Låt: Sällskapet - Såg dom komma

Insåg häromdagen att Sällskapets debutskiva från 2007 kan vara det bästa Thåström gjort. Förväntningarna är därför stora. Och i veckan kom första smakprovet från skivan, "Såg dom komma", och den lever upp till förväntningarna. Det är precis så här det ska låta! Så lyssna nu på låten och räkna ner dagarna tills albumet släpps den 10 april.

Skiva: Sällskapet - Sällskapet

Nyligen kom nyheten att Sällskapet släpper nytt i vår. Ossler släppte nyligen ett hyllat album och Thåström gjorde detsamma ifjol. Men nu är alltså båda aktuella igen. Och förväntningarna är höga. Dels med tanke på vilka som är inblandade. Dels med tanke på att förra skivan kom för sex år sedan och det har pratats om en ny skiva sedan dess (arbetet med nya skivan påbörjades för fyra år sedan), bland annat skrev vi för tre år sedan att nya skivan var på g. Och dels för att förra skivan var så fruktansvärt bra. Så i väntan på nya skivan får ni här debuten från 2007.

Gillar ni Thåströms stämma, Osslers gitarrspel och monoton industriromanisk popmusik? Då kommer ni att gilla det här. Mer behöver egentligen inte sägas.

 

Veckans låt v. 44: EMA - Kind Heart

En av förra årets bästa skivor (femte plats på Popbrus lista) var en mörk historia. Det handlade om uppbrott och ljudbilden var karg och vass som knivar på sina ställen. Det lät som Thåströms senaste skivor, fast yngre och med en kvinna bakom mycken. Har ni inte lyssnat på Past Life Martyted Siants av EMA än? Gör det! När ni gjort det, ta del av denna 16 minuter långa b-sida, som även minner om Sonic Youth.

Veckans skiva v. 43: Rowland S Howard - Pop Crimes

Det fanns en tid då Thåström tipsade om musik på sin hemsida. Med jämna mellanrum dök tre tips på låtar eller skivor. En av dessa gånger löd tipsen:




1. Rowland S Howard - Pop Crimes
2. Rowland S Howard - Pop Crimes
3. Rowland S Howard - Pop Crimes

Kommentaren som följde löd ungefär: "Nej, det har inte blivit fel, Pop Crimes är helt enkelt så bra". Och ja, det är den.

Tidigare i år kom skivan A Thing Called Divine Fits av Divine Fits. En jäkligt bra platta och bland låtarna som stack ut återfanns en sover. "Shivers" av The Boys Next Door. Ni som kan er Nick Cave vet vad det handlar om för låt. The Boys Next Door bytte nämligen namn till The Birthday Party efter första skivan. Författaren till låten heter Rowland S Howard, och han spelade även i Birthday Party innan han gick solo och "Shivers" är hans första kloakerna låt. Lite mer än 30 år senare kom Pop Crimes.

Pop Crimes är Howards sista platta innan han dog. Mycket möjligt är också att det är hans bästa. Hur låter det då? Ja, titeln sammanfattar musiken rätt bra. Det är pop, som bryter mot många av popens regler. Det är långa, mörka, monotona låtar. Ni som gillar de andra musikerna runt Birthday Party - Nick Cave, Blixa Bargeld och Mick Harvey (som även spelar på Pop Crimes) - eller Thåströms senare skivor, ni kommer även att gilla det här.

Thåström åker ut på turné

Det var ett tag sedan nu, men i vinter ger sig Thåström ut på turné igen. Detta som en naturlig följd av att han i början på nästa år släpper ett nytt album. Det blir hans första på skivbolaget Razzia (Säkert!, Hello Saferide, Ludwig Bell m.fl.). Skivan har, i likhet med kollegan Osslers senaste alster Ett brus, mixats i Hansastudion i Berlin, där bland andra Iggy Pop och Nick Cave tidigare spelat in. Skivan beskrivs som en naturlig fortsättning på Skebokvarnsvägen 209 och Kärlek är för dom. Med sig på turnén har han Niklas Hellberg, Pelle Ossler, Ulf "Rockis" Ivarsson, Mikael Nilzén och Anders Hernestam. Nedan följer alla turnédatum:

26 februari - Stockholm, Cirkus
27 februari - Stockholm, Cirkus
28 februari - Stockholm, Cirkus
7 mars - Århus, Voxhall
8 mars - Köpenhamn, Stora Vega
9 mars - Malmö, KB
10 mars - Malmö, KB
14 mars - Göteborg, Trädgår'n
15 mars - Göteborg, Trädgår'n
16 mars - Göteborg, Trädgår'n
17 mars - Oslo, Sentrum Scene
22 mars - Eskilstuna, Lokomotivet
23 mars - Norrköping, Louis de Geer Flygeln
24 mars - Örebro, Conventum
12 april - Uppsala, Uppsala Konsert och Kongress
13 april - Gävle, Gasklockorna
14 april - Falun, Magasinet
18 april - Helsingfors, Tavastia

Konsertrecension: Thåström, Siesta!, Hässleholm 27/5

Det är med Thåström som med bob hund, i en livesituation vet man alltid vad man får. För det har nu gått flera år sen jag såg Sveriges bäste gubbrockare på scen sist, ändå känns det inte som att varken han eller hans framträdande har åldrats en dag, på gott och på ont. För jag blir inte överraskad en enda gång under hela spelningen, det är inget som ger mig en riktig wow-känsla. Däremot så är det rakt igenom fantastiskt bra. För han levererar live, det låter mörkt, tungt och ångest, precis som på skiva. Fast mer i ansiktet på en, på ett väldigt passande sätt.

Han bjuder på klassiker och nya låtar om vart annat, med störst fokus på de två senaste skivorna dock. Till de personliga höjdpunkterna tillhör fantastiska Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce, där Thåström plockar fram munspelet, Kort biografi med litet testamente och så klart Hoola Bandoola Band-covern Keops pyramid.

Men mycket bättre än så blir det inte. Missförstå mig rätt, det är en njutbar stund jag spenderar med Jocke Thå och bandet, men det känns som att när man sett honom en gång så har man sett honom alla. Så när jag efter ca 50 minuter beger mig bort för att titta på Khoma så känner jag inte att jag missar något trots att konserten inte är slut, även om det varit en fin stund.

Veckans skiva v. 15: Peace Love and Pitbulls - 3

Spotify-länk till 3

Det gör ont, ja, visst fan gör det ont. Men ibland är det exakt precis vad man behöver. Att få sig en rejäl genomsköljning av smärta. Och då talar vi inte psykisk, utan ren och skär fysisk smärta. Att lyssna på PLP är inte något att göra med sin mormor när du precis vaknat. Ej heller vid en rejäl bakfylla. Bättre är det när du känner att ditt inre hakat upp sig och du behöver en omstart.
Ovanstående ord gäller framförallt bandets två första album PLP och Red Sonic Underwear, som båda är fantastiska och tillika fantastiskt underskattade. Men på bandets tredje och sista platta skruvar de ner smärtan ett snäpp, och istället får vi monotona och ibland till och med drömska stycken. Om man nu kan använda sådana ord om musik som fortfarande gränsar åt industrihållet…

Vid det här laget kan ni nog historien, men jag drar den ändå. I korthet. Thåström tröttnar på den kärlek han får från svenska folket efter tiden i Imperiet och första två soloplattorna. De förstår honom inte. Så han tar sitt pick och pack och drar till Amsterdam. Där bildar han bandet Peace Love & Pitbulls med Niklas ”Hell” Hellberg och Richard Sporrong. Bandet bränner inte bara skivbolagets budget med sitt Einstürzende Neubauten-inspirerade oväsen, de bränner även de svenska fansens uppfattning om den folkkäre Thåström. När han återvänder till Sverige så gör han det med tre gravt underskattade album. Men det är egentligen här hans karriär börjar.
Glöm Ebba Grön.
Glöm Imperiet.
Glöm Thåström och Xplodera mig 2000.
Visst, allt det där är saker jag varmt rekommenderar. Men det är först efter tiden i Holland som Thåströms skivor börjar att gnistra. För vad Thåström behövde var en rejäl genomsköljning av smärta. Och då talar vi inte psykisk, utan ren och skär fysisk smärta. Det behöver vi alla ibland. Förmodligen var det därför Peace Love & Pitbulls la av efter den här skivan. Thåström hade gått igenom sin skärseld, och PLP gör här inte längre lika ont att lyssna på. Uppdraget var slutfört.

För er som inte orkar med PLPs hårdaste stunder, 3 är en fantastisk platta med höjdpunkter i barndomsskildringen ”Caveman” och suggestiva ”Takin’ War Out Of Men”. Plus att skivan hålls samman av Sveriges bästa röst genom tiderna. Punkt.

Veckans skiva v. 44: Ossler - Krank

Ossler är Skånes svar på Thåström.

Behöver jag tillägga någonting? Jag kan dra historien och förklara skivan, men sen går jag. Okej?
Pelle Ossler växte upp i Östberlin. Flyttade sedan till Skåne och spelade med Wilmer X. Lämnade bandet för att han tyckte att de gjorde det för enkelt för sig. Hittills har han släppt fem soloalbum. Det här är det fjärde. Spelar även i Thåströms band. Thåström, Ossler och Hellberg är också namnen bakom bandet med namnet Sällskapet som spelar dov, suggestiv industriromantisk musik.

Parallellerna till Thåströms sena musik är många. Vi har dovheten och dysterheten i texterna. Mörkret. Musikerna. Bilden av ett kallt och mörkt Sverige som vecklar ut sig i takt med musiken. Men Ossler är mörkare än Thåström. Dovare. Att se ljuset här är svårt. Själv har Ossler sagt att det är lättare att se ljuset om man själv står i mörkret. Just så. Den drivande basen dök även upp tidigare på Osslers inspelningar än på Thåströms…

Ossler har en lyrik som inte återfinns någon annanstans i den svenska rocklyriken. Med favoritordet etanol och en förkärlek för olja, betong och industri.
Men det är inte bara dystra upptempolåtar som lyfter Osslers gärning. Nej det finns dystra ballader också. Ett exempel är ”Luften är fri” som handlar om en man som just dött. Helt låten kretsar runt en titanskruv.
Kanske är det däri plattans (och Osslers) största fel ligger; spretigheten mellan låtar som får en att vilja stå med en öl i handen och gunga på huvudet i takt till basgången och de lugna låtarna. Men jag skulle aldrig i livet vilja vara utan någon av de två komponenterna.

Nämnde jag förresten att Ossler i låten ”Tamburinman” lånar friskt från en inte så lite känd droglåt av Bob Dylan med ett namn som ni nog kan lista ut själva?
Äh, lyssna istället. Ossler förklarar det här mycket bättre än vad jag gör…

Thåström är Stockholms svar på Ossler.

Lyssna på Skivan på Spotify här!

Malmöfestivalen 20/8

Då jag var i Skåne av en annan anledning än att gå på Malmöfestivalen så hade jag dålig koll på vad som stod på programmet när jag kom till Malmö framåt sextiden på torsdagskvällen. Jag visste, tack vare Rasmus tips i söndags, att Thåström skulle spela på Stortorget, vilket jag var väldigt sugen på att se. På Debaser kollade jag till en början på Steso Songs, en ensam tjej med piano. Hon började sin konsert klart godkänt med en låt i tretakt, hennes röst lät stundtals som en korsning mellan Annika Norlin och Timo Räisänen, men oftast var den tyvärr ganska ointressant och intetsägande. Hennes låtar präglades ofta av långa pianopartier där hon visade sina pianoskickligheter, detta blev dock lite tröttsamt i längden. Tyvärr så urartade konserten något när hon övergav sitt piano och istället sjöng låtar till en förinspelade musikbakgrund, det kändes då mer som karaoke än en konsert.

Utanför Debaser, i Folkets Park, stod senare det brittiska kultbandet Gang of Four på scenen. Bandet har sina rötter i Leeds och härstammar från samma era som Joy Division och New Order. Tyvärr, ett väldigt stort tyvärr, så var omständigheterna för bandet väldigt dåliga. De spelade samtidigt som, och bara hundra meter från, dansbandet Larz-Kristerz, och 90 % av publiken var ganska ointresserade av vad britterna spelade. En annan sak som störde var att ljudet var katastrofalt dåligt. Konserten började väldigt tveksamt med en något överenergisk sångare, behållningen var basisten som med ett distat funkbasljud var den bärande faktorn i låtarna. Efter ungefär en halvtimme, när man vant sig vid gubbarnas något pubertala scenshow, så var de klart sevärda. Det roligaste momentet var när sångaren bankade taktfast på en mikrovågsugn med ett basebollträ, vilket skapade ett intressant industrisound. Gang of Four är ett band som inte verkar förstå att de inte längre är tjugo, utan spelar sina gamla låtar på samma sätt som de gjorde under 80-talet.

En man vars musik har mognat med åldern är Joakim Thåström. Egentligen har jag ganska svårt för hans nya låtar, men live är de väldigt mäktiga. Bäst slår trots allt hans gamla låtar Die mauer och Var e vargen i sina nya omarbetade versioner. Thåström tillsammans med sitt femmannaband skapar en otrolig stämning och blandar lugna och lågmälda partier med starka och frenetiska, detta gör att konserten aldrig blir ointressant.