Den här skivan har sakta men säkert vuxit sig på mig. Även om jag gillade den redan från början så kände jag att den saknade något. Det tycker jag i och för sig fortfarande, The Family Tree: The Roots skulle behöva en rejäl urladdning eller två för att nå de riktigt svindlande höjderna, men även utan dem så är skivan väldigt, väldigt bra.När jag lyssnade på skivan första gången så minns jag att jag kände att den byggde upp mot något som aldrig kom, jag satt och väntade på att åtminstone någon låt skulle ebba ut i en folkpunkstänkare till sist. Men det skedde aldrig. Kanske var det den pumpande baskaggen som fick mig att tro att förlösningen skulle komma, kanske var det så simpelt som att vissa låtar verkligen skulle passa i en betydligt stökigare utformning.
Men när plattan gått runt ett par gånger så började jag uppskatta att den uteblivna hetsigheten istället ersattes av bland annat stråkar och dragspel. Som i underbara Always Gold, där det drygt fyra och en halv minut in i låten tillförs ett dragspel, som i all sin simpelhet ändå får mig att rysa av välbehag varenda gång. Eller som det vackra kör-introt till Family Portrait, som sen mynnar ut i en låt som av någon anledning osökt får mig att tänka på Mew, trots att jag knappt lyssnat på dem. Eller de sparsmakade trummorna i A Pound Of Flesh, som ger mig The Dodos-vibbar. Men mest påminner Radical Face mig om Mountain Goats, fast mindre varierat, på ett bra vis.
Med små medel, främst gitarr, piano, sång och ett väldigt sparsmakat trumspel väver Radical Face vackra ballader. Ballader som kanske inte fastnar på en gång, men om de ges lite tid lätt växer sig fast.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar