Skivrecension: Spiritualized - Sweet Heart Sweet Light

Det börjar bli lite uttjatat att dra jämförelser mellan Jason Pierce, huvudmannen bakom namnet Spiritualized, och Lou Reed. Men det är en sån lätt jämförelse att göra, bägge har en känsla för både pumpande rock och hjärtskärande vackra ballader, oljud och finstämdhet, men alltid med en melodikänsla bortom denna världen. Största skillnaden mellan de båda torde vara att Pierce, till skillnad från Reed, har en konstant hög nivå på allt han ger ut.

Och det är nästan det som är Sweet Heart Sweet Lights stora problem, att den är för jämnbra. Varenda spår är magnifikt för sig, vilket gör helheten till en väldigt jämn lyssningsupplevelse. Här finns inga toppar och inga dalar, allt, då menar jag ALLT, är fruktansvärt bra. Från inledande (jag räknar bort introt då det inte är en riktig låt, om än en väldigt fin inledning) dängan och tillika första singeln Hey Jane till avslutande So Long You Pretty Thing så håller musiken otrolig kvalité, vilket gör det lite mindre spännande skiva än det skulle kunna vara. Jag uppskattar dynamik i kvalité, när det finns några spår som är sådär extra bra och några som man tycker är lite, lite sämre än.

Därmed inte sagt att någon borde undvika den här skivan på grund av det, för alla med minsta intresse av popmusik borde åtminstone ge plattan en chans. Pierce med kompani skämmer nämligen lyssnaren med småpsykedelisk och symfonisk pop av absolut högsta grad. Oavsett om det är enformigt hamrande av två ackord som i Headin' For The Top Now, där Pierce bevisar att han behärskar monotonin på ett sätt som få gör, eller som i finstämda balladen Freedom, där ett sparsmakat stråkarrangemang höjer en redan underbar låt till nya höjder.

Skivrecension: Lee Ranaldo - Between The Times And The Tides

Lee Ranaldo var, fram till slutet av förra året, gitarrist i Sonic Youth. Nu ligger dock det bandet på is på obestämd framtid efter att Kim Gordon och Thurston Moore separerat. Kanske är det därför Between The Times And The Tides låter som den gör.

För vad Lees nionde soloalbum låter som är ett mer lättillgängligt Sonic Youth. Det är rakare låtstrukturer, de skränande gitarrerna har förpassats till bakgrunden och en tydlig folkrockinfluens har adderats. Men när det kommer till ackordföljder och ljudbild påminner det i mina öron fortfarande som hans gamla band. Detta är dock helt och fullt ett positivt betyg, hur skulle det kunna vara något annat? Visst hade det varit kul om han gjort något helt annat, men varför klaga på ett vinnande koncept?

Skivans höjdpunkter är främst de låtar som ligger över femminutersstrecket, Waiting On A Dream, Xtina As I Knew Her och Fire Island (Phases). Det är något vackert med låtar som harvar på utan allt för stora förändringar. Men allra bäst är ändå Lost (Plane T Nice) som är en helt vanlig och enkel popdänga utan krusiduller.

Det enda som egentligen stör mig är hans ibland väldigt tafatta texter, där han stundtals nästan rör sig kring hjärta/smärta-nivå. Dock vägs detta upp av att han lika ofta rör sig nära något fantastiskt, både i text och musik. Tyvärr når det aldrig riktigt ända fram.

Earth - Angels Of Darkness, Demons Of Light II

Angels Of Darkness, Demons Of Light II är, som ni säkert räknat ut, en uppföljare till del ett som släpptes för närmare ett år sen. Angels Of Darkness, Demons Of Light I var mörkare än sin föregångare The Bees Made Honey In The Lions Skull och introducerade även en cello i ensemblen som även består av gitarr, trummor och bas. Mellan del ett och del två av denna skivsvit har dock inte mycket förändrats.

För er som inte känner till Earth så var de det kanske viktigaste bandet för drone metal-genren. Efter ett tag skalades dock metal-inslagen bort och ersattes istället av inslag från country, jazz, engelsk folkrock, med mera. Monotonin finns dock fortfarande kvar. Långsamt riffande på gitarren förs fram av släpigt trumspel, en tung bas och cellons lätt spöklika toner.

Varenda gång jag lyssnar på albumen som bandet släppt den här sidan om milleniumskiftet får jag en känsla av öken, det är nånting med Dylan Carlsons gitarrspel som gör det, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Det känns som ändlösa vidder av sand och åter sand, enformigt men vackert på samma gång. På samma gång infinner sig en känsla av hopplöshet, som att undergången är nära och det är bara att förlika sig med situationen. Och jag älskar det.

Det blir onödigt att prata om specifika låtar på den här plattan, för det första innefattar den bara fem stycken, men klockar ändå in på lite drygt tre kvart, för det andra så är det, precis som Earths övriga alster, en skiva som bör avnjutas i sin helhet, det är först då den verkligen glänser.

Skivrecension: Radical Face - The Family Tree: The Roots

Den här skivan har sakta men säkert vuxit sig på mig. Även om jag gillade den redan från början så kände jag att den saknade något. Det tycker jag i och för sig fortfarande, The Family Tree: The Roots skulle behöva en rejäl urladdning eller två för att nå de riktigt svindlande höjderna, men även utan dem så är skivan väldigt, väldigt bra.

När jag lyssnade på skivan första gången så minns jag att jag kände att den byggde upp mot något som aldrig kom, jag satt och väntade på att åtminstone någon låt skulle ebba ut i en folkpunkstänkare till sist. Men det skedde aldrig. Kanske var det den pumpande baskaggen som fick mig att tro att förlösningen skulle komma, kanske var det så simpelt som att vissa låtar verkligen skulle passa i en betydligt stökigare utformning.

Men när plattan gått runt ett par gånger så började jag uppskatta att den uteblivna hetsigheten istället ersattes av bland annat stråkar och dragspel. Som i underbara Always Gold, där det drygt fyra och en halv minut in i låten tillförs ett dragspel, som i all sin simpelhet ändå får mig att rysa av välbehag varenda gång. Eller som det vackra kör-introt till Family Portrait, som sen mynnar ut i en låt som av någon anledning osökt får mig att tänka på Mew, trots att jag knappt lyssnat på dem. Eller de sparsmakade trummorna i A Pound Of Flesh, som ger mig The Dodos-vibbar. Men mest påminner Radical Face mig om Mountain Goats, fast mindre varierat, på ett bra vis.

Med små medel, främst gitarr, piano, sång och ett väldigt sparsmakat trumspel väver Radical Face vackra ballader. Ballader som kanske inte fastnar på en gång, men om de ges lite tid lätt växer sig fast.

Skivrecension: Laura Veirs - Tumble Bee

Jag tror inte att det är så många artister inom den så populära folkpopen som skulle få för sig att göra en barnskiva. Jag tror inte heller att så många skulle kunna göra en barnskiva och komma undan med ryktet i behåll. Laura Veirs lyckas dock med konststycket att göra en barnskiva som troligtvis kommer gå hem hos de unga och samtidigt stryka alla americanaälskare medhårs.

Tumble Bee består av tretton omarbetningar av klassiska amerikanska folklåtar. Låtarna är allt ifrån sövande vaggvisor till lekfulla ordramsor. Det låter som vi är vana att höra Veirs, bara en aning gladare. Med på skivan hörs även Jim James (My Mornong Jacket), Basia Bulat och Colin Meloy (The Decemberists). Den sistnämnda sjunger en duett med Veirs på en av skivans absoluta höjdpunkter, Soldier's Joy.

Skivan är utan tvekan värd en fyra i betyg. Inte för att den är en bra barnskiva utan för att den helt enkelt är bra skiva. För vem, liten som stor, skulle inte vaggas av Little Lap-Dog Lullabys mjukhet, dansa till underbara Jump Down Spin Around eller försöka sjunga med i tungvrickande King Kong Kitchie Kitchie Ki Me O.

Skivrecension: Amalthea - The World Ends With You

The World Ends With You känns som en lättare version av Cult Of Luna. Amaltheas blandning av postrock och tyngre partier för även tankarna till det japanska bandet Envy, fast där japanerna blandar med screamo så går Amalthea mer åt metalhållet.

Den här ep:n består av två låtar, Skuggorna och Dimman, som tillsammans klockar in på närmare 19 minuter. Skuggorna är den klara favoriten, speciellt när svävande postrock efter ett par minuter byts ut mot ett tuggande riff och skriksång. Dimman är mer rakt på sak och börjar med en tung del för att snart glida över till betydligt mindre distade tongångar.

Det är de tunga delarna som imponerar, vill man ha postrock så finns det bättre band än Amalthea, även inom Sveriges gränser, men när det blandas ut hårdare partier så tillför de något till genren. Och de gör det bra. Tyvärr är skivan för kort för att man verkligen ska hinna komma i stämning, 19 minuter går nämligen fort i Amaltheas sällskap.

Skivrecension: Tom Waits - Bad As Me

Äntligen är Tom Waits nya skiva här, och vilken skiva sen!

Med sina knappa 45 minuter är Bad As Me betydligt kortare än Waits två senaste släpp, Real Gone och Orphans, som klockade 72 respektive 189 minuter. Detta är fullt medvetet från artistens sida. Waits har i flera intervjuer pratat om hur hans fru och låtskrivarpartner, Kathleen Brennan, envisades om att låtarna skulle hållas få och korta. Resultatet är ett fokus som är en av skivans största styrkor. Från första tonen hör man vart skivan ska ta vägen, och man vet redan då om man kommer gilla det eller inte.

En annan styrka är vitaliteten. Tom Waits, som åldern klär så väl, låter yngre än han gjort på tjugo år! Låtarna levereras med en kaxig övertygelse som gör att 61-åringen känns som 2010-talets hippaste artist hittills. Där större delen av låtarna på Orphans lät som att de spelades in på vaxrulle i den amerikanska södern i början av förra seklet, så låter materialet på Bad As Me nytt, fräscht och tidlöst. Detta utan att tappa grundsoundet. Produktionen är lagom skitig och Waits står som alltid med båda fötterna stadigt rotade i bluesen.

Skivans enda svaga stund, som hindrar den att få toppbetyg, är spåret Pay Me. Det är ingen dålig låt, men framförandet saknar den tydliga riktning som finns i resten av spåren. Det är som att Waits plötsligt tappar fotfästet och för en stund låter han mer som en kopia än som sig själv. På det stora hela är dock Bad As Me en mycket bra skiva som när den klingar ut får mig att vilja lyssna en gång till.

Gästskribent: Josef Söreke

Skivrecension: Mutemath - Odd Soul

Odd Soul är namnet på Mutemaths senaste album, och det är ett ovanligt välpassande albumnamn. Det är råare och hårdare än en stelfrusen köttbit samtidigt som budskapen och känslan i sången tinar mitten till ett svårsmält stycke. Tycka vad man vill om blandningen, men intressant och välproducerat är det.

Mutemath har beskrivits som en blandning av The Stone Roses och Air, men jag undrar om de som skrivit det har hört svenska Hellacopters. Spåret Prytania skriker Hellacopters även om det gömmer sig lite bakom hur finproducerat och nytt det låter. De flesta spåren på skivan har ett rockigt stuk med en modern twist. Då och då hör man effekter och trumljud man är van att höra i betydligt mer elektronisk musik, lite i stil med The Killers. Det är ett minst sagt intressant och kul sätt att krydda till en svårarbetad genre där det känns som allt redan gjorts.

Låtar som All Or Nothing och In No Time får, något otippat efter de första spåren, tankarna mot arena/fyllesång i sann Coldplay-anda. Och det är det de lite lugnare låtarna samt låten Cold Sparks som gör störst intryck på mig. Visst, de andra spåren på skivan har röj och drag, men det känns ibland som att bandet försöker för mycket. Det blir speciellt forcerat i sjuminutersspåret Qurantine och det nästan instrumentala spåret Sun Ray, de spåren hade man tveklöst klarat sig utan. Helhetsintrycket räddas dock av att skivan har hela 16 spår. Man har råd att tycka illa om några spår, det finns något för nästan alla smaker, (…åtminstone om du gillar rock/alternative).

Skribent: Markus Landén

Skivrecension: Little Gang - Half of Everything

Jacob Snavely, hjärnan bakom Little Gang, spelar även i Dag För Dag. Jag har aldrig lyssnat på dem, men efter att ha lyssnat igenom den här plattan ett antal gånger får jag för mig att jag kanske borde göra det, för det här är bra.

Egentligen vet jag inte vad det är som tilltalar mig med Half of Everything, för det är ganska rak elektronisk pop, lite sådär svävande och stundtals suggestiv, inget man inte hört förr alltså. Men ändå så fastnar jag för dessa simpla låtar och den ärligt talat ganska förutsägbara produktionen. Det är kort sagt en snygg skiva, utan några som helst överraskningar, vilket jag vanligtvis brukar tröttna på. Men något med Little Gangs debut växer för varje genomlyssning.

Lagom stökiga trummor, lagom mycket effekter och en lagom sång. Att Ane Brun gör en lagom sånginsats på avslutande Halvt av Alt förstärker bara min övertygelse om att skivan borde vara medioker, men ändå fastnar jag. Att omslag och konvolut är härligt stilrena är även det ett plus.

Den bittra smyghipstern i mig vill såga det här vid fotknölarna, det är för fint, inte tillräckligt bråkigt. Men jag kan inte, för jag uppskattar det. Det är knappast årets bästa popskiva, inte ens om man bara ser till de svenska plattorna, men visst fan är det bra.

Skivrecension: Björk - Biophilia

När jag först hörde om Björks projekt Biophilia så blev jag lite skeptisk. Dels för att hennes senaste skiva, Volta, ärligt talat var en medioker skiva, med Björkmått mätt, men även för att det skulle bli ett så kallat "appalbum" till iPad och iPhone. Flera av låtarna skulle ha små egna program som man skulle kunna påverka dem med. Jag var orolig att detta skulle ta fokus från musiken och lämna oss som inte har den senaste musiken med ett halvdant album. Som tur var hade jag fel.

Redan när första singeln, Crystalline, dök upp på nätet så skingrades dock mina tvivel. Tillsammans med dubstepproducenterna i 16bit så bjöd isländskan på en vacker elektronisk pärla på klassiskt Björkmanér. Fram till drygt fyra minuter in i låten, då den helt plötsligt urartar i ett breakcoreinspirerat parti som första gången jag hörde det fick mig att tappa andan och som fortfarande, efter ett antal genomlyssningar av skivan, är Biophilias absolut finaste stund, om än lite väl kort.

Att Björk är en av musikindustrins starkast lysande stjärnor har mycket att göra med hennes experimentlusta. En ovanlig instrumentering och partier inspirerade av den lite hårdare delen av den elektroniska musiken samtidigt som hon tar ännu ett steg bort från den renodlade dansmusiken gör att Biophilia känns som en balladplatta utan att för den skull bli det minsta enformig eller segdragen. Mycket tack vare av hennes säregna röst, som fortfarande är bland de vackraste röster som står att finna.

Biophilia är inte Björks starkaste platta, men jag skulle vilja påstå att det är hennes jämnaste. Den saknar riktigt utstickande toppar, men även de djupa dalarna lyser med sin frånvaro. Och när lägstanivån är såpass hög som den faktiskt är så kunde det inte göra mindre.

Skivrecension: Josh Rouse & The Long Vacations - S/T

1972 är en fantastisk platta. Nashville likaså. Därefter blev Josh Rouse hyfsat oangelägen. Trots en flytt till Spanien som gjorde att han verkade nöjd med livet och som fick hans spelningar att stråla av glädje. Tills nu. För när Josh skaffat sig ett nytt band nere i Spanien, som han kallar för The Long Vacations, är han återigen någon att räkna med.

The Long Vacations låter som de heter. Det är sepiafärgade minnen av somrar som aldrig tar slut. Det är slöhet efter en dag i solen. Det är bossa, det är jazz, det är pop. Det är alla sköna slöa sommargenres du kan tänka dig.

Som bäst blir det i låtar som "Movin' On" där sommarminnen radas upp. Men minnen som förstörs av att hon ständigt är i närheten. Vare sig de befinner sig i en bar eller softar på en parkeringsplats. De lyckas perfekt fånga den bitterljuva känsla som sommaren ofta innehåller.

Den tillhör även de bästa låtarna då den har lite högre tempo, samtidigt som den känns rätt slö. Precis som "Fine, Fine", "Diggin In The Sand" och "Oh, Look What The Sun Did".

Som sämst, men aldrig dåligt, blir det i de lite jazzigare numren, som "Friend". Men då skivan är ganska kort, gör detta föga. Det är en njutbar skiva i gränslandet mellan nu och då, sommar och höst, lycka och melankoli. Det är ingen ny 1972 eller Nashville. Det här är något nytt. Och det är en skön nystart.

Skivrecension: Everett Parker - Run For The Uppercut

"Everett Parker, eller Daniel Börjesson som han egentligen heter, är kanske inte tidernas mest innovativa singersongwriter, men ibland träffar han bara så jävla rätt. När ljudet av låtar som ”The Walker” och ”There’s a Storm Comin’” ljuder i mina öron sprider sig ett leende över mina läppar och jag vill dansa och sjunga med i de träffsäkraste formuleringarna. Även om det är döden han sjunger om."

Så skrev jag sist Everett Parker var med skiva, i och med förra årets alster Rusty Bucket Leftovers. För att sedan fortsätta:

"Everett Parker är ljudet av röda löv och höstens sista iskalla äpplen."

Som vanligt är det lite som skiljer sig från föregående plattor. Det är ensam man med gitarr som låter bättre än genomsnittet. Enda skillnaden är egentligen att vi här bara bjuds på fyra låtar. Att det är utgivet på ett "riktigt" skivbolag, och att Daniel därför har ansträngt sig lite, lite extra. Och det där lilla, lilla extra gör att Everett Parker äntligen gör sig förtjänt av fyra blommor. Rösten skorrar lite extra. Gitarren är lite mer medryckande än vanligt...

Men, det finns ett litet minus: tre av fyra låtar finns med (om än i något sämre versioner) på någon av de tidigare tre plattorna med Everett Parker...

Skivrecension: Trummor & Orgel - Out Of Bounds

Den som hört bandet förr känner igen sig direkt. Inte mycket har ändrats från deras tidigare skivor, men det har förfinats. För första gången tröttnar jag inte av att lyssna igenom en hel platta i en sittning, vilket jag gjort med de tidigare skivorna. Men det är en svår genre att bemästra, orgelrocken, men Trummor & Orgel är på god väg.

De jämförs ofta med Bo Hansson, föga förvånande men en smula orättvist. Trummor & Orgel är betydligt jazzigare och mindre psykedeliska än Bo var både solo och i Hansson & Karlsson. Plus att T&O inte hamnar i proggträsket. Inget ont om det, men T&O känns fräscht, trots att de samtidigt är retrodoftande, vilket är en ganska snäv balansgång.

Absoluta höjdpunkten på är tredje låten, Worlds Collide, där tempot dras upp gentemot övriga låtar på skivan, men fortfarande med svänget intakt. Även härligt tillbakalutade The Wheel och titelspåret Out Of Bounds förtjänar att omnämnas.

Skivrecension: Fatoumata Diawara - Fatou

Det är synd att den plattan kommer motas in i världsmusikfacket. Inte för att jag har något emot världsmusik, men för att det är en "genre" som skrämmer bort många potentiella lyssnare. För Fatoumata Diawara har potential att tilltala många lyssnare, men på grund av influenserna av malisk musik så kommer missa den uppmärksamhet hon förtjänar. Dock är det svårt att bortse från just dessa influenser och på så vis mota in henne i singer-songwriterfacket, vilket är en ännu sämre genrebenämning men tyvärr lockar fler lyssnare.

För i grund och botten handlar det om en kvinna med gitarr, vacker röst och fruktansvärt bra låtar. Det västafrikanska soundet är egentligen bara ett plus, för jag är övertygad om att låtarna hade kunnat stå på egna ben, med bara sång och gitarr. Som låten Alarma, som består just av gitarr och sång och det är här Fatoumatas röst verkligen träffar en.

Skivrecension: Laura Marling - A Creature I Don't Know

Det har gått ett och ett halvt år sedan Laura Marling släppte sitt andra album, det kritikerrosade I Speak Because I Can. På hennes nya album, A Creature I Don't Know, har hon utvecklat sitt säregna folksound ytterligare. Hon har vågat ta ut svängarna mer och verkar våga göra precis den musik hon vill, kanske tack vare ett ökat självförtroende efter hennes två tidigare skivor.

Trots att Laura Marling bara är 21 år så låter hon betydligt äldre, både i det mogna soundet men även i hennes sångröst som mer och mer går mot jazzens storheter som Billie Holidays eller Ella Fitzgeralds. Detta visar sig speciellt i de låtar som sjungs i ett lägre register, till exempel i "Night After Night".

Likheter med jazzen slutar inte med Marlings sångröst utan det finns klara jazzinfluenser även i musiken. Öppningslåten "The Muse" är en härligt fusion mellan folkmusik och jazz där folkbanjon och jazzpianot äger varsin sida av ljudbilden, banjon till vänster och pianot till höger. Skivans flaggskepp är låten "The Beast" som långsamt bygger upp ett crescendo av melankoli och mystik. Resultatet blir en storslagen låt som lätt skulle ha kunnat ha ramlat ner i storhetsvansinnets djupa avgrund om inte Marling haft den kontroll hon verkar ha över sitt låtskapande. Höjdpunkten på skivan är ändå "Sophia" som, speciellt när trummorna kommer in, ger en riktigt wow-känsla

A Creature I Don't Know är en stark tredje skiva av den mycket produktiva Laura Marling som i alla fall lär hamna på min topp tio över årets bästa album.

Skivrecension: Roll The Dice - In Dust

In Dust är en klockren höstplatta. Varför? Jo, den är monoton, kylig, grådassig, melankolisk och vacker. Den tar även en stund att vänja sig vid.

Precis som med varje höst så var mitt första möte med In Dust och tillika bandet som skapat den, Roll The Dice, inte överdrivet positiv. Deras enformiga ambient tråkade ärligt talat ut mig och till råga på allt så var skivan 65 minuter av väldigt små förändringar. Men precis som med hösten så växte den med tiden och jag började lägga märke till hur välplanerade dessa små förändringar trots allt var. För även om skivan kan kännas stel, vilket i sig är en del av charmen, så finns det alltid något att fästa uppmärksamheten på. Ett nytt litet ljud som introduceras, en trevlig liten melodislinga som dyker upp från ingenstans, ett klickande ljud som inte var där nyss, och så vidare.

Kort sagt så är det här inte en skiva för den rastlöse, den som vill ha musik där det händer mycket, för det gör det inte. Men om du har tålamod och kommer in höstlunket så kan det här mycket väl bli soundtracket till den gråaste av årstider.

Skivrecension: Säkert! - På engelska

Förra året släppte Annika Norlin ett av det årets bästa album. Inte bara med svenska mått mätt. Det är därför inte konstigt att även internationella musikkonsumenter fått upp ögonen för Säkert!. Och det är heller inte konstigt att hon nu väljer att översätta skivan för att de även ska förstå vad som sjungs. Lite som Kent gjorde med Isola och Hagnesta Hill (är det någon som minns de engelska versionerna idag?). Fast inte helt och hållet så. För det är bara åtta av tolv låtar från Facit som översatts (och det är ett klockrent urval). Samt två från den självbetitlade debuten och även en låt som på svenska enbart släpptes digitalt. Så denna skiva bör ses som en översatt greatest hits, och såleda bedömas som en sådan.

Ingenting här gör sig egentligen sämre än på de svenska albumen, bortsett från att texterna kanske är lättare att ta till sig på svenska. Men då målet är just att de ska bli lättare att ta till sig när de är på engelska, så är detta knappast något man kan klandra På engelska för. Vissa ord gör sig till och med bättre på engelska. Song of Solomon låter exempelvis bättre än Höga visan. Och när hon sjunger om mitt gamla stamhak Dovas på engelska, så får jag om möjligt mer gåshud än när det gjordes på svenska.

Fast egentligen är det inte engelska som låtarna sjungs på. Annika har sagt att tanken med skivan var att göra den på ett tredje språk: svenska översatt ord för ord till engelska. Och ibland kan denna dåliga engelska bli lite påfrestande. Men bara ibland. Men det är ändå detta som drar ner betyget från en femma.

Säkert! på svenska, låter det som Hello Saferide? Njae, det är en annan sorts driv i Säkerts låtar som gör att man känner skillnad på banden även när de sjunger på samma språk. Fast visst, vissa låtar drar åt Saferide-hållet. Som "November" och "You'll be on you're own". Och för svenska lyssnare är "November" den stora behållningen , då den aldrig tidigare getts ut på skiva. Varken på engelska eller svenska.

Men annars säger jag som Annika själv skrev om plattan: "Om du är svensk och läser det här: gör det inte. Du ska lyssna på den svenska skivan". För även om detta är en rysligt bra platta, så är Säkert! bättre på svenska.

Skivrecension: Bombay Bicycle Club - A Different Kind Of Fix

A Different Kind Of Fix är Bombay Bicycle Clubs tredje skiva på lika många år. Trots den korta tiden mellan skivsläppen så har bandet ändå lyckats förändra sin musik ganska markant till varje skiva. Debutalbumet I Had The Blues But I Shook Them Loose (underbar albumtitel) var byggt på ganska rak indierock medan den andra albumet Flaws var mer folkinspirerad och nästan uteslutande handlade om akustiska gitarrer och känslosam sång. På A Different Kind Of Fix hör man spår från de båda tidigare skivorna men ändå med en klar dominans av debutalbumets popiga indierock.

Bombay Bicycle Club har på A Different Kind Of Fix anammat det som är "inne" inom indierocken idag. Trummorna är bombastiska och reverbdränkta, sången svävar fram på den stora ljudmattan, och otaliga gitarrslingor spelas ihop i en snygg symbios. Lite som om Phoenix skulle möta Fleet Foxes.

Förstasingeln "Shuffle" är en livlig och på många sätt en fantastisk poplåt, samma sak gäller låten "Leave It". Ibland blir refrängerna lite väl slicka och tillrättalagda, men oftast vägs detta upp av andra intressantare partier i låtarna. Överlag så är A Different Kind Of Fix en riktigt bra popskiva som är väl värd en genomlyssning.

Skivrecension: Beirut - The Rip Tide

När sommaren är över och alla vänner spridits för vinden, då kommer det vara The Rip Tide du plockar fram och slödansar till i det sista solskenet. För precis som på tidigare skivor med Beirut så rör det sig om slött somrig musik som får en att vilja dansa i slow motion. Och det låter som ett hopkok av de tre skivor Zack Condon släppt tidigare; trumpeterna från The Gulag Orchestar är här, det slöare tilltalet från The Flying Club Cup likaså, och även elektroniken han använde sig av när han använde aliaset Realpeople.

Men The Rip Tide är mindre hittig än tidigare album. På gott och ont. För låtarna fastnar inte lika omedlbart, men samtidigt blir man glad när de kommer igång. Det ärdärför svårt att nämna enskilda spår, för när jag försöker det plockar jag fram samtliga. Det här något så ovanligt som ett ALBUM. Det vill säga en skiva som tjänar på att lyssnas på i sin helhet och där man, om man lyfter ut enskilda bitar, går miste om mycket av upplevelsen.

Det här kan vara den mest perfekta septemberplattan som kommer att släppas på hela året, och det kan också vara det bästa album Zack Condon ligger bakom. Betyget är på gränsen till en femma!

Skivrecension: Wooden Shjips - West

Ah, ljuva monotoni, hur jag älskar dig. Enformiga riff som upprepas till fördömelse, släpsång, solon som stundtals är lika mycket oljud som regelrätt musik, det är inte konstigt att jag blir helt till mig av det här.

Wooden Shjips är väldigt duktiga på det där med enformighet utan att det blir tråkigt. För trots att det inte händer så mycket i låtarna och att de sju låtarna inte skiljer sig överdrivet mycket ens från varandra så lyckas de bibehålla intresset. Något som få band sedan Spacemen 3 lyckats med. Men även om de båda banden arbetar inom samma musikaliska sfär så är likheterna få emellan dem. Där Spacemen 3 drog åt pop- och shoegaze-hållet så går Wooden Shjips mot den psykedeliska garagerocken, stundtals låter det nästan stonerrock om dem. Inte alltid helt olikt ett mindre varierat The Brian Jonestown Massacre, detta sagt i den mest positiva bemärkelse.

Dock sätter sig inte låtarna på West, det är inget man går och nynnar på i dagar efter att man lyssnat på plattan. Därmed inte sagt att det skulle vara något negativt, istället väcker det bara längtan efter att lyssna på plattan en gång till, för att försöka lista ut exakt vad det är som är så jävla bra med den.