Skivrecension: Wooden Shjips - West

Ah, ljuva monotoni, hur jag älskar dig. Enformiga riff som upprepas till fördömelse, släpsång, solon som stundtals är lika mycket oljud som regelrätt musik, det är inte konstigt att jag blir helt till mig av det här.

Wooden Shjips är väldigt duktiga på det där med enformighet utan att det blir tråkigt. För trots att det inte händer så mycket i låtarna och att de sju låtarna inte skiljer sig överdrivet mycket ens från varandra så lyckas de bibehålla intresset. Något som få band sedan Spacemen 3 lyckats med. Men även om de båda banden arbetar inom samma musikaliska sfär så är likheterna få emellan dem. Där Spacemen 3 drog åt pop- och shoegaze-hållet så går Wooden Shjips mot den psykedeliska garagerocken, stundtals låter det nästan stonerrock om dem. Inte alltid helt olikt ett mindre varierat The Brian Jonestown Massacre, detta sagt i den mest positiva bemärkelse.

Dock sätter sig inte låtarna på West, det är inget man går och nynnar på i dagar efter att man lyssnat på plattan. Därmed inte sagt att det skulle vara något negativt, istället väcker det bara längtan efter att lyssna på plattan en gång till, för att försöka lista ut exakt vad det är som är så jävla bra med den.

Veckans skiva v. 13: Wooden Shjips - Vol. 2

Jag känner att jag har blivit lite väl förutsägbar när det gäller val av låtar till fredagarnas låtlistor och val av skivor när det är min tur att stå för veckans skiva. Därför drar jag ett oväntat ess hur min rockärm med San Francisco-kvartetten Wooden Shjips.

Jag skulle beskriva Wooden Shjips musik som monoton psykadelisk hippienoiserock. Vol. 2 är en samling låtar som tidigare getts ut som b-sidor eller i små upplagor (så kallade hard-to-find songs) och på den sju spår starka skivan finner man bland annat två covers, en på Neils Youngs Vampire Blues och en på Serge Gainsbourgs Contact. Resterande fem låtar är eget material som ger en bra bild av vad Wooden Shjips står för rent musikaliskt.

Lyssna på Vol. 2 här och bilda er en egen uppfattning om bandet!

Veckans Skiva v. 10: Moon Duo - Killing Time EP

Jag har knappt lyssnat på Wooden Shjips alls, två låtar på Spotify är allt jag hört. Istället har jag lyssnat på Moon Duo, en duo (om ni inte räknade ut det) vars ena halva består av Erik Johnson från nämnda band. Tydligen påminner Moon Duo mycket om Wooden Shjips och alltså borde jag lyssna mer på dem.

För Killing Time EP är fruktansvärt bra. Det är gruppens andra släpp, den första tolvtummaren är enligt deras myspace slutsåld. De har nyligen släppt sin första fullängdare på Woodsist Records, så blogghypen är nog inte långt borta.

Hur låter det då? Psykedeliskt och monotont, det de enda två ord som behövs för att beskriva musiken, för mycket mer är det egentligen inte. Simpla riff som upprepas, upprepas och upprepas. Man kan se det lite som en flummigare motsvarighet till svenska Audionom, dra ner tempot, plocka bort allt punkigt ur deras sound och ersätt det med övervintrade hippies med skägg så är du inte helt långt ifrån Moon Duos sound.

Ep:n består av fyra låtar som tillsammans klockar in på lite drygt 21 minuter. Titelspåret är det som svänger mest med keyboardskrän i bakgrunden, ett delayinbäddat gitarriff, simpelt trumspel och en sång som ekar mer än gitarren.

Andra låten, Speed, är stöpt i samma form, bara med något högre tempo.

Tredje låten, Dead West, har ett renare keyboardljud och det är även den som står för det upprepade riffet.

Ripples, som avslutar ep:n, låter nästan som ett gladare Earth och det är även den låten som sticker ut mest, bland annat för att den saknar sång.

Det här är ett band för er som gillar monotoni, både i ljud och melodi, för det händer inte mycket under de tjugo minuterna som musiken rullar på, det är enformigt, enformigt och vackert. Vill man ha fart och fläkt, oväntade vändningar och varierade låtar så är det här inget att lyssna på, men uppskattar man psykedelisk monotoni så är det här ett band att hålla ögonen på.

Klicka här för att lyssna på Killing Time EP på Spotify!

Festivalsommar 10: Emmaboda och Roskilde

Emmaboda släppte i morse en headliner, nämligen Cut Copy. I mitt tycke en ganska medioker bokning, men electrokidsen lär ju gilla det.

Roskilde har också släppt band idag, två stycken, nämligen Schlachthofbronx som spelar ghettotech och (och detta är ett väldigt trevligt och) Wooden Shjips. De sistnämnda bjuder på psykedelisk noisepop, och som Rasmus här på Popbrus i en gammal recension skanderade:
"Fler noisepophippies till Sverige", fast i detta fallet till Danmark då.

För er som inte sett det än så kan jag även påpeka att Pavement är bokade till Roskilde.

Göteborgs kulturkalas onsdag & torsdag

Vaknar och är allt annat än sugen på konserter och kulturkalas. Ändå sitter jag där på tåget till Göteborg efter lunch. Känslan sitter i när jag bevistar dagens första konsert; Detektivbyrån. De har fått storhetsvansinne och de passar dem inte. Bitter går jag därifrån för att se ett band som jag vet kommer att vara dåligt. Tji fick jag. Senast jag såg dem hatade jag det, men kanske hade det med kontexten att göra. Då var det vinter och de var förband åt Ossler, som spelade en helt annan sorts musik än de. Idag står Steget i Göteborgs hamn på gränsen mellan sommar och höst. Det passar deras musik, som både är lite sommarglad (även om de själva inte vill erkänna det) och lite höstmelankolisk. Därefter blir det spoken word och som vanligt levererar Göteborgs poeter. Enough said. Som vanligt levererar även Markus Krunegård, han är ju riktigt bra live. Och ikväll kokar hela Göteborg. En bekant drar mig längre och längre in i det vibrerande publikhavet, stämningen tätnar och jag får en nagel i ögat. Det är så det ska vara; tumult och glädje i en salig röra. Med trevliga människor, trevlig musik och trevlig poesi gjordes även denna dag till en dag jag avundas mig själv att jag fick uppleva. Festen fortsätter imorgon.

På nätterna här har de affischerat hela byn… När man går runt i Göteborg i dessa dagar är det svårt att undvika de gula lappar som pryder stan. Gula lappar som förkunnar att Skull Defekts och Wooden Shjips ska spela på Nefertiti samma dag som Way Out West smygstartar. Det får en inte missa. Men först bob hund.

De spelar på en alltför stor scen. På en festival som är alltför gratis. Fulla ungdomar som aldrig annars skulle sett skåningarna röjer framför scenen. Men kanske är det just detta som är det fina med kulturkalas; man kan upptäcka något nytt och inse att livet inte enbart består av Arvingarna och fredagsfyllor. Fast det är ändå inte kidsen som röjer hårdast. Under hela konserten studsar sig en femtioårig man i otakt genom låtarna. Lite gulligt faktiskt. Fast bob hund var dock bättre på Emmaboda, där förhållandena var bättre. Och ja, Thomas Öberg har rätt: höj volymen, det har jag tyckt på alltför många konserter i sommar.

Skull Defekts gör just detta. Och deras drones får Neferititi att skaka. Med ett ölglas i handen och ett leende på det guppande huvudet ser jag förmodligen ut som alla andra män i lokalen (men var är kvinnorna?)

Ännu finare blir det när Wooden Shjips spelar sin psykadeliska noisepop till en backdrop av projicerade pysykadeliska ränder i rött, blått och vitt. Dessa övervintrade hippies vet hur man drar ut på låtarna utan att variera sig i stor utsträckning och dessutom få det att låta bra. Fler noisepophippies till Sverige!