då alla sångarna imiterar valsång över en drönande cello.

Björks röst tillför dock mycket till helhetsintrycket. Hennes insats som valmamma är oklanderlig, men det gäller ju att man uppskattar hennes något säregna sångröst. I mitt tycke kunde hon gärna fått större utrymme på denna ep, men det skulle väl ha förstört lite av grejen med samarbetet och försatt Dirty Projectors i en roll som kompband snarare än samarbetspartners.

Kort sagt skulle jag rekommendera den här plattan till de redan inbitna fansen, för alla andra skulle jag rekommendera att ni lyssnar in er på de båda parterna var för sig istället, för detta tillhör knappast deras främsta verk.