Till tonerna av en enerverande refräng, i vilken en till synes försvarslös ung kvinna tillkallar uppmärksamhet från en samuraj, kom den sydafrikanska gruppen Die Antwoord från ingenstans och tog världen med storm för några år sedan. Detta ledde bland annat till ett skivkontrakt med Interscope och en spelning på Coachella. För egen del kulminerade det hela vid en kaotisk klubbspelning under Way Out West 2010 (där de bland annat förolämpade den inflytelserika DJ:n och musikjournalisten Mary Anne Hobbs, men det är en annan historia).
Nu kom inte Die Antwoord från ingenstans utan är i själva verket ett ”låtsasband”, regisserat av Ninjan himself, Watkin Tudor Jones, som har ett flertal projekt på meritlistan innan Die Antwoord. Han har tillsammans med Yo-Landi Vi$er (egentligen Anri du Toit) skapat ett band som lånar element från Zef (ett slags sydafrikanskt white trash). Man skulle kunna dra paralleller mellan Jones och Sasha Baron Cohen, men i och med att storheten i Cohens verk finns i dynamiken i mötena mellan icke ont anande människor och Cohen själv haltar den jämförelsen något eftersom Jones sysslar med envägskommunikation. Faktum är att det är svårt att överhuvudtaget förstå vad Die Antwoord vill säga med sin musik i och med att deras texter i hög grad växlar mellan engelska och afrikaan.
Sedan 2010 har Die Antwoord alltså spelat in ett nytt album och det är detta som denna text ska handla om. Enligt rykten ska Interscope haft önskemål om ett mer kommersiellt sound till den nya skivan, något som fick herr Ninja att ge fingret och säga upp bekantskapen (det finns för övrigt ett skit på skivan som, om jag tyder det rätt, smutskastar Interscopes styrelseordförande Jimmy Iovine). Jag tillhör dem som tycker att kompromisslöshet alltid ska premieras så tilltaget får helt klart tummen upp i min bok. Nåväl, nu har de i alla fall startat ett eget bolag för utgivningen av sitt andra album
Musiken då? Nja, en besvikelse tyvärr. Det episka inledningsspåret lovar gott, och visst, det svänger ymnigt på sina ställen även efter det, men som helhet betraktat håller det inte. Det stora problemet är att musiken, precis som på förra albumet, blir tråkig att lyssna på i längden. Den låter i många fall daterad och man tröttnar snabbt på Ninjans och Yo-Landis röster (att den nyutkomna DJ Hi-Tek stigit fram och börjat få vokalt utrymme är i och för sig kul och trevlig omväxling).
Nu kom inte Die Antwoord från ingenstans utan är i själva verket ett ”låtsasband”, regisserat av Ninjan himself, Watkin Tudor Jones, som har ett flertal projekt på meritlistan innan Die Antwoord. Han har tillsammans med Yo-Landi Vi$er (egentligen Anri du Toit) skapat ett band som lånar element från Zef (ett slags sydafrikanskt white trash). Man skulle kunna dra paralleller mellan Jones och Sasha Baron Cohen, men i och med att storheten i Cohens verk finns i dynamiken i mötena mellan icke ont anande människor och Cohen själv haltar den jämförelsen något eftersom Jones sysslar med envägskommunikation. Faktum är att det är svårt att överhuvudtaget förstå vad Die Antwoord vill säga med sin musik i och med att deras texter i hög grad växlar mellan engelska och afrikaan.
Sedan 2010 har Die Antwoord alltså spelat in ett nytt album och det är detta som denna text ska handla om. Enligt rykten ska Interscope haft önskemål om ett mer kommersiellt sound till den nya skivan, något som fick herr Ninja att ge fingret och säga upp bekantskapen (det finns för övrigt ett skit på skivan som, om jag tyder det rätt, smutskastar Interscopes styrelseordförande Jimmy Iovine). Jag tillhör dem som tycker att kompromisslöshet alltid ska premieras så tilltaget får helt klart tummen upp i min bok. Nåväl, nu har de i alla fall startat ett eget bolag för utgivningen av sitt andra album
Musiken då? Nja, en besvikelse tyvärr. Det episka inledningsspåret lovar gott, och visst, det svänger ymnigt på sina ställen även efter det, men som helhet betraktat håller det inte. Det stora problemet är att musiken, precis som på förra albumet, blir tråkig att lyssna på i längden. Den låter i många fall daterad och man tröttnar snabbt på Ninjans och Yo-Landis röster (att den nyutkomna DJ Hi-Tek stigit fram och börjat få vokalt utrymme är i och för sig kul och trevlig omväxling).
Gästskribent: Henrik
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar