Malmöfestivalen 16/8

Efter en natt med på tok för lite sömn så sitter jag i en bil på väg ner till Malmö. Anledningen till detta heter bob hund. Utöver dessa herrar så är det egentligen bara ett band till jag har planerat att se, Fanfare Ciocarlia, resten gör mig detsamma. När vi väl kommit ner och fixat ett program så diskuterar vi snabbt vad alla vill se, någon nämner Anna Ternheim, men ingen verkar överdrivet sugen, och jag som såg henne på Siesta kunde i ärlighetens namn inte bry mig mindre just nu.

Istället sätter vi av mot Folkets Park. Efter en matrunda så hinner jag precis avnjuta slutet av Ale Möller Band. Trots att jag bara ser två låtar så känns det som många fler. Gruppens världsmusik är väldigt händelserik och taktarter, rytmer och melodier byts ut och förändras hela tiden och skulle nog lyckas hålla kvar intresset hos många som inte är det minsta intresserade av världsmusik. Mig, som älskar världsmusik, lyckas de dock trollbinda.

Efter detta beger vi oss till Zoé. I programmet står det psykedelisk rock, bandet är från Mexico, en kombination som låter spännande. Tyvärr är musiken raka motsatsen till just spännande, bandet låter mest som ett trött Coldplay utan hits och vi lämnar snart konserten. Istället styr vi stegen mot The Fine Arts Showcase som beskrivs som kamikazepop. Med förväntningar om härjig musik med trevliga melodier slår vi oss ner inne i den lilla lokalen. När spelningen börjar uppdagas dock att det handlar om depp-pop och efter bara några låtar sluter jag upp med en kompis i öltältet istället, vilket kändes som ett bättre sätt att spendera min tid på.

När jag fuktat min strupe så Fanfare Ciocarlia tillslut igång. En efter en så äntrar rumänerna scenen med blåsinstrumenten i högsta hugg och snart är det tolv man starka bandet samlade på scen. Konserten håller överlag ett högt tempo, men även en hel del finstämda ballader betas av. Men det är inte balladerna folk har kommit för och när dessa spelas så mättas stämningen i publiken av, men så fort tempot ökar igen så rör sig publikhavet, gammal som ung, män och kvinnor, svensk som invandrare. Och det är också det jag gillar med romsk musik, det spelar ingen roll vem du är så länge som du har roligt.
Trots att jag inte lyssnat in mig så mycket på bandet i fråga så känner jag igen en hel del låtar och trots att mycket låter likt så tröttnar jag aldrig, glädjen är total och bandets hantering av sina instrument är oklanderlig. Sällan ser man någon hantera en trumpet med sådan precision.

När spelningens sista låt klingar ut så skyndar vi oss från Folkets Park mot den största scenen, där bob hund snart börjar spela.
Låtlistan är nästan identisk med den på Emmaboda, men tyvärr finns inte samma energi hos bandet som på den lilla småländska festivalen. Thomas Öberg klättrar på högtalare, springer av och an, kastar trafikkoner och är självgod i vanlig ordning, ändå klickar det inte riktigt. Ibland glimmar det till, men oftast så känns det som att något saknas. Inte ens klassikern Istället för musik: Förvirring lyckas få igång publiken på riktigt och då är det illa. Bandet levererar dock precis vad de ska, med vissa undantag, så som Conny Nimmersjös klumpiga gitarrspel på Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem men det gör jag; tror jag, men det har jag börjat vänja mig vid.
Överlag så känns det som att allt börjat gå på rutin, låtvalet, mellansnacket, scenshowen, något som inte passar bob hund. De är ett band som behöver något att kämpa för, men sedan deras comeback så har de varit det största i popsverige för tillfället, och tyvärr har de börjat gå på tomgång.
Nej tyvärr pojkar, den här söndagen överträffades ni av ett dussin rumäner med tuba, hur känns det?