Topp 7: Siestafestivalen 2012

På torsdag startar årets upplaga av Siestafestivalen i Hässleholm vilket blir den tionde i ordningen. Som vanligt har festivalen bokat både högt och lågt, nedan listas sju akter ni inte bör missa.

Listan på Spotify: Topp 7: Siestafestivalen 2012

1. Death Cab For Cutie - Crooked Teeth
2. Deportees - The Doctor In Me
3. Vånna inget - Spotta i motvind
4. Loney Dear - Calm Down
5. Samling - Satckars lilla värsting
6. Kriget - Punk Gadaffi
7. NOFX - Linoleum

Första bandsläppet till Siesta 2012

Det är exakt 230 dagar till Siestafestivalen i Hässleholm slår upp portarna för tionde året i rad. Idag publicerades de första banden som bokats till nästa års festival vilka var:

Lars Winnebäck
Loney, Dear
Lo-Fi-Fnk
Death Destruction

En smygstart som inte lär få speciellt många att höja på ögonbrynen.

Siestasläpp

Så släppte Siesta! artister idag. Håkan Hellström var det största namnet och en föga oväntad bokning, italienska Crookers gästade Emmaboda förra året och känns som en ganska halvdan electrobokning, Brother och Odyssey är nya bekantskaper för mig, men Graveyard var den enda bokningen som faktiskt fick mig att längta till Hässleholm.

Konsertrecension: Bad Hands, Siesta!, Hässleholm, 29/5

Per Nordmark har ett förflutet i ett av Sveriges genom tiderna bästa hardcoreband. Nej, inte Refused, Breach hette de och var bland det tyngsta som någonsin kommit från Sverige. Det hörs inte när man lyssnar på hans nya enmansband (som är flera på scen) Bad Hands. Det är pop...typ. Fast det är ganska bra, men inte riktigt så bra att jag orkar engagera mig halv tolv på lördagskvällen efter fyra nätter i tält och en hel del konsumerad alkohol.

På scen ser jag några tv-apparater som visar ansiktet på den som för tillfället sjunger. Jag ser även två trumset. Ändå orkar jag inte resa mig från där jag sitter för att inspektera spektaklet närmare. Men märk väl, det är mig det är fel på, inte musiken.

Konsertrecension: Mew, Siesta!, Hässleholm 29/5

Det är mycket folk, jag fattar inte varför. Mew har aldrig riktigt tilltalat mig, men jag ska ge dem en chans när jag ändå är här, för många personer vars musiksmak jag respekterar verkar älska dem. Första låten drar igång och jag kommer på mig själv med att gilla det jag hör och ganska mycket för den delen. Första låten är faktiskt smått fantastisk. Sen dalar det. Snabbt. Efter bara två tre låtar så har jag tappat intresset.

Jag väntar dock ut spelningen i hopp om det omöjliga, att J Mascis från Dinosaur Jr. ska gästa låten "Why are you looking grave?". Och framåt slutet av spelningen så säger det att de ska bjuda upp en gäst på scen. Hjärtat börjar klappa lite fortare, det kommer vara Mascis. Men ack, inte är det han som kommer in på scenen, utan en gammal producent. Besvikelsen är total.

De spelar 156 som extranummer, en av få låtar jag faktiskt känner igen med bandet. Den låter oväntat intetsägande.

Konsertrecension: Babylove & The Van Dangos, Siesta!, 29/5

Ska funkar alltid bättre live. Även om det låter bra på skiva så låter det alltid ännu bättre live. Kanske för att det är dansmusik. Och dansar det, det gör jag. För hela spelningen är en glädjeyra när Babylove håller låda. Det bjuds på ska i både snabbt och lite långsammare tempo, glatt så det förslår. Tyvärr är det ganska många som står still, kanske på grund av att solen för en gångs skull lyser stark i Hässleholm.

Bandet påverkas dock inte utan spelar på för allt vad de är värda. Tight som fan är det också, bandet har rutin. Det är ett danskt band, med en svensk sångare och denne sångare är väldigt karismatisk. Hans mellansnack är trevligt och han sprider glädje till sina åhörare. Efter några låtar så tar han av sig sin tröja och blottar ett linne med texten "Guns of Araby". Säkert bara kul för oss som känner Växjö, men Araby är mina gamla hemtrakter där och det höjer spelningen ännu ett snäpp, jag ger lite till, jag dansar så att svetten rinner. Tyvärr är det för många som står alldeles för still, men de fick i alla fall ta del av hejdundrande musik.

Konsertrecension: Stefan Sundström, Siesta!, Hässleholm 29/5

Han är fin den där Stefan. Klockan är halv fyra, solen lyser och mina vänner ligger i en hög på marken och halvsover. Jag gör dem sällskap. För Stefan är faktiskt ingenting att titta på, men han är definitivt något att lyssna på.
Han blandar friskt från både gammalt och nytt, några låtar från senaste, några låtar från mycket äldre plattor, några mitt emellan och två Allan Edwall-låtar hinns med. Bäst i mitt tycke är "Om jag kommer opp till Jesus". Precis som allt annat så låter den väldigt mycket som den gör på skiva, fast i liveformat.

Egentligen finns det inte mycket mer att skriva om spelningen, han spelar sina låtar som de låter på skiva. Han gör det bra och han blandar låtarna väl. Som Lars Winnerbäck fast bra, vilket kanske inte är så konstigt då Lasse W har i princip Sundström att tacka för allt.

Konsertrecension: Dead Prez och Sophie Rimheden, Siesta!, Hässleholm 28/5

Nej, det här är faktiskt inte speciellt bra. Det är den tanken som går genom mitt huvud större delen av Dead Prez-spelningen. Kanske beror det på att jag inte är speciellt inlyssnad på dem, Hell Yeah och Hip Hop är två riktigt bra låtar, men utöver det har jag ingen koll alls. Kanske beror det på att jag upprepade gånger blir kallad Promoe av folk i publiken, bara för att jag har skägg och dreads. Kanske beror det på att publiken mestadels verkar bestå av sextonåriga wiggers som mest verkar vara där för att röka gräs.

Men kanske beror det på att de inte spelar några hela låtar, på att ljudet är halvdant och på att mellansnacket tyvärr är bättre än låtarna. Dead Prez kanske borde sadla om till en spoken word-duo?

Sophie Rimheden är inte mycket bättre, inte för att jag hade några större förväntningar på henne. Jag var i ärlighetens namn mest där för att se Simon Gärdenfors som skulle medverka på någora låtar, vilket verkar vara samma skäl som större delen av den lilla publik som samlats framför scenen. Och visst dyker Simon G upp och kör sina grejer, bland annat Far & Son-låten Panik och Las Palmas-dängan Missbruk Beivras, men i ärlighetens namn är det inte så bra. Han kör sina texter och vankar av och an och ser oengagerad ut. Rimhedens electro är inte heller någon höjdare. Inte för att det är dåligt, mest för att det aldrig lyfter, blir aldrig party men inte heller speciellt intressant, istället hamnar det någonstans mittemellan. Överlag en mycket ljummen spelning.

Konsertrecension: First Aid Kit, Siesta!, Hässleholm 28/5

Det här är i princip samma spelning som den på Popadelica i början av maj, så för en mer uttömmande recension kan jag hänvisa er till recensionen av nämnda gig. Visst, det är lite annat mellansnack, lite kortare spelning och de spelar även en ny låt, men i övrigt är det likadant. Mestadels samma låtar i samma ordning, samma framföranden, samma stillastående på scen.

MEN, helt galet bra är det. På Popadelica blev jag helt knockad av hur bra det faktiskt var, jag har aldrig fattat tycke för systrarna på skiva, men live är det helt perfekt festivalmusik en tidig eftermiddag. Den här gången är det inte lika överväldigande, men fortfarande lika bra.

Konsertrecension: Khoma, Siesta!, Hässleholm 27/5

Det är inte många som skippat slutet av Thåström för att beskåda Khoma på minsta scenen, men de som är där är förväntansfulla. Tyvärr skjuts spelningen upp omkring 20 min på grund av krångel med ljuset, så man kunde gott sett slutet på Thåström utan att missa något. Men när de väl drar igång spelningen så märker man direkt att det här kommer överglänsa Jocke Thås gig på alla sätt och vis. Det är tight som tusan och sångarens energi är fantastisk. Trots att publiken är liten och mestadels står still så ger han allt känns det som. Resten av bandet gör mest sin grej och glor på skorna, vilket passar musiken jävligt bra.

Setlisten är klanderfri, de spelar bara låtar som funkar live. Eftersom jag och låttitlar inte är bästa vänner så kan jag bara nämna en låt, vilken råkar vara min favorit. Stop Making Speeches spelas redan som andra låt, vilket i mitt tycke är lite tidigt, de kunde gärna fått vänta lite med den, men det är knappast den låten som låter bäst ikväll så man ska inte klaga.

Överlag så levererar Khoma en av festivalens bästa spelningar, synd bara att det i princip inte är något folk där för att se dem.

Konsertrecension: Thåström, Siesta!, Hässleholm 27/5

Det är med Thåström som med bob hund, i en livesituation vet man alltid vad man får. För det har nu gått flera år sen jag såg Sveriges bäste gubbrockare på scen sist, ändå känns det inte som att varken han eller hans framträdande har åldrats en dag, på gott och på ont. För jag blir inte överraskad en enda gång under hela spelningen, det är inget som ger mig en riktig wow-känsla. Däremot så är det rakt igenom fantastiskt bra. För han levererar live, det låter mörkt, tungt och ångest, precis som på skiva. Fast mer i ansiktet på en, på ett väldigt passande sätt.

Han bjuder på klassiker och nya låtar om vart annat, med störst fokus på de två senaste skivorna dock. Till de personliga höjdpunkterna tillhör fantastiska Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce, där Thåström plockar fram munspelet, Kort biografi med litet testamente och så klart Hoola Bandoola Band-covern Keops pyramid.

Men mycket bättre än så blir det inte. Missförstå mig rätt, det är en njutbar stund jag spenderar med Jocke Thå och bandet, men det känns som att när man sett honom en gång så har man sett honom alla. Så när jag efter ca 50 minuter beger mig bort för att titta på Khoma så känner jag inte att jag missar något trots att konserten inte är slut, även om det varit en fin stund.

Konsertrecension: Dinosaur Jr., Siesta!, Hässleholm 27/5

Jag ska inte sticka under stol med att Dinosaur Jr. är det största skälet till att jag tagit mig till Skåne så här sista veckan i Maj. Jag vet att en recension aldrig kan vara objektiv men att helt bygga den på kärleken till ett band blir sällan bra. Det kommer jag dock skita i den här gången. Jag vet nämligen att jag borde klaga på att ljudet var sådär, att bandet är väldigt tråkiga scenpersonligheter, att jag saknade en hel del låtar i deras setlist och kanske även att de hade en ersättningstrummis, vilket inte är deras fel men som ändå skulle kunna sänka helhetsintrycket något.

Allt detta bortser jag ifrån när jag står framför Chili!-scenen. För det är så underbart. Allt klaffar, vädret, stämningen, ljudet, för vem bryr sig egentligen om lite sång som råkar försvinna i ett hav av skräniga gitarrer. J Mascis spelar som en gud och hans känsla för låtskriveri är fantastisk. Jag kan inte göra något annat än älska Dinosaur Jr. mer än livet självt i just det här ögonblicket. Stämningen i publiken är även den på toppnivå, folk kastas hit och dit framme i mitten, men så fort någon faller så är det någon som hjälper denna upp lika fort som den har stupat, inga sura miner och inga skador.

Vilka låtar de spelade har jag inte längre någon koll på, men bra var det i vilket fall. Även flera människor som aldrig skulle lyssna aktivt på bandet hemma höll med mig om att det här var bästa spelningen på hela festivalen. Det säger nog mer om spelningen än resten av min recension gjort.

Konsertrecension: Ossler, Siesta!, Hässleholm, 27/5

Det är glest framför största scenen, mycket glest. Även om jag inte förväntade mig någon jätteuppslutning till den forne Wilmer X-gitarristens solospelning, men det här är under förväntan med tanke på hur bra han faktiskt är. Med sig på scen har han Sveriges bästa liveband, i alla fall om man frågar Popbrus-Rasmus. Bandet består, förutom av Pelle Ossler själv, av Conny Nimmersjö, Christian Gabel, Ulf "Rockis" Ivarsson, alla med andra projekt och band vid sidan av, bland annat som musiker i Thåströms liveband.

Om jag inte minns fel så inleds spelningen, precis som senaste skivan, Ett brus, med Svinbesättningen, en väldigt bra inledning. Överlag spelas det mycket från nämnda skiva, Ner i Säcken, Ett Slutet Rum, Borra Hål, Elvis På Institutionen och Lergraven avverkas alla om jag inte missminner mig. Det passar mig bra, för Ett brus är den av Osslers skivor jag lyssnat mest på och den jag tycker bäst om.

Och det låter som det ska, tungt, långsamt och enformigt. Ibland förs det även lite oväsen och det uppskattas åtminstone av mig. En av höjdpunkterna i spelningen är när herr Ossler skrapar sin gitarr mot mikrofonstativet på ett oväntat ställe och överröstar resten av bandet med ett gnissel som är lika överraskande som högt. Det får mig att skratta till och jag ser mig om efter någon som fann det lika roande som jag, men jag ser ingen. Jag ser bara folk som njuter, så jag återgår snabbt till att göra detsamma.

Konsertrecension: Pascal, Siesta!, Hässleholm 27/5

Pascal är ett väldigt tråkigt band att titta på, men ett underbart band att höra. Rent visuellt så finns det inte mycket att fokusera på, gitarristen och basisten står mest där och spelar sina grejer, ibland rör någon av dem på sig några steg, men mer är det inte. Trummisen däremot är ganska trevlig att vila ögonen på när hon med bestämda rörelser misshandlar sitt instrument.

Det är även där som den stora behållningen rent ljudmässigt ligger också. Hos trummorna som malande monotont kör över allt och alla. Även stränginstrumenten spelar malande monotont, men de hamnar i skymundan när bandet står på scen. De är mest utsmyckning, det är trummorna som är spelningen. En mycket bra spelning också kanske ska tilläggas.

Tyvärr spelar det inte de två låtar jag helst vill höra, Bruce Springsteen-tolkningen Hungrigt Hjärta och Cadillac, med lånat The Who-riff. Men de spelar Stort och Vackert, som har en väldigt passande text:

Jag ska bygga nånting stort och vackert,

Jag ska bygga nånting stort och vackert,

Jag ska bygga nånting stort och vackert,
Som jag ska krossa dig med!

För det är precis vad de nu har gjort. Synd bara att det inte är fler som får känna på tyngden av deras enorma skönhet.

Fler konsertrecensioner från Siesta nästa vecka

Nästa vecka kommer flera recensioner publiceras på Popbrus från Siestafestivalen, däribland Ossler, Dinosaur Jr., First Aid Kit, Bad Hands och The Radio Dept.

First Aid Kit

Konsertrecension: Elias and the Wizzkids, Siesta!, Hässleholm 29/5

Den första mars i år släpptes Just Do It vilket är det andra albumet av Elias Åkesson och hans Wizzkids. Dagens spelning på lilla och mysigt belägna Playa!-scenen innehöll mestadels låtar från denna skiva. Catch Me If You Can och Crooked Road framförs i början av spelningen och i mellansnacket berättar Åkesson om vad låtarna handlar om och svävar allt som oftast ut i helt andra anekdoter. I låten Waste of Time spelar han två roller, en man och en kvinna som tidigare varit tillsammans, vilket blir väldigt underhållande.

Åkesson har en röst med en aning raspighet som passar utmärkt i den glada popmusik han och hans band spelar. Den avslutande låten, radiodängan Mr. Right Guy, låter nästan precis som om det skulle varit skriven och framförd av Paul Simon. Om det är en komplimang eller inte vill jag egentligen inte gå in på, men jag antar att det är det.

På det sista spåret på Just Do It, What Would Kill Us, sjunger Åkesson duet med Britta Persson. Idag byts Persson ut mot den tillfälliga pianisten (som jag tappat namnet på) och med snygga stämmor blir det en riktigt höjdare. Det som förstör lite är det Bob Dylan-doftande munspelssolot som känns otroligt uttjatat och inaktuellt.

The Hives, [ingenting] och Teddybears på Siesta! 28/5

Gårdagskvällen präglades av tre svenska storheter inom olika genrer. Först ut var rockexporten The Hives som äntrade Fiesta! vid halv tio. Man kan förstå att de går hem hos världens rockers, men igår kände jag att det kanske är dags att komma med något nytt. Låtmaterialet är starkt och de tre stora hittarna Walk Idiot Walk, Hate To Say I Told You So och Tick, Tick, Boom är de som får mest gensvar av publiken, vilket inte är så konstigt. Sammantaget var spelningen bra men den värmde inte alls så mycket som man hoppats i den kalla nattkylan.

Den relativt nya svenska indiefavoriten [ingenting] lockade storpublik till den näst största scenen Chili!. Jag har sett bandet flera gånger tidigare, första gången var 2007 då de precis börjat göra sig ett namn inom musiksverige i och med det andra albumet Mycket väsen för ingenting. Då kändes de lite skygga på scen och verkade inte säkra på att folk verkligen ville höra dem. Igår blev jag överraskad av hur mycket publikkontakt de sökte, och då framför allt sångaren Christopher Sander. Tråkigt nog tycker jag inte spelningen blir så mycket bättre av allt publikpeppande. En gång hade jag en föresläsare som sa - med en gnutta ironi - att sättet att göra en dålig låt bra är att lägga på massor med percussion (slagverk). Igår tänkte jag att det är därför [ingenting] har en kille som bankar lite extra på pukor, cymbaler och lite vad som finns i närheten, men tyvärr hjälper det inte riktigt i alla låtar. Bästa låt: Punkdrömmar.

Teddybears bör anses vara ett av de största banden inom elektronisk musik i Sverige. Med det nya albumet Devil's Music i bagaget har de tre medlemmarna Patrik Arve och Joakim och Klas Åhlund åter igen trätt på sig sina björnmasker för att få Sverige att dansa. Och det lyckas de med. Deras musik är otroligt välpruducerad och genomarbetad och deras scenshow är som godis för ögonen. Jag har vanligtvis ganska svårt för den sortens musik Teddybears spelar, men jag har fallit pladask för deras musik, eller snarare deras hantverk. Visserligen var gårdagens spelning inte lika överväldigande som den på Way Out West förra året, men fortfarande väldigt bra, och den fick flera tusen festivalbesökare att dansa in i Hässleholmsnatten.

Konsertrecension: bob hund, Siesta!, Hässleholm 28/5

Det svenska kultbandet bob hund kallas ofta för Sveriges bästa liveband, och det gör de med all rätt. Sångaren Thomas Öberg har visserligen samma rörelsemönster på scenen spelning efter spelning, men kan man bli trött på den lekande medelålders mannen med pärlhalsband runt halsen och "Zorromask" för ögonen?

Samma fenomen händer innan bob hunds spelning som innan Mattias Alkbergs lite tidigare på dagen. Några minuter innan start försvinner regnmålnen och solen börjar värma den stora publik som samlat sig framför scenen Fiesta!. Bandet startar sin spelning med låten Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk som tuffar fram som ett ånglok i takt till Christian Gabels trumspel. Ett trumspel som i andra låten Skall du hänga med? Nä! blir betydligt hårdare och med hjälp av Conny Nimmersjös excellenta gitarrspel inger det till ett härligt röj i publiken.

Innan den femte låten Hörlurar klagar Öberg på bestämmelserna om de låga decibelnivåerna man måste hålla sig till på Fiesta!-scenen. Öberg vill därför stämma Hässleholms kommun för "hets mot popgrupp", något som flera tusen i publiken instämmer med om man ska tolka det massiva jublet som följer.


Trots att Thomas Öberg riktar alla blickar till sig så är bob hund så mycket mer än en rolig scenshow. Musiken är tight och fylld av spännande partier som ofta kan signeras gitarristen Nimmersjö eller klaviaturmästaren Jonas Jonasson. Det flödar av komiska inslag i låtarna, men alla låtar bygger ändå på en seriös och allvarlig sida, något som kan symboliseras av stenansiktet Mats Hellquist som spelar bas.

I slutet av spelningen håller bob hund över tiden genom att spela bandets kanske absolut mest kända låt, Tralala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss, vilken känns som en värdig avslutning på ännu en formidabel bob hund-spelning.

Ungefär en timme efter att bob hund slutat spela kom ännu ett hyllat liveband upp på scenen - nämligen The Hives. Hur konstigt det än låter så känns The Hives spelning ganska blek om man jämför med den tidigare av bob hund. Allt Howlin' Pelle gör på scenen gör Thomas Öberg gånger tusen, och visst väljer man hellre att titta på prydliga mustascher och stora polisonger än vita kostymer och tubsockor?

Konsertrecension: Mattias Alkberg, Siesta!, Hässleholm 28/5

Gårdagens spelning med Mattias Alkberg på Siestas näst största scen var en av festivalens bästa hittills. Alkberg verkade i gott mod och bjöd på en härlig blandning av nya låtar, som Sarin över Luleå och Jag bara tänkte, liksom, att, och gamla låtar som Reevolution och Matti och Angelica. Blandningen mellan den senaste skivans rockabillysound och de äldre rocklåtarna blev en delikat produkt som aldrig kändes i närheten av tråkig. Alkbergs sångröst måste även kommenteras då den lyfter låtarnas melodier och gör dem ibland bättre än vad de egentligen är.

I publiken kunde man hitta åtskilliga svenska musikikoner, till exempel Jocke Åhlund från Teddybears som tidigt fick en låt tillägnad sig, och Dennis Lyxzén som omnämns i låten Don Quijote. En höjdpunkt på spelningen var när Alkberg spelade Regnet i Södertälje, skriven av bob hund-gitarristen Conny Nimmersjö, även han stående i publikskaran.

Alkberg spelade även den helt nya låten Lys upp mig som en stjärna och jämfört med gårdagens konsert med The Bear Quartet (länk) så nöjde sig Alkberg denna gång med en okänd låt.

Hela spelningen blev bokstavligt talat en solskenshistoria, faktum är att solen tittade fram precis innan Alkberg gick upp på scenen och gick i moln när han gått av, något han inte var sen att påpeka när han en sista gång gick ut på scenen och tackade publiken. Publiken tackade i sin tur honom med otroligt varm applåd efter att ha tillbringat sin eftermiddag på absolut bästa tänkbara sätt.

Konsertrecension: Johnossi, Siesta!, Hässleholm 27/5

Klockan halv åtta gick Johnossi upp på Siestas största scen, Fiesta!, och mottogs av dagens hittills största publikskara. Publikantalet förvånar inte då bandet under fyra år har producerat åtskilliga rockdängor som skulle få både The White Stripes och The Hives att känna avund. Johnossis senaste skiva, Mavericks, släpptes i våras och är en väldigt genomarbetad skiva. Bandet ska ha repat nio till fem, fem dagar i veckan i flera månader innan inspelningen startade. Personligen tycker jag dock att Mavericks inte riktigt når upp till nivån på bandets första två skivor, trots låtar som Roscoe och What's the Point.

Bandets spelning på Siesta är den första på deras sommarturné och det märks att de är taggade till max. Sångaren John Engelbrekt utstrålar en otrolig energi vilket överförs i ett hänsynslöst gitarrspel och makalös sång. Hänsynslöst kan man även kalla Oskar "Ossi" Bondes trumspel då han fullkomligt bankar skiten ur trummorna. Att två personer kan producera ett sådant stort ljud som Johnossi gör är förvånansvärt, de låter konstigt nog mer som en kvintett än en duo.

Från och med att första tonen klingar är publiken med på noterna. Första gången det verkligen hettar till i publikhavet är när låten Bobby spelas ungefär tio minuter in i spelningen. Johnossi radar sedan upp starka rocklåtar som Party With My Pain och Send More Money i vilken sista versen tillägnas alla kommande studenter, speciellt de som inte trivs i skolan. Ungefär halvvägs in i konserten spelar bandet den relativt sega låten Worried Ground som inte alls var till publikens behag. Johnossi ber på ett sätt om ursäkt genom att direkt efter spela What´s the point och sedan kvällens bästa låt Execution Song. Man avslutar spelningen med bandets egen favoritlåt Roscoe, den dansanta Man Must Dance och smått vackra 18 Karat Gold.

Johnossi känns självklara på den stora rockscenen och med det engagemang och den sceninlevelse de visar så känns de även väl värda all framgång.