Skivrecension: Mark Lanegan Band - Blues Funeral

När Mark Lanegan Band är bra, då är de riktigt bra. Som i inledande The Gravedigger's Song, som med en enformigt pumpande basgång och skrikiga gitarrer trissar upp förväntningarna på det som komma skall något fruktansvärt. Men när Mark Lanegan Band är sämre så blir de inte mer än en axelryckning. Som i Ode To Sad Disco som låter som en dåligt åldrad b-sida från något sedan länge bortglömt synthpopband av den deppigare sorten.

Som tur är håller sig skivan till största del på den bra kanten. Egentligen är det bara två låtar som inte håller måttet alls, nämnda Ode To Sad Disco, som är skivans absoluta bottennapp som får mig att undra vad fan Lanegan tänkte på, och Harborview Hospital, en låt som känns som att U2 försökt sadla om till ett synthband, med tveksamma resultat.

Men som sagt, när det är bra så är det riktigt bra. Speciellt Lanegans röst är värd att nämna, för den är skivans kanske största behållning, stundtals påminner den om en mindre förstörd Tom Waits-röst, ibland känns den mer konventionell, men aldrig slätstruken eller enformig. Även då musiken sjunker i kvalité så är rösten alltid njutbar, vilket i alla fall är en liten tröst.

Tyvärr räcker det inte riktigt med en stark röst för att skivan ska kännas helgjuten. Blues Funeral hade mått bra av att skippa några låtar, förslagsvis de som nämndes i andra stycket av den här recensionen. Skivan är nämligen lite för enformig för att jag ska orka med 55 minuter, man blir lite mätt på de skrikande gitarrerna och monotona rytmerna efter ett tag. Hade den varit något kortare så hade helhetsintrycket blivit bättre. Därför kommer den här skivan ganska snart falla i glömska, däremot kommer The Gravedigger's Song och St Louis Elegy stanna med mig ett tag till.