

För er som inte känner till Earth så var de det kanske viktigaste bandet för drone metal-genren. Efter ett tag skalades dock metal-inslagen bort och ersattes istället av inslag från country, jazz, engelsk folkrock, med mera. Monotonin finns dock fortfarande kvar. Långsamt riffande på gitarren förs fram av släpigt trumspel, en tung bas och cellons lätt spöklika toner.
Varenda gång jag lyssnar på albumen som bandet släppt den här sidan om milleniumskiftet får jag en känsla av öken, det är nånting med Dylan Carlsons gitarrspel som gör det, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Det känns som ändlösa vidder av sand och åter sand, enformigt men vackert på samma gång. På samma gång infinner sig en känsla av hopplöshet, som att undergången är nära och det är bara att förlika sig med situationen. Och jag älskar det.
Det blir onödigt att prata om specifika låtar på den här plattan, för det första innefattar den bara fem stycken, men klockar ändå in på lite drygt tre kvart, för det andra så är det, precis som Earths övriga alster, en skiva som bör avnjutas i sin helhet, det är först då den verkligen glänser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar