Konsertrecension: Thåström, Siesta!, Hässleholm 27/5

Det är med Thåström som med bob hund, i en livesituation vet man alltid vad man får. För det har nu gått flera år sen jag såg Sveriges bäste gubbrockare på scen sist, ändå känns det inte som att varken han eller hans framträdande har åldrats en dag, på gott och på ont. För jag blir inte överraskad en enda gång under hela spelningen, det är inget som ger mig en riktig wow-känsla. Däremot så är det rakt igenom fantastiskt bra. För han levererar live, det låter mörkt, tungt och ångest, precis som på skiva. Fast mer i ansiktet på en, på ett väldigt passande sätt.

Han bjuder på klassiker och nya låtar om vart annat, med störst fokus på de två senaste skivorna dock. Till de personliga höjdpunkterna tillhör fantastiska Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce, där Thåström plockar fram munspelet, Kort biografi med litet testamente och så klart Hoola Bandoola Band-covern Keops pyramid.

Men mycket bättre än så blir det inte. Missförstå mig rätt, det är en njutbar stund jag spenderar med Jocke Thå och bandet, men det känns som att när man sett honom en gång så har man sett honom alla. Så när jag efter ca 50 minuter beger mig bort för att titta på Khoma så känner jag inte att jag missar något trots att konserten inte är slut, även om det varit en fin stund.