Konsertrecension: Ossler, Pustervik, Göteborg 25/11

En av Sveriges bästa gitarrister.
Och en till av Sveriges bästa gitarrister.
Sveriges bästa basist.
Och kanske Sveriges bästa trummis.
Två av de senaste årens bästa solodebuter (Skörheten och oljudet och 1900 – Spotifylänk till den senare).
En av Sveriges bästa låtskrivare.
En av Sveriges bästa sångare.
Två av medlemmarna i bob hund.
Fyra av medlemmarna i Thåströms band…
Det är vilka som står på scenen denna afton. Det här låter som 14 personer du inte skulle vilja missa att se om de spelade live i din stad. Men det är det inte. Det är fyra personer som du med all sannolikhet missade när de spelade i din stad. För Ossler och hans band gör bara två spelningar i höst – Göteborg och Oslo – och Göteborgsspelningen var långt ifrån slutsåld.

De senaste tre gångerna jag har sett Ossler har varit fantastiska. Men han har kört samma setlist samtliga gånger. Ikväll ändrar han på den. Och han ändrar arrangemangen på vissa låtar med…
Ossler har en låt – "Svinbesättningen" – som är en given öppningslåt. Med den öppnade han alla andra konserter jag sett med honom. Så var tyvärr inte fallet ikväll. Istället får vi bredbent postrock i ”Vägen är stängd” som också är en fantastisk låt – men den öppnar inte en konsert lika klockrent.
Resten av konserten fortsätter i samma musikaliska sfärer; snyggt skorrande bas blandas med slide-noise från Conny Nimmersjö, skräniga gitarrer och fantastisk poplyrik med inslag av svart industriromantik. Basen i ”Ett slutet rum” – som kanske var förra årets snyggaste bas – döljs tyvärr i kvällens ljudbild. Men det den döljs av är Nimmersjö-skrän av finaste sort. Så inga sura miner där.

Det bjuds även på nya arrangemang av gamla låtar. Som i förra årets stora kärleksförklaring, ”Hela mitt liv”. Där dröjer det till Ossler tar ton innan man förstår vilken låt det rör sig om. Och det låter fortfarande skrämmande bra. Ossler har sagt att ”Hela mitt liv” är hans enda glada låt. Varför står jag då med ett fånigt leende under hela konserten? Och varför är det då också så glatt på scenen? Jag har aldrig sett Ossler le sig igenom en hel spelning innan. Han till och med skämtar med publiken.
Den gamla godingen ”Smak av hund” spelas – ytterligare ett välkommet tillskott i låtlistan. Ossler presenterar den som ”en låt om det förenade Europa”. Sedan skrattar han.

Tyvärr händer det ikväll att Ossler tappar bort sig i texterna. Men trots att man märker att han är ringrostig så klarar han gitarrspelet galant.

Synd att ni inte var där.

Konsertrecension: Invasionen och Mattias Alkberg, Parken, Göteborg 12/11

När två av Norrlands mesta surgubbar kommer till Göteborg; då känner jag mig riktigt ung.
Det är inte jätteofta nuförtiden, som jag känner en pirrande känsla i magen innan det är dags för konsert, men just denna känsla infinner sig dagen till ära.

Sur norrlänning nummer ett är Dennis Lyxzén och hans nya band Invasionen, som låter som en blandning av Ebba Grön och Imperiet. Fast med äldre bandmedlemmar. Eller som om Ulf Lundell hade spelat punk. Gubbar som spelar punk blir sällan jättebra, men på något sätt får Dennis det hela att bli trovärdigt, även om det i längden kanske blir lite mycket.
Bäst är Deportees låt ”Under The Pavement – The Beach”, med svensk text. Och där inser jag att Invasionen var en perfekt bokning för Siesta-festivalen; det här kommer att kännas bra i den tidiga sommarsolen.
Bandet ger kvällen till ära sitt första extranummer – ”Lämnad kvar” – som snarare än att påminna om Charta 77:s gamla dänga ”Ensam kvar”, påminner om Mattias Alkbergs ”Stockholm”. Båda handlar om hur det är att vara fast i Norrland, när alla ens vänner beger sig söderut. Och där har ni en låt som borde ge den gamle punkräven en hit.

Just Alkberg är näste man upp på scen. Med en färsk rockabillyplatta i bagaget känns det inte mer än rätt att både Matti och hans basist entrar scenen med Elvis-lugg. Mattis håller sig dock bara några sekunder, innan den faller ner framför hans ansikte, och han ser ut som vanligt igen.
I klassisk Alkberganda blir det mest nytt material; det vill säga från senaste skivan (tio av tolv låtar därifrån spelas). Rockabillyn kryddas även med några noisepartier. Bäst blir detta i sista låten ”Kom och lägg dig”, som på skiva är rätt tråkig, men när den här drar ut på tiden – med långa instrumentalpartier (där det bara är basen som varierar sig) och korta oljudsstunder – blir fantastisk.

De låtar som bjuds, som inte är från senaste skivan är följande:
En överbliven låt från tiden med BD, som därför ingen hört.
”Eld i berget”, som släpptes som singel, men som gick de flesta obemärkt förbi.
”Ragnar”, som kanske är största hitten från skivan Jag ska bli en bättre vän.
Samt ”Nere på parkeringen” från ångestplattan Ditt hjärta är en stjärna.

Som extranummer bjuder bandet på låten ”Nerverna”, som avslutas med textraderna:

”Kul att vara här
Den här heter ’Nerverna’
Fuck you all!”

Och följs sedan av allsång, när hela publiken skrålar titelordet om och om igen.
En lycklig Mattias Alkberg går av scenen och höstens bästa konsert är ett faktum. Magkänslan hade rätt.

Konsertrecension: Taxi Taxi, Fängelset, Göteborg 4/11

Taxi Taxi spelade på Fängelset i Göteborg i våras. Inför en väldigt liten publik. Taxi Taxi spelar på Fängelset i Göteborg igen nu på hösten. Inför en något större publik.
Och precis så – likt vårens första knopp och höstens sista löv – låter systrarna Berhan. Vackert, ensligt och melankoliskt. Samtidigt som man fryser på utsidan av det kalla vädret och de rysningar man får av det fina, så blir man alldeles varm på insidan av hur bra det är och av systrarnas blyghet – lite som en inverterad glass au four. Med i ljudbilden denna gång har de även trummor; och ljudlandskapet öppnar sig ytterligare.

Bäst blir denna melankoliska pop i stämmor när dragspelet plockas fram. Men låtar som ”Still Standing At Your Back Door” och ”Same Side Of The Moon” går heller inte att sopa in under mattan.

Konserten avslutas med bandets bästa låt – ”Old Big Trees” – och jag tänker att de borde sluta så; storstilat. Även om låten nog aldrig kommer att bli lika fin som när de på Hultsfredfestivalen 2007 framförde den med dragspel och ukulele… Men de kommer upp på scenen igen och slår mina fördomar i kras; aldrig har Daniel Johnstons ”True Love Will Find You In The End” låtit så här bra. Det kallar jag extranummer!

Senast systrarna var i stan skrev jag i min recension att fler borde ha varit där. Fler var där idag. Därför skriver jag återigen att fler borde varit där idag – så kom nästa gång. Inte för att jag vill att deras konserter ska bli mindre intima, utan för att de förtjänar att uppskattas i större utsträckning. Eller kanske är de nöjda med en liten publik? Kanske är de för blyga för en större publik?
(Bilden är från konserten i våras - ha överseende med detta)

Konsertrecension: Joan Baez, Storan, Göteborg 31/10

Så står hon plötsligt där. 50 år in i sin karriär entrar Joan Baez Storans scen och hon är vackrare än någonsin. De i publiken som varit med sedan början av hennes karriär har svårt att hålla tårarna tillbaka under kvällens gång – och de utgör majoritet. De yngre av oss i publiken kan se på konserten något mer nyktert och konstatera att visst är det en väldigt bra spelning av en fantastisk kvinna, men inte är det en av de bästa spelningar vi varit på. Inte heller är det jättelångt därifrån.

Storan, som sedan länge är utsåld, fungerar som perfekt lokal för Baez att spela i; den gamla teatern skänker ytterligare värme till en konsert, som fortfarande hade känts varm om Baez hade stått ute i regnet och spelat.
Joan Baez bjuder på sig själv och berättar historier ur sitt liv om sina föräldrar, Martin Luther King och Jussi Björling. Hon berättar även att hon vet att publiken är där för att höra hennes tidiga material…
Och visst: ”Silver Dagger”, ”Farewell Angelina” och ”The Night They Drove Old Dixie Down” är rysligt bra. Men nya alster griper tag minst lika mycket. Bäst ikväll är faktiskt Steve Earles låt om Palestina-konflikten – ”Jerusalem” – som Baez avslutar konserten med (innan hon återvänder för extranummer).
En annan Steve Earle-låt – ”God Is God” – tillhör kvällens höjdpunkter, och man gläds å Baez vägnar då hon funnit en ny musikalisk kompanjon som ger henne fantastiskt material. Hennes mest kände musikaliske kompanjon – Bob Dylan (Baez är en mästerlig Dylan-tolkare) – representeras av tre låtar ikväll, förutom tidigare nämnda ”Farewell Angelina” så gör hon en fantastisk version av ”Forever Young”. Däremot känns ”Blowin’ In The Wind” lite uttjatad, även om bandet gör sitt bästa för att blåsa nytt liv i den.
En annan låt som har gjorts bättre förr är ”Suzanne”; både Leonard Cohens och Nina Simones versioner är starkare än kvällens version.

Men inget Baez gör är dåligt. Bredden i hennes musikaliska gärning känns både stor och liten; det låter alltid Baez, men arrangemang och genres varierar. Publikens njutning blir knappast mindre av bandet – vars medlemmar knappast var födda när Baez för första gången stod på en scen – som bjuder på country, folk, gospel och andra närliggande stilar. Alltsammans spelat på piano, gitarr, dragspel, trummor, ståbas, mandolin, banjo och bouzouki, för att nämna några av de instrument som används.
Men visst älskar man Joan Baez och visst är hennes röst, musikaliska gärning och politiska engagemang beundransvärt. Och visst tänker jag avsluta denna recension med ett citat från en av kvällen låtar:

“I've gazed into dark eyes that melted my soul down
To a place where it longs to be”

Konsertrecension: Skatan och Baba Ottokar, Underjorden, Göteborg 28/10

“I danced my legs down to the knees”

Detta är verkligen kvällen som inbjuder till ovanstående dekadens. Baba Ottokar från Malmö bjuder på ska, balkan och rocksteady. De ser sådär härligt nervösa ut som nästan bara färska band gör. Och då består publiken bara av 60 betalande ungdomar – 60 dansande ungdomar. Men glada, begåvade och sevärda är de. Imorgon spelar de i Malmö igen. Då är det releasefest tillsammans med Band of Joy. Gå dit om ni är i Skåne!
Tillställningen äger rum på Underjorden, som med sitt betonggolv och sina utsmyckade tegelväggar än mer bjuder upp till dans. Tyvärr ser jag inte en själ som lämnar lokalen utan vader… Trots att Baba Ottokar levererar gång på annan, så blir de lite tjatiga i längden. Eller står vi i publiken fortfarande med haken hängandes mot golvet efter förbandets prestation?

Skatan växer ständigt som artist. Det märks inte enbart på utökat spaltutrymme. Inte heller på att hon just nu befinner sig i studion för att spela in ny skiva. Ej heller för att hon spelar på Hultsfreds Rookiefestival. Nej, för varje framträdande på en scen blir intrycket starkare och starkare. Jag kommer inte att bli förvånad om hon (och hennes gitarrist Johan Malmstedt) konkurrerar ut Anna Ternheim som Sveriges dysterdrottning inom något år. Lyssna på låten ”Nobody”, och ni kommer att förstå vad jag menar.

Men frågan jag ställer mig där jag vandrar hem genom den bistra västkustnatten är inte när Skatan kommer att bli en stor stjärna, utan varför de spelade tillsammans med Baba Ottokar. Två grymma spelningar som tyvärr lite tar udden av varandra genom att bjuda på så väsenskilda upplevelser.

Konsertrecension: The Bear Quartet, Trädgårn, Göteborg 15/10

Bear Quartet är alltid kul att se. Oavsett hur dålig konserten i fråga än må vara. De är förmodligen Sveriges kompromisslösaste band; spelar bara nya låtar, byter ständigt riktning och stil, skickar enbart ner en medlem till en spelning på Hultsfred, för att året därpå spela på två scener samtidigt. Visst älskar man BQ som koncept, men låter det bra då?
Jodå, det är tungt, det är mycket bas och en del rundgång; de börjar närma sig Skull Defektes domäner mer och mer (i alla fall live, där BQ är hårdare än på skiva).
Efter tre års tystnad är detta välkomnat. Spelningen i Stockholm i somras var dock bättre, ljudligare och svettigare. Då spelade de inför ett fullsatt Strand, med halva Sveriges indieelit på plats. Nu spelar de inför ett halvtomt Trädgårn i Göteborg.

Trots att senaste plattan släpptes i september, spelar de ändå en rad låtar som tillkommit därefter (nytt på g kanske? – BQ är trots allt kända för att släppa skivor ofta). De säger också om en rad låtar att de hoppas att det är sista gången de spelar just den.
Bear Quartet hade en gång en låt som hette ”Fuck Your Slow Songs” och lite så känner man ikväll; det är de snabbare låtarna som suger tag, det är de snabbare låtarna vars bas får en att gunga. Låtar som ”Million” och ”Sweet Beef” (Lyssna på Spotify!).

Tydligen kommer nästa singel som b-sida ha en cover av låten, gjord av MA Numminen. Det ser vi fram emot.
Det ska bli spännande att se vad norrlänningarna levererar på nästa års Siesta-festival. Helt nytt material kanske, med en full trummis och utan Matti, som spelar solo samtidigt? Hursomhelst kommer det att vara sevärt. Popbrus-favoriterna BQ är som sagt alltid sevärda.

Konsertrecension: Camera Obscura, Parken, Göteborg 1/10

Storan lyser stor och vit. Uppe på taket har de stavat fel till Steve Earle; glömt ett E. Där inne spelar J Tillman från Fleet Foxes. Jag åker lugnt förbi…

På Parken möter jag upp med ett glatt gäng från Norrland. De har också hoppat över Tillman denna kväll (och indieklubben Svanen på andra sidan stan). Vi ska minsann se Camera Obscura från Skottland.

Publiken utgörs av lite äldre popfanatiker. Resten av kvällens evenemang har väl lurat bort de yngre. Trots detta är det fullt på Parken.
Vad kan man förvänta sig av konserten. Ja, en vanlig, habil indiekväll är väl det vi har framför oss. Helt rätt; blyghet och duktigt spelade låtar står på schemat. Det låter som en blandning mellan Concretes, Magic Numbers och Belle & Sebastian. Vissa låtar drar åt tweehållet, andra distar och vissa har lekfulla trumpeter i mixen.
Camera Obscura har en stor hit – ”Lloyd, I’m Ready To Be Heartbroken” – som i likhet med Magic Numbers “Mornings Eleven”, Hidden Cameras “Ban Marriage” och Jens Lekmans “Black Cab” är en av de låtar från detta decennium som kommer att stå sig. Låten i fråga lyfter konserten, och gamlingarna i publiken fortsätter att dansa. Ovationerna är som väntat stora och Camera Obscura utnyttjar detta och går direkt in i nästa låt, vilket innebär att klappandet följer med och då lyfter konserten ytterligare lite.
Finaste låten ä dock nya "James".
Bäst tycker jag dock att det blir när de avslutar extranumret med melodiskt buller och trumpet. Då är det finare än vad det någonsin kan ha varit på Storan ikväll.

Konsertrecension: Valdemar och Cirkus Miramar, Pustervik, Göteborg 30/9

Spelar du på Pusterviksbaren i Göteborg så vet du att publiken kommer att få ett mervärde. Det är ett rysligt mysigt ställe. Spelar du vecka 40 i Göteborg, så kommer du få svårt att hävda dig; Whispertown2000, Tod Adrian Wisenbaker, Camera Obscura, J Tillman och Band of Joy är bara några av de band som spelar i staden. Och så Valdemar och Cirkus Miramar förstår – kvällens attraktioner.

Valdemar är ett gäng gubbar som spelat tillsammans i över ett decennium utan att finna framgång. Men de vill så gärna. Lite bittra är de. Och några patetiska rockstjärneposer genomför de (som att låtsas slå sönder sin akustiska gitarr mot scenen). Till detta kommer att samtliga medlemmar ser ut som musiklärare på högstadiet. Förutom möjligtvis sångaren, som snarare ser ut som Orup hade sett ut om hans hår varit grått och första skivan aldrig hade slagit.
Hur låter det då? Bra faktiskt. Mysigt. Gubbigt. 90-tal. Referenser som dyker upp är bland annat Ulf Lundell, Lasse Tennander och Staffan Hellstrand. Det låter kanske inte så kul, men det gör sig perfekt en kylig afton som denna.

Så går då huvudattraktionen på. Även de ett band som spelat tillsammans i över ett decennium och är lite bittra över att de aldrig slagit igenom. Kanske beror detta dock på att de öppnar sin konsert med den värdelöse poeten Johan Lindblom? Eller på att Cirkus Miramars musik hela tiden är på gränsen mot det alltför väna, tråkiga och vanliga.
Men vad de öppnar starkt (efter den där poeten då)!: ”Fattiga barn med hjärna” är kanske deras bästa låt och de får till en bra version ikväll. Resten av konserten når höga höjder ibland, men minst lika ofta går bandet på tomgång. Och sångaren är lite för full, lite för teatral och drar lite för obscena skämt. Och så hostar han sig igenom lite för många nummer.
De avslutar dock konserten med en annan riktigt bra låt; ”Stjärnan och matrosen” och allt det andra är glömt för en liten stund.

Men en vecka som denna glöms dessa två akter lätt bort.

Way Out West

Årets Way Out West hade både sina ljusa, och inte fullt så ljusa stunder. I torsdags tjuvstartade man med klubbspelningar runt om i Göteborg. På Trädgår'n spelade bandet AC4 som med de forna Refusedmedlemmarna Dennis Lyxén och David Sandström gav en spelning med felfri hardcore. Många hoppades förgäves på att få höra någon Refusedklassiker, istället visade AC4 att de har tillräckligt bra material för att stå på egna ben och som ni säkert vet sedan tidigare; "Refused are fucking dead".



Amerikanska shoegazepunkrockarna Vivian Girls var först ut i Slottsskogen på fredagen, en bra början på festivalen, men de hade svårt att behålla min uppmärksamhet genom hela konserten pga att de var något för otighta och hade lite för tunt låtmaterial. De finns dock gott om potential i de tre tjejerna från New York.

Efter Vivian Girls bar det av till festivalens största scen, Flamingo, och en alltid överdrivet glad Timo Räisänen. Trots vissa ljusglimtar, som till exempel låten Sweet Marie, så var spelningen ganska slätstruken. Slätstruken kan man även sammanfatta Bon Ivers spelning i den överfulla tältscenen Linné.

23-årige Zach Condon och hans Beirut var en av dagens riktiga behållningar, då de med ett leende på läpparna gav sin balkaninspirerade indiepop. Detta var första gången Beirut besökte Sverige och det blev en smärre succé.



En liten besvikelse blev dock skäggisarna i Band of Horses som spelade på den tredje scenen, och den näst största, Azalea. De levererade sin melodiösa countryrock på ett bra sätt, men enligt mig gör de sig lika bra, om inte bättre, på skiva.

Wilcos konsert började ganska trevande men de höjde sig genom varje låt och efter konserten kunde jag bara sammanfatta den med ett ord... WoW! Sångaren Jeff Tweedy levererade sina texter på ett magnifikt sätt samtidigt som bandet spelade tight och klanderfritt. Jag, som annars har svårt för långa rockgitarrsolon, blev helt mållös när gitarristen Nels Cline med en otrolig känsla drog av ett femminuterssolo akompanjerad av hela bandet. Jag ska inte heller glömma bort att nämna alla noiseinslag, som i Via Chicago, som gör spelningen väldigt mycket mer intressant och även dagens bästa!



Antony and the Johnsons tillsammans med Göteborgs symfoniorkester var en mäktig tillställning, men blev ändå en liten besvikelse. Tyvärr var låtvalet ganska tveksamt då Antony Hegarty bara spelade en låt från sin bästa skiva, I am a Bird now. Hegarty hade även en tendens att sjunga sina låtar på ett sätt som inte riktigt limmade med den stora orkestern. Det bästa var hans mellansnack som var spontant och skapade många leenden och skratt.

På Azaleascenen stod senare skotska Glasvegas och gjorde en bejublad spelning, men det var inte förrän i de sista låtarna som de verkligen fick igång publiken med allsång i låten Daddy's gone.

Senare på kvällen spelade kultbandet Echo and the Bunnymen på Trädgår'n. De spelade som väntat igenom hela sitt album Ocean Rain och bjöd även på ett antal extranummer. Med på scenen hade de även delar av Göteborgs symfoniorkester som tillförde en hel del i ljudbilden. Till skillnad från på skivan så fick basen en väldigt stor roll, vilket var mycket bra då basgångarna höll uppe låtarna och gjorde konserten mycket bättre! Echo and the Bunnymen var en perfekt avslutning på dagen som ofta präglats av ångest över bandkrockar. Grizzly Bear, Laakso, Röyksopp, Arctic Monkeys och Fever Ray var alla band som hade varit väldigt kul att se.


Lördagen bjöd till en början på dåligt väder, vilket gjorde att banden i tältscenen fick fler besökare, däribland mig själv. Den oerhört musikaliske Patrick Wolf startade upp dagen med sin blandning av elektronisk pop och folkmusik. Att han behärskar de flesta instrument räcker dock inte när låtarna inte riktigt håller måttet.

[ingenting] med Christopher Sander i spetsen gjorde en helt ok spelning, och visade upp några av sina nya låtar till det stundande albumet Tomhet, idel Tomhet. Skivans producent Jari Haapalainen medverkade även på spelningen med att spela gitarr.



Det hajpade bandet Vampire Weekend var som så många andra hajpade band ganska tråkiga. Deras ljudbild var väldigt tunn, vilket kanske inte var så mycket deras fel, men konserten blev ändå väldigt lidande på grund av detta.

Olle Ljungström och senare även Florence Valentin gav varsin mycket bra spelning. Båda präglades av mycket mellansnack, i Ljungströms fall ganska flummigt och roligt, och i Love Antells (sångare, Florence Valentin) upproriskt och knivskarpt.

Amadous Bagayokos gitarrspel var den stora behållningen på Amadou & Mariams konsert. Ett väldigt sevärt inslag kom i slutet, då de två scendansarna duellerade i någon form av afrikansk dans akompanjerade av congas.

21.17 äntrade de scenen, anledningen till att jag besökte festivalen, My Bloody Valentine. Från första stund så trollband de mig med en vägg av ljud. Spelningen hade två toppar, dels när de spelade Only Shallow och dels i slutet när de spelade ca tjugo minuter oljud i den sista låten You made me realise. Det fantastiska med My Bloody Valentine är att de är de enda som kan bädda in poplåtar i drivor av oljud och på det sättet höja de redan underbart vackra melodierna, det mesta tack vare bandets gitarrist och sångare Kevin Shields.



My Bloody Valentine hade varit den perfekta avslutningen för hela festivalen, men direkt efter dem så började Lilly Allen spela. Jag såg lite för lite av hennes konsert för att bilda någon riktigt åsikt om den, men det lilla jag såg var bra, speciellt låten LDN.

Sist ut var Teddybears som snart släpper ett nytt album och jag kan bara säga en sak; de har något stort på gång. De tre medlemmarna har skapat en oerhört underhållande scenshow som kan fästa den tröttaste av blickar till sig. Häftiga lampeffekter, två trummisar på varsitt högt trumpodie omringar ett gigantiskt björnhuvud i silver och ett DJ-bås. Nedanför på scengolvet står bröderna Åhlund med varsitt björnhuvud på sig, och diverse gästartister som till exempel Swingfly. I och med att de har hållit på i arton år så har de samlat på sig ett gediget låtmaterial, vilket är nödvändigt för att inte hela spelningen ska falla i intensitet.

Över hela taget var Way Out West en väldigt lyckad festival med My Bloody Valentine, Wilco, Echo and the Bunnymen och Beirut som de största guldkornen.

Foto: Anton för popbrus

Göteborgs kulturkalas onsdag & torsdag

Vaknar och är allt annat än sugen på konserter och kulturkalas. Ändå sitter jag där på tåget till Göteborg efter lunch. Känslan sitter i när jag bevistar dagens första konsert; Detektivbyrån. De har fått storhetsvansinne och de passar dem inte. Bitter går jag därifrån för att se ett band som jag vet kommer att vara dåligt. Tji fick jag. Senast jag såg dem hatade jag det, men kanske hade det med kontexten att göra. Då var det vinter och de var förband åt Ossler, som spelade en helt annan sorts musik än de. Idag står Steget i Göteborgs hamn på gränsen mellan sommar och höst. Det passar deras musik, som både är lite sommarglad (även om de själva inte vill erkänna det) och lite höstmelankolisk. Därefter blir det spoken word och som vanligt levererar Göteborgs poeter. Enough said. Som vanligt levererar även Markus Krunegård, han är ju riktigt bra live. Och ikväll kokar hela Göteborg. En bekant drar mig längre och längre in i det vibrerande publikhavet, stämningen tätnar och jag får en nagel i ögat. Det är så det ska vara; tumult och glädje i en salig röra. Med trevliga människor, trevlig musik och trevlig poesi gjordes även denna dag till en dag jag avundas mig själv att jag fick uppleva. Festen fortsätter imorgon.

På nätterna här har de affischerat hela byn… När man går runt i Göteborg i dessa dagar är det svårt att undvika de gula lappar som pryder stan. Gula lappar som förkunnar att Skull Defekts och Wooden Shjips ska spela på Nefertiti samma dag som Way Out West smygstartar. Det får en inte missa. Men först bob hund.

De spelar på en alltför stor scen. På en festival som är alltför gratis. Fulla ungdomar som aldrig annars skulle sett skåningarna röjer framför scenen. Men kanske är det just detta som är det fina med kulturkalas; man kan upptäcka något nytt och inse att livet inte enbart består av Arvingarna och fredagsfyllor. Fast det är ändå inte kidsen som röjer hårdast. Under hela konserten studsar sig en femtioårig man i otakt genom låtarna. Lite gulligt faktiskt. Fast bob hund var dock bättre på Emmaboda, där förhållandena var bättre. Och ja, Thomas Öberg har rätt: höj volymen, det har jag tyckt på alltför många konserter i sommar.

Skull Defekts gör just detta. Och deras drones får Neferititi att skaka. Med ett ölglas i handen och ett leende på det guppande huvudet ser jag förmodligen ut som alla andra män i lokalen (men var är kvinnorna?)

Ännu finare blir det när Wooden Shjips spelar sin psykadeliska noisepop till en backdrop av projicerade pysykadeliska ränder i rött, blått och vitt. Dessa övervintrade hippies vet hur man drar ut på låtarna utan att variera sig i stor utsträckning och dessutom få det att låta bra. Fler noisepophippies till Sverige!