Då jag var i Skåne av en annan anledning än att gå på Malmöfestivalen så hade jag dålig koll på vad som stod på programmet när jag kom till Malmö framåt sextiden på torsdagskvällen. Jag visste, tack vare Rasmus tips i söndags, att Thåström skulle spela på Stortorget, vilket jag var väldigt sugen på att se. På Debaser kollade jag till en början på Steso Songs, en ensam tjej med piano. Hon började sin konsert klart godkänt med en låt i tretakt, hennes röst lät stundtals som en korsning mellan Annika Norlin och Timo Räisänen, men oftast var den tyvärr ganska ointressant och intetsägande. Hennes låtar präglades ofta av långa pianopartier där hon visade sina pianoskickligheter, detta blev dock lite tröttsamt i längden. Tyvärr så urartade konserten något när hon övergav sitt piano och istället sjöng låtar till en förinspelade musikbakgrund, det kändes då mer som karaoke än en konsert.
Utanför Debaser, i Folkets Park, stod senare det brittiska kultbandet Gang of Four på scenen. Bandet har sina rötter i Leeds och härstammar från samma era som Joy Division och New Order. Tyvärr, ett väldigt stort tyvärr, så var omständigheterna för bandet väldigt dåliga. De spelade samtidigt som, och bara hundra meter från, dansbandet Larz-Kristerz, och 90 % av publiken var ganska ointresserade av vad britterna spelade. En annan sak som störde var att ljudet var katastrofalt dåligt. Konserten började väldigt tveksamt med en något överenergisk sångare, behållningen var basisten som med ett distat funkbasljud var den bärande faktorn i låtarna. Efter ungefär en halvtimme, när man vant sig vid gubbarnas något pubertala scenshow, så var de klart sevärda. Det roligaste momentet var när sångaren bankade taktfast på en mikrovågsugn med ett basebollträ, vilket skapade ett intressant industrisound. Gang of Four är ett band som inte verkar förstå att de inte längre är tjugo, utan spelar sina gamla låtar på samma sätt som de gjorde under 80-talet.
En man vars musik har mognat med åldern är Joakim Thåström. Egentligen har jag ganska svårt för hans nya låtar, men live är de väldigt mäktiga. Bäst slår trots allt hans gamla låtar Die mauer och Var e vargen i sina nya omarbetade versioner. Thåström tillsammans med sitt femmannaband skapar en otrolig stämning och blandar lugna och lågmälda partier med starka och frenetiska, detta gör att konserten aldrig blir ointressant.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar