Loney, Dear, eller Emil Svanängen som han heter, är en av de där artisterna vars musik hittat in till många hjärtan världen över men ändå sällan förekommer på svenska läppar. Idag släpps Hall Music, hans andra skiva på det amerikanska skivbolaget Polyvinyl och den sjunde totalt. Skivan har ett somrigt omslag med gröna löv mot en klarblå himmel men när musiken börjar ljuda låter det tvärtom bruna löv och ljumma höstkvällar.Det som sticker ut mest när man lyssnar på Loney, Dear är Emils unika falsett. De ljusare tonerna låter som porlande bäckar av mixat välljud. Detta visar sig bäst i låten "D major". Trots sin titel låter det allt annat än dur när en tjock orgeln blandas med en anonym akustisk gitarr och viskande falsettsång. Det är låtar som denna, "Calm down" och "Young Hearts" som gör sig bäst på skivan. Här görs melodierna, melankolin och musiken i stort mest rättvisa. Det är sparsamt ibland, nästan naket. Och ibland växer arrangemangen sig precis perfekt breda och komplexa med smått geniala detaljer.
Precis som produktionen gjort dessa låtar magnifika har den medfört problem i andra låtar. Som i låten "Durmoll". Låten har ett högre tempo än de flesta andra låtarna på skivan med pampiga trumpeter och stora stråkarrangemang. Dessvärre har det här blivit för mycket av det goda. Mot slutet blir låten så rörig och tjock med instrument att huvudet nästan exploderar. Lite samma problem återfinner man även i låten "Lonely blues" och "My heart". Det är minst sagt tråkigt att man inte kunnat behärska sig istället för att förstöra en bra grund med en överambition. Det är trots allt Emil Svanängens röst och melodier som gör Loney, Dear till något annat än ditt vanliga indieband.
Gästskribent: Markus Landén
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar