Veckans låt v. 22: [ingenting] - En bättre dag

Dekadens och misär är ett vanligt tema inom all konst. Detta kan man tycka mycket om, men faktum kvarstår: musik blir ofta bättre med ett uns svärta i. Ossler har bland annat sagt att det är lättare att se ljuset i livet om man tittar på det från lite avstånd.

"En bättre dag" handlar om att ta livet av sig, men den gör det till en väldigt pepp melodi. Vissa kan spy på ett sådant faktum. Men se till vad det faktiskt är. En låt att knyta näven till, skråla med till och därmed känna lite hopp i tillvaron.

Sommaren 2007 begav jag och Popbrus-Anton upp till Stockholm för att gå på festival. Det här blev lite av resans låt. Och visst fan blev vi glada när vi sjöng textrader som:

"Hjärtat, jag har fått nog
Jag ska gå ner till stadens flod
Och låta vattnet fylla mina lungor och mitt blod
Och Gud som haver barnen kär
Ta emot mig som jag är
Någonting är trasigt i mitt hjärta och i min själ"

Jag kommer alltid att tillhöra dem som hyllar dekadensen och misären i konsten. Och jag kommer alltid att tillhöra dem som blir uppåt av en trevlig melodi.

Lyssna och njut.

Veckans skiva v. 23: Christopher Sander - Hej hå!

Hej hå! på Spotify

Christopher har fått kritikernas godkännande i och med förra årets [ingenting]-album Tomhet, idel tomhet. Personligen tycker jag att det är bandets sämsta skiva. Även om Sander själv säger att det är den bästa skiva som någonsin gjorts. Innan inspelningen av ovan nämnda skiva fick Sander ur sig en solo-platta. Varför? Vad var det som drev honom att klämma ur sig två plattor i så snar följd? När jag träffade honom i Stockholm förra sommaren förklarade han:

”Jag hade en dröm att jag var hemma hos Astrid Lindgren och kollade på hennes skivsamling. Och när jag såg att hon hade en massa Spacemen 3-skivor blev jag lycklig.”

Därefter ville han spela Lindgren-låtar som lät som Spacemen 3 och vice versa. Därför finns det tre stycken Astrid Lindgren låtar med på Hej hå!. Huruvida de låter som Jason Pierces gamla band eller inte, det låter jag vara osagt. Men de låter inte som barnvisor. Även om det på många ställen förekommer barn som sjunger. På skivan finns även en cover på Spacemen 3-låten ”Amen”. Fast på svenska. Och det är hur bra som helst:

”Det är okej om jag dör nu Gud
Det är okej om jag dör nu Gud
Det är okej om jag dör
Men tänk på min mamma
Hon kommer att bli helt förstörd
Amen”

Ytterligare en cover finns med. Daniel Johnstons ”True Love Will Find You In The End” heter i Sanders svenska tappning “Sann kärlek hittar dig till slut” och är ärligt talat kanske inte det starkaste som pressats fram ur Christopher Sanders stämband.

Sanders egna kompositioner är kanske ändå skivans stora behållning. ”Caroline (jag såg dig)” och ”Ett sjunkande skepp” är allt annat än glada sånger. Men fan vad de berör. ”Hjärtat slår sällsynta slag” känns som en lillebror till [ingenting]:s starkaste låtar som ”Punkdrömmar” och ”En bättre dag”. Skivans stora hit (fast då i en inspelning av Anna Järvinen) ”Äppelöga” står sig platt i jämförelse med nyss nämnda låtar…

Hej hå! har en skönt avslappnad känsla som ibland saknas på [ingenting]:s skivor. Det känns inte så prestigefyllt. Sander slänger in allt han är sugen på; egna låtar, covers och teatermusikaktiga stycken. Rensar systemet. Det finns en lekfullhet. Kanske farmor Småland som smittat av sig även där. Kanske hon borde besöka [ingenting] när de spelar in också.

The Hives, [ingenting] och Teddybears på Siesta! 28/5

Gårdagskvällen präglades av tre svenska storheter inom olika genrer. Först ut var rockexporten The Hives som äntrade Fiesta! vid halv tio. Man kan förstå att de går hem hos världens rockers, men igår kände jag att det kanske är dags att komma med något nytt. Låtmaterialet är starkt och de tre stora hittarna Walk Idiot Walk, Hate To Say I Told You So och Tick, Tick, Boom är de som får mest gensvar av publiken, vilket inte är så konstigt. Sammantaget var spelningen bra men den värmde inte alls så mycket som man hoppats i den kalla nattkylan.

Den relativt nya svenska indiefavoriten [ingenting] lockade storpublik till den näst största scenen Chili!. Jag har sett bandet flera gånger tidigare, första gången var 2007 då de precis börjat göra sig ett namn inom musiksverige i och med det andra albumet Mycket väsen för ingenting. Då kändes de lite skygga på scen och verkade inte säkra på att folk verkligen ville höra dem. Igår blev jag överraskad av hur mycket publikkontakt de sökte, och då framför allt sångaren Christopher Sander. Tråkigt nog tycker jag inte spelningen blir så mycket bättre av allt publikpeppande. En gång hade jag en föresläsare som sa - med en gnutta ironi - att sättet att göra en dålig låt bra är att lägga på massor med percussion (slagverk). Igår tänkte jag att det är därför [ingenting] har en kille som bankar lite extra på pukor, cymbaler och lite vad som finns i närheten, men tyvärr hjälper det inte riktigt i alla låtar. Bästa låt: Punkdrömmar.

Teddybears bör anses vara ett av de största banden inom elektronisk musik i Sverige. Med det nya albumet Devil's Music i bagaget har de tre medlemmarna Patrik Arve och Joakim och Klas Åhlund åter igen trätt på sig sina björnmasker för att få Sverige att dansa. Och det lyckas de med. Deras musik är otroligt välpruducerad och genomarbetad och deras scenshow är som godis för ögonen. Jag har vanligtvis ganska svårt för den sortens musik Teddybears spelar, men jag har fallit pladask för deras musik, eller snarare deras hantverk. Visserligen var gårdagens spelning inte lika överväldigande som den på Way Out West förra året, men fortfarande väldigt bra, och den fick flera tusen festivalbesökare att dansa in i Hässleholmsnatten.

Way Out West

Årets Way Out West hade både sina ljusa, och inte fullt så ljusa stunder. I torsdags tjuvstartade man med klubbspelningar runt om i Göteborg. På Trädgår'n spelade bandet AC4 som med de forna Refusedmedlemmarna Dennis Lyxén och David Sandström gav en spelning med felfri hardcore. Många hoppades förgäves på att få höra någon Refusedklassiker, istället visade AC4 att de har tillräckligt bra material för att stå på egna ben och som ni säkert vet sedan tidigare; "Refused are fucking dead".



Amerikanska shoegazepunkrockarna Vivian Girls var först ut i Slottsskogen på fredagen, en bra början på festivalen, men de hade svårt att behålla min uppmärksamhet genom hela konserten pga att de var något för otighta och hade lite för tunt låtmaterial. De finns dock gott om potential i de tre tjejerna från New York.

Efter Vivian Girls bar det av till festivalens största scen, Flamingo, och en alltid överdrivet glad Timo Räisänen. Trots vissa ljusglimtar, som till exempel låten Sweet Marie, så var spelningen ganska slätstruken. Slätstruken kan man även sammanfatta Bon Ivers spelning i den överfulla tältscenen Linné.

23-årige Zach Condon och hans Beirut var en av dagens riktiga behållningar, då de med ett leende på läpparna gav sin balkaninspirerade indiepop. Detta var första gången Beirut besökte Sverige och det blev en smärre succé.



En liten besvikelse blev dock skäggisarna i Band of Horses som spelade på den tredje scenen, och den näst största, Azalea. De levererade sin melodiösa countryrock på ett bra sätt, men enligt mig gör de sig lika bra, om inte bättre, på skiva.

Wilcos konsert började ganska trevande men de höjde sig genom varje låt och efter konserten kunde jag bara sammanfatta den med ett ord... WoW! Sångaren Jeff Tweedy levererade sina texter på ett magnifikt sätt samtidigt som bandet spelade tight och klanderfritt. Jag, som annars har svårt för långa rockgitarrsolon, blev helt mållös när gitarristen Nels Cline med en otrolig känsla drog av ett femminuterssolo akompanjerad av hela bandet. Jag ska inte heller glömma bort att nämna alla noiseinslag, som i Via Chicago, som gör spelningen väldigt mycket mer intressant och även dagens bästa!



Antony and the Johnsons tillsammans med Göteborgs symfoniorkester var en mäktig tillställning, men blev ändå en liten besvikelse. Tyvärr var låtvalet ganska tveksamt då Antony Hegarty bara spelade en låt från sin bästa skiva, I am a Bird now. Hegarty hade även en tendens att sjunga sina låtar på ett sätt som inte riktigt limmade med den stora orkestern. Det bästa var hans mellansnack som var spontant och skapade många leenden och skratt.

På Azaleascenen stod senare skotska Glasvegas och gjorde en bejublad spelning, men det var inte förrän i de sista låtarna som de verkligen fick igång publiken med allsång i låten Daddy's gone.

Senare på kvällen spelade kultbandet Echo and the Bunnymen på Trädgår'n. De spelade som väntat igenom hela sitt album Ocean Rain och bjöd även på ett antal extranummer. Med på scenen hade de även delar av Göteborgs symfoniorkester som tillförde en hel del i ljudbilden. Till skillnad från på skivan så fick basen en väldigt stor roll, vilket var mycket bra då basgångarna höll uppe låtarna och gjorde konserten mycket bättre! Echo and the Bunnymen var en perfekt avslutning på dagen som ofta präglats av ångest över bandkrockar. Grizzly Bear, Laakso, Röyksopp, Arctic Monkeys och Fever Ray var alla band som hade varit väldigt kul att se.


Lördagen bjöd till en början på dåligt väder, vilket gjorde att banden i tältscenen fick fler besökare, däribland mig själv. Den oerhört musikaliske Patrick Wolf startade upp dagen med sin blandning av elektronisk pop och folkmusik. Att han behärskar de flesta instrument räcker dock inte när låtarna inte riktigt håller måttet.

[ingenting] med Christopher Sander i spetsen gjorde en helt ok spelning, och visade upp några av sina nya låtar till det stundande albumet Tomhet, idel Tomhet. Skivans producent Jari Haapalainen medverkade även på spelningen med att spela gitarr.



Det hajpade bandet Vampire Weekend var som så många andra hajpade band ganska tråkiga. Deras ljudbild var väldigt tunn, vilket kanske inte var så mycket deras fel, men konserten blev ändå väldigt lidande på grund av detta.

Olle Ljungström och senare även Florence Valentin gav varsin mycket bra spelning. Båda präglades av mycket mellansnack, i Ljungströms fall ganska flummigt och roligt, och i Love Antells (sångare, Florence Valentin) upproriskt och knivskarpt.

Amadous Bagayokos gitarrspel var den stora behållningen på Amadou & Mariams konsert. Ett väldigt sevärt inslag kom i slutet, då de två scendansarna duellerade i någon form av afrikansk dans akompanjerade av congas.

21.17 äntrade de scenen, anledningen till att jag besökte festivalen, My Bloody Valentine. Från första stund så trollband de mig med en vägg av ljud. Spelningen hade två toppar, dels när de spelade Only Shallow och dels i slutet när de spelade ca tjugo minuter oljud i den sista låten You made me realise. Det fantastiska med My Bloody Valentine är att de är de enda som kan bädda in poplåtar i drivor av oljud och på det sättet höja de redan underbart vackra melodierna, det mesta tack vare bandets gitarrist och sångare Kevin Shields.



My Bloody Valentine hade varit den perfekta avslutningen för hela festivalen, men direkt efter dem så började Lilly Allen spela. Jag såg lite för lite av hennes konsert för att bilda någon riktigt åsikt om den, men det lilla jag såg var bra, speciellt låten LDN.

Sist ut var Teddybears som snart släpper ett nytt album och jag kan bara säga en sak; de har något stort på gång. De tre medlemmarna har skapat en oerhört underhållande scenshow som kan fästa den tröttaste av blickar till sig. Häftiga lampeffekter, två trummisar på varsitt högt trumpodie omringar ett gigantiskt björnhuvud i silver och ett DJ-bås. Nedanför på scengolvet står bröderna Åhlund med varsitt björnhuvud på sig, och diverse gästartister som till exempel Swingfly. I och med att de har hållit på i arton år så har de samlat på sig ett gediget låtmaterial, vilket är nödvändigt för att inte hela spelningen ska falla i intensitet.

Över hela taget var Way Out West en väldigt lyckad festival med My Bloody Valentine, Wilco, Echo and the Bunnymen och Beirut som de största guldkornen.

Foto: Anton för popbrus