Amerikanska shoegazepunkrockarna Vivian Girls var först ut i Slottsskogen på fredagen, en bra början på festivalen, men de hade svårt att behålla min uppmärksamhet genom hela konserten pga att de var något för otighta och hade lite för tunt låtmaterial. De finns dock gott om potential i de tre tjejerna från New York.
Efter Vivian Girls bar det av till festivalens största scen, Flamingo, och en alltid överdrivet glad Timo Räisänen. Trots vissa ljusglimtar, som till exempel låten Sweet Marie, så var spelningen ganska slätstruken. Slätstruken kan man även sammanfatta Bon Ivers spelning i den överfulla tältscenen Linné.
23-årige Zach Condon och hans Beirut var en av dagens riktiga behållningar, då de med ett leende på läpparna gav sin balkaninspirerade indiepop. Detta var första gången Beirut besökte Sverige och det blev en smärre succé.
En liten besvikelse blev dock skäggisarna i Band of Horses som spelade på den tredje scenen, och den näst största, Azalea. De levererade sin melodiösa countryrock på ett bra sätt, men enligt mig gör de sig lika bra, om inte bättre, på skiva.
Wilcos konsert började ganska trevande men de höjde sig genom varje låt och efter konserten kunde jag bara sammanfatta den med ett ord... WoW! Sångaren Jeff Tweedy levererade sina texter på ett magnifikt sätt samtidigt som bandet spelade tight och klanderfritt. Jag, som annars har svårt för långa rockgitarrsolon, blev helt mållös när gitarristen Nels Cline med en otrolig känsla drog av ett femminuterssolo akompanjerad av hela bandet. Jag ska inte heller glömma bort att nämna alla noiseinslag, som i Via Chicago, som gör spelningen väldigt mycket mer intressant och även dagens bästa!
Antony and the Johnsons tillsammans med Göteborgs symfoniorkester var en mäktig tillställning, men blev ändå en liten besvikelse. Tyvärr var låtvalet ganska tveksamt då Antony Hegarty bara spelade en låt från sin bästa skiva, I am a Bird now. Hegarty hade även en tendens att sjunga sina låtar på ett sätt som inte riktigt limmade med den stora orkestern. Det bästa var hans mellansnack som var spontant och skapade många leenden och skratt.
På Azaleascenen stod senare skotska Glasvegas och gjorde en bejublad spelning, men det var inte förrän i de sista låtarna som de verkligen fick igång publiken med allsång i låten Daddy's gone.
Senare på kvällen spelade kultbandet Echo and the Bunnymen på Trädgår'n. De spelade som väntat igenom hela sitt album Ocean Rain och bjöd även på ett antal extranummer. Med på scenen hade de även delar av Göteborgs symfoniorkester som tillförde en hel del i ljudbilden. Till skillnad från på skivan så fick basen en väldigt stor roll, vilket var mycket bra då basgångarna höll uppe låtarna och gjorde konserten mycket bättre! Echo and the Bunnymen var en perfekt avslutning på dagen som ofta präglats av ångest över bandkrockar. Grizzly Bear, Laakso, Röyksopp, Arctic Monkeys och Fever Ray var alla band som hade varit väldigt kul att se.
Lördagen bjöd till en början på dåligt väder, vilket gjorde att banden i tältscenen fick fler besökare, däribland mig själv. Den oerhört musikaliske Patrick Wolf startade upp dagen med sin blandning av elektronisk pop och folkmusik. Att han behärskar de flesta instrument räcker dock inte när låtarna inte riktigt håller måttet.
[ingenting] med Christopher Sander i spetsen gjorde en helt ok spelning, och visade upp några av sina nya låtar till det stundande albumet Tomhet, idel Tomhet. Skivans producent Jari Haapalainen medverkade även på spelningen med att spela gitarr.
Det hajpade bandet Vampire Weekend var som så många andra hajpade band ganska tråkiga. Deras ljudbild var väldigt tunn, vilket kanske inte var så mycket deras fel, men konserten blev ändå väldigt lidande på grund av detta.
Olle Ljungström och senare även Florence Valentin gav varsin mycket bra spelning. Båda präglades av mycket mellansnack, i Ljungströms fall ganska flummigt och roligt, och i Love Antells (sångare, Florence Valentin) upproriskt och knivskarpt.
Amadous Bagayokos gitarrspel var den stora behållningen på Amadou & Mariams konsert. Ett väldigt sevärt inslag kom i slutet, då de två scendansarna duellerade i någon form av afrikansk dans akompanjerade av congas.
21.17 äntrade de scenen, anledningen till att jag besökte festivalen, My Bloody Valentine. Från första stund så trollband de mig med en vägg av ljud. Spelningen hade två toppar, dels när de spelade Only Shallow och dels i slutet när de spelade ca tjugo minuter oljud i den sista låten You made me realise. Det fantastiska med My Bloody Valentine är att de är de enda som kan bädda in poplåtar i drivor av oljud och på det sättet höja de redan underbart vackra melodierna, det mesta tack vare bandets gitarrist och sångare Kevin Shields.
My Bloody Valentine hade varit den perfekta avslutningen för hela festivalen, men direkt efter dem så började Lilly Allen spela. Jag såg lite för lite av hennes konsert för att bilda någon riktigt åsikt om den, men det lilla jag såg var bra, speciellt låten LDN.
Sist ut var Teddybears som snart släpper ett nytt album och jag kan bara säga en sak; de har något stort på gång. De tre medlemmarna har skapat en oerhört underhållande scenshow som kan fästa den tröttaste av blickar till sig. Häftiga lampeffekter, två trummisar på varsitt högt trumpodie omringar ett gigantiskt björnhuvud i silver och ett DJ-bås. Nedanför på scengolvet står bröderna Åhlund med varsitt björnhuvud på sig, och diverse gästartister som till exempel Swingfly. I och med att de har hållit på i arton år så har de samlat på sig ett gediget låtmaterial, vilket är nödvändigt för att inte hela spelningen ska falla i intensitet.
Över hela taget var Way Out West en väldigt lyckad festival med My Bloody Valentine, Wilco, Echo and the Bunnymen och Beirut som de största guldkornen.
Foto: Anton för popbrus
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar